Jag har egentligen inte tänkt skriva om Anna Wahlgren och den storm som blåser kring henne nu sen hennes dotter Felicia skrev en bok om sin uppväxt och där hon skildrar Anna som inte mindre än en häxa, det värsta av det värsta
och till råga på allt slutar boken med en begravning av Anna. Det är inte av konflikträdsla eller feghet jag tänkt låta bli, utan helt enkelt för att Anna är mer än en författare till en bok som varit grundbulten till hur jag fostrat mina barn. Hon är sedan
rätt många år tillbaka också min vän, och jag känner sällan att jag vill fläka ut och dissikera mina vänner i min blogg – vänner accepterar man för den de är, och inte för vad de har med sig i bagaget.
Men så gör jag det ändå då, och det beror helt enkelt på att många frågat och undrar – som att JAG skulle sitta inne med några svar… De enda som egentligen kan uttala sig om vad som hänt är ju faktiskt familjen – Anna och hennes
barn. Felicia har sin sanning, andra barn i familjen har andra sanningar. Att Anna levt ett liv som inte varit kantat av röda rosor och glittrande skratt dagarna i ända är ingen hemlighet, det berättar hon själv väldigt öppet och naket ärligt om i både Barnaboken
och Mommo, den senare en självbiografi. Hon har aldrig heller utgett sig för att vara ett helgon eller ofelbar – jag skulle dra öronen åt mig direkt om någon sa det, för den människan finns inte på vår jord. Det som förbryllar mig en aning, eller rätt mycket
om jag ska vara ärlig, är hur en pappa som varit frånvarande under en hel uppväxt plötsligt är den som får all cred – att vara totalt frånvarande är tydligen ett större plus än att vara närvarande men inte perfekt. Men så är det väl med det mesta, det man
inte har är alltid bättre och då kan man ju liksom göra personen eller vad det nu månde vara till det man vill ha? Själv tror jag jag skulle vara väldigt arg och bitter om en av mina föräldrar aktivt valt bort hela min uppväxt, tro mig och det ligger mig närmre
än ni kan ana…
”Jamen, hur kan man tro på något som Anna säger efter detta – som hon förstört sin dotter”. Ja, som sagt, nån sanning sitter inte jag på – jag var inte där. Inte du heller. Men faktum ÄR att Anna skrivit en bok som är fantastiskt
bra, hon har hela sitt liv jobbat för och med barn och jag har själv sett henne jobba med barn och det är magiskt, tro mig. Många vill få det till att Anna är nån sorts ”guru” och vi som vägrar dras med av den här mobben är tydligen ”bokstavstroende”. Hmpf.
Här blir jag mest bara arg, och det är inte speciellt konstruktivt, men att lyssna till en kvinna som man tycker är klok och stark – ja, det är tydligen inte bra. Kanske och förmodligen hade det varit annorlunda om hon var man.
Men nu sitter jag ju här ändå och det låter som att jag skriver nåt sorts försvarstal för Anna, men det behöver hon verkligen inte. Kanske en aningens eftertanke, nyansering. Den häxjakt hon är utsatt för nu är inget annat är
vansinne – här pratar vi och har galor om hur vi ska få barn att sluta mobbas men är det konstigt att de GÖR det när vi vuxna, som vanligt, är urdåliga förebilder och tillåter hatet pyra och slänger oss med ord som ”häxa” ”fyllekärring” och så vidare, det
är bara fantasin som sätter hinder här för vilka uttryck som florerar. Det är nu vi måste var de som vi försöker lära våra barn att vara – de som ställer sig upp och säger ”STOPP, det är inte okej att vara elak, det är inte okej att göra så här! Även om vi
inte håller med om allt en människa gjort och är, så är det INTE OKEJ att bete sig så här mot andra!” DÅ lär vi våra barn i handling, då visar vi hur vi människor ska vara mot varandra.
Som min norska cybervän Hege (jag har använt mig av henne förut i min blogg) skrev på Annas forum idag:
”Jag kan t.ex tro på vartända ord i Felicia Feldts bok, OCH samtidigt se genialiteten i Barnaboken. Jag kan tro på vartända ord i Felicia Feldts bok, OCH samtidigt hålla mina armar om Anna Wahlgren, för människan behöver
älskas mest när hon förtjäner det minst. Och samtidigt kan jag hålla mina armar om Felicia Feldt. Jag ser ingen vinnare här, hela saken är så sorglig, kan man göra annat än att erbjuda kramar? Jag kan ställa mig tvekande till några av Anna Wahlgrens krönikor,
men ändå vara hjärtligt närvarande på forumet. Jag behöver inte hålla med Anna Wahlgren i allt hon säger och gör, för att hålla henne i handen.
Och sist men inte minst: Jag behöver inte veta allt. Jag behöver inte ta ställning. Jag kan vara en vän och en forumist ändå. Jag har inte läst Felicia Feldts bok. Min och Anna Wahlgrens vänskap började för tio år sedan, och vad som hände innan har jag inget
med. Min kärlek riktar sig mot den Anna Wahlgren jag har känt de sista tio åren. Och det är en vänskap jag skattar dyrt.”
Nej, jag ”köper” inte allt Anna säger och skriver. Jag köper inte allt vad min käre sambo säger och skriver heller. Inte mamma, syskon eller nån enda jag känner – vad vore jag då för menlös människa? Jag hoppas och tror att ingen
köper allt nån annan påstår…
I sydsvenska idag kan vi läsa:
”Boken består av korta avsnitt, episoder och minnesbilder, med skenbart slumpmässig kronologi, pusselbitar som tillsammans inte bara ger en bild av Feldts liv från barndomen fram till nuet utan också är
avsedda att hamra in ett budskap, nämligen att barndom närmast deterministiskt måste prägla vuxenliv.
Också Feldt bröt upp från relation efter relation, också hon misslyckades som mor även om hon låter förstå att hon ingalunda övergav sina barn utan blev övergiven av dem.
Det sista är intressant och betecknande: Feldt gör nämligen själv aldrig något fel, hon är alltid ett offer. Hon är ett offer också när hennes mor skriver ett brev till henne och hon vägrar läsa det ens
efter att sambon – den just då aktuella sambon – har läst det och sagt att det är ett underbart vackert brev, det vackraste han sett. Hon vill överhuvudtaget inte ta in någon annan människas perspektiv, som om hon återigen satt i terapi mal och mal hon – men
utan att ta notis om terapeuten.”
Ja, tänkvärda ord, hämtat härifrån:
http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1601424/Alltid-offer.html
Nej, jag kan inte säga åt nån vad man ska tycka – jag har lärt mig under årens gång att Anna Wahlgren rör upp känslor och har alltid haft svårt att förstå det, men nu är det mer än upprörda känslor, nu är det
hat. För något någon av oss faktiskt inte vet något om, förutom just familjen, och där går åsikterna isär. Det jag ber om är en stunds eftertanke, sans och vett.
Själv hoppas jag att inte någon av mina sex helt underbara ungar ska få för sig en dag när jag är en gammal kvinna att skriva en bok om mina tillkortakommanden. För gudarna ska veta att den boken kommer att
bli tjock… tänk på att jag ska gå igenom fem gånger fjortåringa tjejer – och endast den som haft en 14-årig dotter vet då vad jag pratar om ;-) och jag kan lova att både ord som ”uppfostringsanstalt” och ”jag ooorkaaar inte mer” samt vissa ord jag inte vill
sätta på pränt används när andra vettiga argument inte funkar längre. Och tänk, jag har skilt mig också en gång vilket såklart kan vändas emot mig. Jobbade gjorde jag också när de var små, och herregud – så mycket korv det serverats i detta hem för att inte
tala om de gånger ungarna fått GRÖT till middag, kanske jag rent av borde spärras in eller varför inte brännas på bål..? Ja, för att inte tala om när mina stora barn var små och jag faktiskt gick på krogen ibland och tog mig sovmorgon efteråt medan de fick
titta på Pippi och äta popcorn… ja, ni ser ju vad jag har att vänta om nån av dem bestämmer sig för att plocka upp pennan och börja skriva en dag. Förlåt, lite ironi, det är inte fint men allvarligt talat – så kan det bli för (nästan) alla av oss och så skulle
vi kunna skriva själva om vår barndom OM VI VILLE göra det till ett skådespel för hela Sverige. Och vi vet ju vilken jury Sverige har… Nej, det gäller att hålla sig i skinnet. Eller förresten, jag är ju ingen ”kändis” så mina barn har varken berömmelse eller
pengar att hämta på att skriva en bok om mig.
Tack och lov för det.