 |
|
|
 |
|
Söndag den 28 juni -09
Undrar hur många bloggar som handlar om vädret och/eller Michael Jackson död nu...
Det är de nyheterna som dominerat överallt senaste dagarna och jag tror inte nån lämnats oberörd av någon av de nyheterna... Värmeböljan som lägrat sig över hela landet (tror jag  ) är ju alldeles underbar och man tror ju inte det är sant! Ledins "inte ett moln, så långt ögat kan nååå" är som skriven för dessa dagar, och så brun som jag är nu har jag inte varit på en himla massa år. Kanske inte så modernt i dessa dagar, men skönt att känna sig fräsch! Jag tror natten blir tropisk, för att den ska räknas som det ska det vara mer än 20 grader hela dygnet och jag tror vi hamnar där... Det jobbiga är att sova, för det är verkligen som en bakugn i sovrummet. Jag minns varför jag tjatade om en AC förra sommaren  men när det var rea på dem i vintras kändes det inte ALLS så akutellt  ...
Och tack och lov för poolen vi köpte förra året, den utnyttjas sannerligen till max dagar som denna. T o m jag badar i den, 23 grader duger fint! Ikväll har vi fyllt upp den lite till och klorerat så den är redo för morgondagens bravader. Och imorrn börjar simskolan också, så då blir det bad där med. Det är tur mina kids är såna vattendjur, annars skulle de ha jobbiga dagar nu ...
Den andra snackisen, M J, är såklart också nåt jag tänker på. Inte för att han var nån idol till mig, jag gillade aldrig hans låtar speciellt mycket - för mycket pip och tjut och vita handskar för min smak, men hans sorgliga liv påverkar såklart. Han, som skulle leva i minst 150 år i sitt syrgastält, som omgav sig med karuseller och vilda djur och barn och som själv aldrig blev riktigt vuxen, dör den där "stjärndöden" och världen liksom stannar av... Stjärndöd låter ju hemskt, men jag tänker på Marilyn Monroe, Elvis, Anna Nicole - listan kan göras lång. Aldrig behöver de bli rynkiga, senila och tappa glansen, och har de börjat tappa glansen innan de dör så blir de Gudaupphöjda i dödsögonblicket och alla synder är glömda och förlåtna. Jag hoppas att ryktena kring Jackson och pedofilin var påhitt, men jag minns hur illa alla tyckte om honom då. Kappan vänds fort ibland... Nåväl, må han vila i frid och hoppas hans (?) barn får ett gott och någorlunda normalt liv!
Imorrn ska jag åka till Anna och Gastsjön, en kompis från kurarträffarna ska dit med några av sina barn (hon har "bara" sju ) och vi vill såklart passa på att träffas. Det ska bli jättekul, ett år sen vi sågs sist och ungarna har vi aldrig haft med oss. Så jag tänkte försöka få med mig ett par av de små jag med, vi får väl se hur det går... Ska sova där en natt och skvallra, sola och ha det mysigt! Mycket sånt har det blitt ett tag nu, i fredags hade vi vinlotteri och då blev det både karbad, starka goda drinkar och MASSOR med skvaller och tjöt! Kändes i lilla skallen igår, ujujuj, vad jag aktade mig för solen då  . Men det kostar att ha trevligt och är SÅ värt det! Och till helgen bär det av till Naggen för årets syskonträff, då ska vi fira käre bror Benka som fyllde 50 i april! Jag hoppas verkligen vädret stannar kvar till dess, det ska bli jättekul att träffa alla kära syskon, deras ungar och alla andra igen. När man är såhär många är det knepigt nog att få till en dejt per år och den vill man ju inte missa för allt i världen!
NU ska jag gå och duscha av mig lite solsvett och sätta mig på bron och se om det svalkar lite!
Torsdag den 25 juni -09
Minisemester och lite pruppsjuka
Sitter här i nästan tropisk värme och skriver, klockan är snart elva på kvällen och jag är så glad över att det "bara" är juni än - tänk så mycket som är kvar av sommaren! Det är verkligen en lisa för själen med sol och värme, allrahelst de underbara kvällarna då man kan sitta ute hur länge som helst. Sen gör ju inte vår utsikt ont, precis , jag tror de allra flesta människor kan sitta och titta på vattnet länge, länge utan att ledsna. Ungefär som med elden!
Och lite extra njutningsfullt är det att sitta på bron och mysa när man varit borta ett tag - vi for till Östersund igår och sov på hotell med HELA tjejligan, det var bara Rickard som stannade hemma. Svägerskan Mona och hennes tre kids var också med på minisemestern, och vi har verkligen haft det jättemysigt. Igår blev det bad hela långa dagen på Storsjöbadet, vi hade gjort smaskigt fika som vi smaskade på under hela dan och ungarna badade, badade och så badade de lite till. Frida den lilla skruttan lärde sig flyta som en kork, armpuffarna på sen flöt hon iväg "heeej då, jag åkeeel nu" hojtade hon glatt medans folk såg halvförfärade ut - hon är ju bara två år, men ack så kaxig .
Lite solning hann jag med, som tur är gillar inte Filip att pressa så han var lekfarbror. Så nu börjar jag äntligen få lite färg, jag gillar INTE att vara blek. Kanske inte världssmart, men mellanmjölksblått ÄR inte fint. Speciellt inte om man är lite... kurvig för då kan man lätt misstas för en vetedeg  ...
Efter sol och bad i timmarna fem/sex så checkade vi in på hotellet som låg alldeles nära. Paula och Becka (SÅ roligt att de hängde med bägge två!) hade turen att få ett eget tonårsrum, och till råga på allt var det rummet mycket större än de andra två! Jag är glad att jag fick som jag ville och inte gick med på stuga, för det kändes lite lyxigt och bekvämt att bo på hotell och slippa städa och laga mat, om så bara för en natt.
När vi vilat oss och grejat till oss litegrann så tog vi bussen in till stan (där chauffören gjorde lite tokigt och drog sexhundra från Filips kort isället för sextio kronor, men efter många turer så ordnade det sig till slut - idag) och där gick vi på restaurang och åt mat. Jag är ju som jag är och äter det mesta, men gourmanden Mona (som tog lika mat som mig) märkte direkt att såsen, madeira, inte var bra. Mjölig och blek men jag smaskade i mig den... Sen var väl barnas pizzor ingen höjdare och tja, grönsakerna var ingen hit de heller, men annars var det bra och vinet var gott! Och så satt vi på ett tak och åt, det gillade kidsen. Sånt är vi inte van ute i obygden.
Sen kväll blev det, och ungarna var trötta och nöjda när vi kom hem till hotellet. Vi skulle bara natta dem sen sitta och pladdra och ta ett glas rött eller två, men jag vaknade inatt i klänningen och hade somnat så sött på sängen, och bredvid mig låg Filip i sina kläder och snarkade sött! Vilka partyanimals, va  ...
Lite senare vaknade jag igen, då av konstiga ljud från toan. Det var stackars Oline som satt och kräktes och... pruttade samtidigt, så det blev till att städa badrum och hjälpa henne att bli ren. Och sen var det ju stört omöjligt att somna om, så jag låg där och lyssnade till alla roliga hotelljud och alla miljarders bilar som rusade förbi på vägen utanför... Så när resten av familjen vaknade i morse vid åtta kändes det som om jag nyss somnat, men det var bara att kliva upp och ge sig iväg till frukosten. För missa hotellfrukosten går ju INTE, det var ju den som hägrat när jag beställde rummen! Mums, vad gott det var men jag kan säga att det var nära, nära att jag skippade lchf;andet med alla dessa goda bröd som låg uppdukade... och till det en massa olika marmelader och annat sockersött, men jag höll mig så duktigt till äggröran och prinskorven! Som tur var verkade magsjukan var hastigt övergående, så om det var maten, vattnet, solen eller nåt vet jag inte men nu är hon pigg som en spigg igen!
Innan vi for hem var det shopping som gällde, två tonåringar i en stad utan att shoppa går ju inte . Småtjejerna var överlyckliga över att få åka rulltrappor (DÅ känner man sig verkligen som kusinen från landet, när ungarna ropar "titta, en rulltrappa, fååår vi åka, snälla" och när man åkt "snälla, en gång till, kom kom!") men det var ingen bra dag att shoppa. Alldeles för varmt och en mamma som sovit alldeles för dåligt, så det blev lite putter och mutter. Men relativt nöjda packade vi så in oss i bilarna och begav oss hemåt, och vojne vad skönt det var att komma hem! Efter ETT dygn, och jag som brukade klaga på mamma och pappa när de kom hit förr - de visste aldrig hur fort de skulle vända och åka hem. Och nu är jag lika själv .
Mamma är lik sin mamma...
Och när vi kom hem blev det såklart poolbad, äntligen var vattnet riktigt varmt och skönt. Rickard tyckte väl att det var sådär att vi kom hem, han hade nog haft det rätt skönt i sin ensamhet. Inte så vanligt att det är tyst i det här huset. Han hade haft några polare hemma igårkväll, de hade poolbadat och haft det skönt. Jag förstår att han vill njuta max nu, för på måndag börjar han sommarjobba och då är det långa dagar. Bara han blir bra i sin axel också, det vill INTE ge med sig det onda.
Nu ska jag gå ut och se om Kotte igekott har ätit upp sin mat, vi har flera stycken som håller till här runt oss. De brukar gå och käka i hönsgården på kvällarna, ta det pullorna ratar. Men vi matar lite extra med kattmat, för de är så häftiga och vi är lite rädda om dem. Sen blir det bingen, för nu börjar magsjukenatten ta ut sin rätt...
Lördag den 20 juni -09
En riktigt glad midsommar till alla mina nära och kära, till alla mina nätvänner och till alla som läser här!
Jag hoppas ni hade en lika fin midsommarafton som jag själv hade - jag ska inte ljuga och säga att solen sken, men det regnade heller inget så det var riktigt härligt! Filip hade oturen att jobba, men jag och de fyra yngsta gjorde sällskap med Mona svägerska och var nere på fotbollsplanen där fotbollsföreningen ordnat med stång, dans, trekamp, chokladhjul, fiskdamm och allt möjligt roligt! Inte var det väl världsmycket folk, men det räckte till för en ring kring stången iallafall .
Det är så skönt att få vara "bara" där utan att jobba (sälja fika, steka hamburgare, sälja lotter, yra runt som en höna...) för alla midsomrar när storbarna var små var jag där och jobbade och hade aldrig tid att vara med kidsen. Så nu försöker jag njuta igen sisådär tio års jobbande när jag är där... Och det gick jättebra !
Som final på hela firandet var Albymästerskapen i stövelkastning, en mycket underhållande och SVÅR tävling! Det gäller att kasta en gummistövel (en stor för herrarna, 47:a? och en mindre för damerna 39:a?) så långt man bara kan. Alla som nånsin försökt vet att det är betydligt lättare att kasta högt än långt, så det blev några rejäla höjdare som dock inte kom längre än en meter framåt ... Jag peppade Mona att vara med, hade på känn att hon skulle fixa det hur bra som helst! Och min intuition hade alldeles rätt, hon tog i och kom över tretton meter och VANN! Nu ska ni inte tro att hon var ensam i klassen, det var många damer med och hivade stövel, men ingen så långt som hon. Vinsten var en inteckning i den åtråvärda bucklan, och där står också hennes mamma (min kära svärmor) med - och hon kastade makalösa 21 meter när hon vann för några år sen! Den måste ligga i släkten, den där udda talangen ... snart ska jag börja vässa småtjejerna och se om de bär på den där stövelkastningsgenen!
Trötta och med maggarna fyllda av hamburgare, godis och läsk vilade barna en stund hemma, innan vi for upp till farmor och farfar där vi grillade och hade det sååå mysigt! Och Filip gick av sitt skift klockan sex, med två veckors semester framför sig, så han njöt lite extra han med. Kanske blev det ett glas rött för mycket för mig, för jag känner mig lite tung i skallen idag men det ÄR ju så gott med rödvin när man grillar!
Har gjort ett litet midsommaralbum:
http://www.sexbarnsmamma.se/16219806
Ikväll är alla tre storbarn ute på galej, så Filip ska vara chaufför och hämta vid ett inatt... Det är Viskansparken, tänk vilka minnen man har därifrån! Jag hoppas de slipper regn, för det är verkligen inte roligt att vara där när det regnar. Jag minns hur lerigt det blev när det regnade, och allra roligast var ju såklart att hänga ute på parkeringen och inne i skogen ... det är väl det som är problemet, jag minns alltförväl hur det var att vara där och vara tonåring och det är väl därför jag är så orolig.
Kanske är det den där oron som gett mig gråa hår  för igår hittade Filip ett MITT i luggen! Ett extra tjockt ett, väldigt vitt. Oj. Är det dags nu? Har gått igenom håret noga, noga men inte hittat flera, så det kanske bara var en ensam mutation . Kan ju säga att fyrtioårskrisen flåsar i nacken och det där fyndet gjorde ju inte saken bättre, precis...
Nu tror jag faktist att den Riktiga Sommaren är på väg, idag har det varit väldigt konstigt väder; jättevarmt, hagel, åska, regn och så nu mot kvällen är det jättefint igen då. Min analys av det är att vädret håller på att bestämma sig, och nu har det bestämt sig för att ge oss värme och soool för lång tid framåt! Jag och Paula var ute och red mellan skurarna idag, vi turades om att rida och gå med stavar. Det var verkligen jättehärligt, Docka är så genomsnäll och superskön att rida! Men efter ridturen har jag inte mått så himla bra, jag blir bara värre och värre i mina domningar - fötter, underben, munnen och nu t o m halsen har börjat domna. Nog fasiken överlever jag det här också, men det är så obehagligt och jag känner det hela tiden. Vilket gör att jag inte kan låta bli att tänka på det, och jag känner att mitt humör inte blir så bra  . Så jag hoppas, hoppas att det ger med sig snart. Att vända mig till sjukvården? Fullständigt meningslöst. Så det skiter jag i . Och - det finns de som har det mycket, mycket värre. Tittade på reprisen av Sjukhuset (på 3:an) idag, och det var sista programmet där lille Victor var med. Han hade cancer och dog bara 1½ år gammal, och herregud så sorgligt det var. Hans mamma skriver så fint, så fint i sin blogg:
http://denstarkastestjarnan.blogg.se/
Så när jag ser och läser om sånt här så inser jag att mina problem är rätt futtiga. Vad kan värre vara än att förlora ett litet barn?
Onsdag den 17 juni -09
Mitt andra namn är taxi ...
... ja, så känns det ibland och idag är en sån dag. Det är liksom medaljens baksida med att bo på lanne. Idag är det Rickard som har skjutsats och hämtats vid tåget (halkkörning i Östersund), Rebecka som skulle till darlingen i Ljungaverk, momma som behövde midsommarhandla och småkids som hämtats och lämnats hos kussarna hos farmor. Men nu tror jag det är färdigskjutsat för idag, sista trippen var till momma och där lämpade jag av Alice och Oline. De hörde att momma ska till Friggesund i midsommar så då ville de sova där inatt. De tycker det är lite ovant när hon far iväg .
Idag när vi åkte till Ljunga så for vi den "gamla" vägen, det var så himla fint med all grönska och alla blommor. Jag var i valet och kvalet om vi skulle ta "snabba" vägen (E14) eller den gamla, lite långsammare vägen. Men jag tog som sagt den gamla, och då tänkte jag på vad det är som gör att man väljer vissa vägar - det kan vara bildligt talat vilken väg man väljer med bilen, eller mer filosofiskt tänkt vilken väg man väljer i livet. Hur mycket av våra liv är egentligen förutbestämt och vad styr vi själva över?
Om jag nu tagit den snabba vägen idag, kanske jag hade krockat eller kört i diket... Ibland känns det som om det är för mycket som spelar in för att det ska vara en slump eller olyckshändelse, samtidigt som jag tänker att man själv styr över sitt liv och måste vara den som håller i ratten.
När det händer en olycka så säger man ofta: "om jag bara hade väntat... / om jag hade stannat till lite innan... / om om om..." Jag kan referera till mig själv och den gången jag sprängde bort mina fingrar - hur kan det komma sig att jag gick förbi just där just då? Eller om man tänker på de som t. ex. krockar med en älg - att älgen springer ut i vägen i just samma ögonblick som bilen kommer. I samma sekund. Eller andra händelser, som när man tänkt på någon som man inte träffat på länge - och så möter man den personen nästa gång man går och handlar! Är det verkligen en slump?
Jag läste boken "the Secret" (hemligheten) av Rhonda Byrne för ett år sen eller så, och den var väldigt annorlunda och tankeväckande. Den har blivit en livsstil, bl. a Oprah Winfrey har i flera av sina shower pratat om och träffat människor som använt sig av bokens tankesätt. Väldigt kortfattat går den ut på att vi själva styr över vad som ska hända i våra liv, genom att helt "enkelt" tänka oss till det vi vill ha och uppnå. Så likaväl som negativa tankar ger oss negativa händelser kan vi vända det genom att tänka positiva tankar och känna tacksamhet över det vi har. Helt klart en spännande bok, läs mer här:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185127469
Som tur var valde jag rätt väg idag och nu är alla där de ska vara .
Något icke slumpmässigt är att jag börjat gå med stavarna igen och det heeelt tack vare svägerskan Mona som kommit och sparkat igång mig! Det är då bra mycket roligare att gå när man har sällskap, fast jag tror hon vill att jag ska få upp lite bättre flås  för oj, vad min kondis har... legat av sig. Kanske får sig min viktnedgång en liten kick också av att jag börjar gå igen, för nu går det trööögt. Haha, jag som trodde jag skulle vara minus 30 kilo nu jämfört med i julas. Jo hej... det får nog bli nästa midsommar det .
För midsommar är det minsann snart, bara ett par dagar kvar nu. Filip jobbar sista skiftet på midsommaraftonskväll, sen har han två veckors semester. Och ingen målning - tjoho!!! Bara vädret vill vara lite mer somrigt så är jag nöjd, men det verkar som om det ska bli regn .
Nu ska jag ta och bära in lille Charlie kyckling, han har fått luftat sig på bron idag. Snart får han lov att flytta ut till sina "kompisar" för nu börjar han bli stor. Han skriver jag för jag tror det är en liten tupp, jag...
Ja, just det ja - jag är ju med i Aftonbladet idag! Fast bara på nätbilagan, men lite kul är det ju. Töserna var glada över att få vara med på bild, iallafall. Här är artikeln:
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article5388105.ab
NU ska Charlie in!
Söndag den 14 juni -09
Bättre sent än aldrig...
Jag fick så fina små tavlor av Alice och Oline på mors dag (ett tag sen...) med den här fina versen och deras handavtryck på som de hade gjort på dagis, och jag har såklart glömt att lägga in den här. Men nu kommer den :
Det finns så många märken
Av händer små
På fönster, möbler
Ja, allt du tänker på.
Men stopp ett tag och tänk
Hur tiden rinner fort
Och alla märken snart är borta
Som jag en gång gjort.
Därför jag ett minne
Nu vill ge
Som när du ser tillbaka
Ett litet leende kan ge.
Visst är den jättejättefin!
Lördag den 13 juni -09
Skattepengar kom och skattepengar gick ...
Igår fick jag tillbaka några tusenlappar på skatten - inte för att det väger upp Filips rest på trettontusen men det var ju roligt ändå . Så imorse samarbetade vädergudarna med kontot och det blev en Birstatripp. För ingen vill väl åka och shoppa i strålande sol, så jag var rätt nöjd med regntunga skyar .
Vi hade inget direkt mål med shoppingen, utan det blev lite småjox; nån tröja till mamma, lite godis till barnen, lite badgrejer och mat till grillningen ikväll. Skönt att åka iväg utan att ha en massa "måsten" som vi alltid brukar ha.
Och nu har sommarlovet äntligen börjat, Rebecka firade det med att lösa fnurran med pojkvännen så nu är hon i Ljunga igen... Jag hoppas det går bättre den här gången nu då  . Rickard och Paula var inne i Ånge igår med kompisar, så Filip var chaffis i natt. Idag har de sooovit ut, jag tror Rickard sover än (och då pratar vi fem på eftermiddan ). Nu önskar vi lite mer värme och sol så det kan bli lite bad också!
Småbarna fick börja sommarlovet med att hoppa in sin nya studsmatta, igår fick vi äntligen hem den. Oj, vad det hoppades och studsades, ända till läggning så det var trötta och nöjda tjejer som kröp ner i sängarna igår. Och när jag bäddade om de igår efter bus och skratt ända ner i sängarna, så tänkte jag på den kritik som stormat kring Anna Wahlgren och "hennes metoder" ett tag nu, kritik fullständigt ogrundad och ett resultat av "mobben"på familjeliv. Tänk om denna "mobb" fått vara hemma hos oss en kväll när barnen ska sova, och se hur de älskar att gå och lägga sig, och somnar själva på tre röda. Stackars barn, liksom ... och sen sover de hela natten och har gjort sen de var 3-4 månader. Staaackars ungar, att de får sova hela natten och må bra... suck och dubbelsuck. Men nu har Anna gjort sin sista intervju, i Corren, och den är så bra. Jag tycker hon får verklig upprättelse och äntligen får "prata" till punkt:
http://www.corren.se/mer-pa-corren/?articleId=4913762&date=&menuids
=
Nu ska jag dricka lite kaffe, det har inte blivit gjort på hela dan så jag har lite skallebank... Somnade i bilen gjorde jag också, så jag är superseg och har nog inte vaknat riktigt än  tror jag...
Torsdag den 11 juni -09
Trött som en gnu!
Varifrån kommer det konstiga uttrycket egentligen ?
Jaja, poängen är väl iallafall att jag är väldigt trött, vaknade fyra i morse och kom på att jag hade glömt att stänga om hönsen, så ut halvnaken och fort iväg och stänga. Hur lätt tror ni det var att somna efter det då . Inte alls lätt, ska jag säga... Så när Frida började hojta "klockan lingel, klockan linger snaaaat" vid sex hade jag PRECIS slumrat till. Men som den väluppfostrade lilla unge hon är väntade hon vackert kvar i sängen tills klockan ringde. Halv sju. Snark...
Och då kom Filip hem efter nattskiftet, det var nästintill tortyr att se honom krypa ner och sucka njutningsfullt och få sova!
Så sitter jag här då, klockan är halvelva på kvällen och jag är skittrött, men jag har min lilla, stora, underbara Becka på avslutingsbal så det är bara att vänta på henne. Jag tror de är klara vid elvatiden, så jag hoppas det inte blir FÖR sent!
Åh, vad jag önskar hon haft en riktigt rolig kväll, hon har sett fram emot det här så mycket. Klänningen beställde hon för över en månad sen, och diademet fick hon av Kurt och Rönne när hon fyllde år. Hela dagen har hon grejat och varit smågalen, så jag hoppas, hoppas det varit en toppenkväll - den sista med gänget ... sen väntar allvar med gymnasium och hårdare studier - vuxenlivet.
Och det vet vi ju att vuxen livet inte är nån dans på rosor, ändå hade man själv också så förtvivlat brått att komma dit. Sexton år är en både underbar och hemsk ålder, och just den här veckan har varit rätt tråkig för Becka då hon och killen har en stor fnurra på tråden. De har redan varit ihop ett år, så det är klart att det är tufft. Att jag tycker de ska ta ett brejk och vara själva är inte helt poppis - men vad trodde jag? Jag minns alltförväl hur jag själv var när jag var sexton. Alltförväl så jag försöker att inte lägga mig i för mycket...
Oline slutade dagis för gott idag, oj så vemodigt! Hon var själv in till Ånge igår för att köpa en varsin grej åt fröknarna. Noga, noga var hon, det skulle INTE vara choklad eller blommor (mitt förslag) utan nån grej. Lyckan var gjord när hon hittade små "grubbelgubbar"; små figurer som man ska ta upp och hålla i när man har bekymmer så löser sig allt sånt, och DET ville Oline ge sina fröknar! Så stolt hon var lilla filuran när hon fick dela ut paketen i morse, men så konstig hon kände sig när vi gick hem... det är inte lätt att bli stor! Lämna tryggheten på dagis och in i skolsvängen, vips så är det hennes tur att gå på avslutningsbal.
Alice tycker det är VÄLDIGT skönt att Frida ska börja dagis till hösten, hon ska t o m få Olines gamla hängare bredvid Alice. Och jag tycker också det är skönt, då har de två varandra. Min lilla Fridaprupp, min bebis... fast hon fyller ju snart tre så jag kanske måste inse att hon inte är nån liten bebbe längre .
Rickard och Paula hämtar sina betyg imorrn och sen är det verkligen SOMMARLOV!!! Vi ska grilla (surprise) och fira imorrn kväll. Hoppas regnet uteblir, fasiken vad trist väder vi har! Men jag har iallafall planterat alla sommarblommor och byggställningen är borta, det är så fint och somrigt här nu!
Sen blev det lite sorgligt IGEN då Lola tyvärr dog. Nu har vi bara Charlie kvar, och han får bo på mig på kvällarna så han håller värmen bättre nu när han är ensam. Stackarn, vilken tuff värld att vara kyckling i! Jag hoppas verkligen han överlever...
Så här är allt som vanligt - upp och ner och hit och dit! Precis om självaste livet
Måndagen den 8 juni -09
Charlie och Lola!
Våra två nyaste familjemedlemmar, söta som socker. I lördagsmorse när jag och småtjejerna gick ut till stallet för att släppa ut hästen och kolla pullorna, satt den gula lilla kyckligen (senare döpt till Lola av Oline ) i ett av redena, alldeles själv, och pep i högan sky. På golvet ilade den svarta lilla (Charlie, då) in under mammahönan som försökte försvara den lille stackarn från tv andra (avundsjuka?) hönor som pickade efter hennes chick. Jag skyndade mig in och fick ut dumstrutarna, och tänkte jag skulle glädja hönsmodern med att ge henne den andra kycklingen, som satt ensam i redet och ville ha värme.
Men SÅ FEL man kan ha; i samma stund jag satte ner lilla Lola så flög hönan på henne (?) och skulle hacka ihjäl henne, så det blev till att rädda livet på lille kycklingen och bära in den till tryggheten i en tom hamsterbur . Paula hjälpte mig sedan att få undan hönan så jag kunde ta lille Charlie också, annars hade nån av de andra hönorna förmodligen gjort livet kort för honom (?).
Så nu har vi två små kycklingar i hamsterburen, de äter kokta ägg och makaroner så det står härliga till!
Jag var lite orolig att Tiger skulle bli till sig, men jag vet inte vad som hänt mellan han och Brasse för vi får inte in honom. Han är fullständigt livrädd för hunden, de som varit allra bästa vänner. Vi får bära in honom och se till att han äter en gång om da´n, som tur är har han sin matplats på bänken. Jättetråkigt är det, jag önskar jag ahde sett vad som hänt så jag kunnat förhindra det...
Ja, det är lite livat på landet ibland och djungelns lag råder lite nu och då... Det är tur kidsen inte är lika våldsamma .
Just nu har jag en helt egen stund, Filip är på jobbet, Paula har tagit Oline och Alice och gått och handlat och Becka har tagit Frida och ska gå till momma och sova där. Rickard ligger förmodligen och nannar, han har varit ute och sprungit och sen ätit som en mindre ponny så jag antar att han tuppat av nu . Förut idag smälte verkligen mitt arma mammahjärta då Alice helt plötsligt omfamnar Rickard runt benen och kramar hårt, hårt. Både jag och Rickard blir lite förvånade, för under en period nu så har Alice varit väldigt "kaxig" mog just Rickard, igår t o m spottade hon på honom och han blev såklart jätteförbannad på henne. Visst förlät de varandra, men jag såg att båda två fortfarande var sura på varann. Så den där hårda, långa kramen var nog en försoning och ett förlåt från henne, och för att riktigt visa honom att hon beundrar honom så tittar hon upp på honom och säger högt:
jag ääälskar dig, Lickad...
Då kom det en liten mammatår, kan jag lova... Jag tror faktiskt Rickard blev lite rörd han med, han skyndade sig att lyfta upp henne och krama henne med ansiktet in i hennes hår. Syskonkärlek!
Förutom ett intensivt djurliv och syskonkärlek så har helgen bara RUSAT förbi. I fredags blev det grillning och lugnt och skönt, alla barnen var hemma så det var tv och mys i soffan. Inte helt fel, enligt mig! Sicken hemmamupp jag är... På lörda´n grejade vi härute, städade upp efter målningen, fixade lite i rabatterna och pysslade med små kycklingar. Skurarna avlöste varandra, så det var lite in-och-ut-väder. Tråkigt för de som spelade brännboll - det var Träslaget i Ånge. Fast de brukar vara rätt bra på att hålla värmen ändå .
På kvällen for så jag och Filip in och var med i föräldrapatrullen, momma sov över här (hon var så lycklig, det var nationaldagsfirande på TV ).
Det var jättemånga ungdomar ute, men så himla lugnt och fint! Jag är så stolt över både mina egna barn och andras ungar, jag fattar inte varför folk ska klanka ner så mycket på ungdomarna. De som var fullast var faktiskt de äldre ... Vi gick och gick och gick och gick - herregud vilken träningsvärk jag hade igår! Men det var verkligen roligt, och extra roligt var det att våra egna ungar; Becka, Paula och Rickard, flera gånger letade upp oss och ville prata, och kompisarna hade de med sig. Jag TROR inte jag hade uppskattat sådär supermycket att mamma eller pappa varit ute och nattvandrat när jag var ung... det är tur det har förändrats!
Och mitt under vandringen ringde journalisten från Aftonbladet, jättejättetrevlig. Hon ville prata med mig om det ideélla jobb jag lägger ner på AW:s forum, vad som driver mig och varför jag gör det... inte helt lätt att förklara, men jag hoppas jag nådde fram! Hursom, det kommer i en artikel i Wendela (i Aftonbladet) snart, mot helgen kanske? Hon hade intervjuat flera av oss som "hänger" på forumet, så det blir väl en mix av våra svar, kanske...
Vi kom hem mittinatta, efter att han skjutsat hem både Becka och Paula tidigt. Efter allt knallade var både jag och Filip suuuperhungriga så vi värmde oss revbensspjäll från fredan´s grillning, proppade i oss och sen somnade vi gott. Och eftersom momma var här på sönda´n fick vi sovmorgon, sååå skönt! Men nog tusan känns det att man inte är nån ungdom längre, jag kände mig bakis hela sönda´n trots att jag inte druckit en droppe. Och tänkte i mitt stilla sinne på alla de som HADE partat och kände mig väldigt nöjd med mig själv...
Och nu är det sista skolveckan, Becka slutar nian och Oline slutar föris. Jag hoppas, hoppas allt vad jag kan att Becka kommer in på gymnasiet, hon har slitit så hårt här på slutet. Och Oline är lite pirrig inför skolstarten i höst, men samtidigt längtar hon såklart. Jag var på hennes sista utvecklingssamtal på dagis i torsdags, och fick bli så stolt och mallig! De hade bara gott att säga om henne, framför allt hennes varma personlighet och hennes omtanke om alla. Min lillfis!
Jag hoppas kussarna från Gävle med öm moder kommer i veckan, jag tror de går på sommarlov tidigare där. Alice längtar så efter lill-Filip (som hon ju ska gifta sig med ) och tjatar snart hål i huvet på mig. Sen får de minsann leka och bli less på varandra, precis som det ska vara!
På fredag blir det grillfest för alla mina fisar, stora som små. Då ska vi fira sommarlov och dansa soldans! En hel, härlig sommar framför oss - underbaaart!
Fredag den 5 juni -09
AHHHH!!!
Vilken underbar känlsa! Huset är färdigmålat, hela huset är städat och fönstren nyputsade! Är jag värd ett glas rött eller inte . Idag har det verkligen varit gasen i botten sen jag vaknade runt sex nångång. Hade jag jobbat på ackord hade jag banne mig varit rik som trollet nu . Men det är dåligt med inkomst på att städa och röja - hmmm...
För att fira målningsavslut grillade vi idag (hm, nåja, det hade vi förmodligen gjort ändå ) och det var SÅ himla gott. Revbensspjäll och boccoligratäng med massor av mögelost. Men jag åt för mycket och för fort, så det blev paltkoma. Eller grillkoma, rättare sagt. Så för att piggna på mig gick jag ner och tog mig ett bad när småtjejerna la sig. Och blev ännu tröttare. Inte så smart. Filip gick ut och grejade nu, massor med tomma färgburkar och sånt att städa bort, men jag ooorkar inte utan sitter heller hääär och luktar på blommorna .
Imorrn kväll ska vi ut och agera föräldrapatull då det är Träslaget i Ånge. Ett tecken på att man är gammal är att man går patrullen och inte är på festen . Men lite förvånad blev jag igår när fältassistenten ringde för att höra om vi kunde ställa upp. Hon hade hållit på hela dan att ragga föräldrar som kunde / ville ställa upp. Och fick tag i hela tre stycken! Va? Visst är det konstigt? Föräldraansvar, hallååå! Ärligt talat hade jag själv inte tänkt på att ringa och anmäla mig till nån patrull, men när man blir uppringd så tycker jag det är självklart att man ställer upp om man kan! Så både jag och Filip går, momma kommer hit och sover här med kidsen.
Jag trodde Paula skulle bli småsur över att vi skulle vara ute och knalla, hur pinsamt är inte DET?, men hon blev jätteglad - "då kan jag åka med er hem". Gullunge!
Och Rebecka blev också så himla glad idag, hon ringde hem från skolan och jublade över att hon fått G i matten! SOM hon slitit med den, och med siktet inställt på sommarskolan för att få sitt G så hon kommer in på gymnasiet. Nu slipper hon förhoppningsvis det, jag är SÅ glad för hennes skull!
Ja, det har verkligen varit en SKÖN och produktiv dag, en del dagar hinner man hur mycket som helst! Väldigt, väldigt glädjande var också att Famljeliv hade chatt med Anna Wahlgren idag, och där blev (förhoppningsvis) alla frågetecken uträtade:
http://www.familjeliv.se/Live_chat/chat.php?event=12
Själv blev jag uppringd av en journalist i eftermiddag, men var inte inne. Hon ville intervjua några som jobbar ideellt med barn och sömn. Filip sa till henne att jag skulle ringa upp, men jag vet inte... fredagkväll och allt. Hon får ringa om igen om hon är intresserad, tror jag.
Så livet som hemmamamma ÄR inte tråkigt! Tycker jag, då . Jag hinner knappt äta en del dagar. Men det är härligt!
Onsdag den 3 juni -09
Gullefjun pallade inte...
Jag brukar alltid säga att man inte ska lägga sig i naturen för mycket, att man ska hålla sina mänskotassar borta. Och naturen knäppte mig så bestämt på näsan när jag försökte leka livräddare åt lille kycklingskrutten, för det gick inte. På senkvällen flög han till kycklinghimlen. Kanske var det därför hönan struntade i den, hon kände helt enkelt att virket var för svagt? Så nu har jag bestämt mig - eventuella kycklingbebbar som kommer nu får stanna hos (knäpp)-hönorna. Det blir bäst så.
Och målningen går framåt, nu är det bara en sida av huset kvar! Det blir så himla fint, som att få ett nytt hus. Jag är så glad att jag stod på mig om blåa knutar, även fast det blev bökigare. Trägen vinner . Nu väntar fönsterputs och midsommarstädning, Gud vad härligt! Men idag har jag varit så jäkla trött, så allt jag hade planerat blev intet och noll. Men det får man ta, en del dagar måste man ladda batterierna också. Och Filip har jobbat fyra skift nu, så han var också sleten idag. Han stack precis iväg och fiskade en sväng - det är hans sätt att ladda upp sig!
Men på fredag hade vi tänkt vara klara med målningen så imorrn blir det till att kavla upp ärmarna!
Tyvärr verkar det som om jag måste ta itu med soldansandet ikväll, eftersom prognosen ser eländig ut. Vart tog sommaren vägen ? Lite retsamt att först ge oss 30-gradig värme och sen några dagar senare 8 grader, nordanvindar och REGN! Hutter och blä, jag har hellre värmebölja! Men tillsvidare har vi täckt över poolen och tagit fram strumorna igen  . Så jo, det blir nog lite soldans ikväll i min ensamhet .
Jaaa, vad har hänt mer sen sist då... Jo, just det ja, det var ju final i Robinson, Jarmo förlorade på mållinjen mot Elleonor. Lite tveeggat - kul med en trebarnsmorsa som vinner, girlpower liksom, men samtidigt så var ju Jarmo överlevaren med stort Ö - käka spindlar och allt sånt som man gör på en öde ö. Men nja, jag är rätt nöjd över att Elleonor vann! När man ser sånt där blir man sugen att vara med och visa att; jo, jag skulle nog tametusan fixa det där jag med - det är iallafall lätt att säga när man sitter bakom en TV-skärm .
Sen har då kritiken mot AW och oss på forumet lugnat sig, tack och lov. Jag tror kritikerna har insett att det de trodde inte stämmer, att de dragit förhastade slutsatser. Jag och några till har författat ett brev till berörda journalister, vi får se om det får nåt gensvar. Sen har AW själv skrivit ett lysande inlägg på newsmill:
http://www.newsmill.se/artikel/2009/06/02/barnlakarna-saknar-sunt-fornuft
Nu ser jag fram emot lite arbetsro på forumet, så vi verkligen kan se till att hjälpa de som verkligen vill och behöver ha hjälp!
Och snart, snart är det sommarlov! Underbart!
Lördag den 30 maj -09
Överleva eller leva?
För ett tag sen läste jag en artikel om vår generations rädsla, det var Hanne Kjöller som blev intervjuad. Hanne är ledarskribent på Dagens Nyheter och utbildad sjuksköterska. Hon skriver så himla bra, är en utmärkt journalist och ger i den här internvjun uttryck för så mycket jag delar. Här är hela intervjun:
Trygghet, trygghet och åter trygghet. Det är med dessa tre ingredienser vi bygger upp Generation Skräckslagen, skriver Hanne Kjöller, journalist och ledarskribent på Dagens Nyheter, i sin bok I huvudet på en mamma. I den siktar hon in sig på vår önskan att skydda barnen från allt ont, oavsett om det handlar om besvikelse över att inte bli inbjuden till ett kalas eller fysisk smärta, efter att ha trillat från en klätterställning.
– Det hör barndomen till att klättra i träd, trilla ner och bryta benet. Vi har rensat bort döden ur våra liv, men att leva är mer än att överleva, säger hon.
Principen lever hon också efter själv, som förälder till en tjej på 6 år.
– Vi försöker inskränka våra nej till det som är absolut livsfarligt. Man får helt enkelt stå där vid klätterställningen eller trädet och ha andan i halsen men ändå säga "åh vad bra!", "åh vad fint!".
Hon drar paralleller till Astrid Lindgrens värld, som för många föräldrar framstår som en bild av den ideala barndomen. Lotta på Bråkmakargatan, 5 år, drar iväg på sin jättecykel nerför backen, på Saltkråkan springer barnen omkring på klipporna utan flytväst, det åks båt, det klättras och det rids. Om man bortser från att det med den kunskap vi har idag vore idiotiskt att uppmuntra barnen att rida eller cykla utan hjälm eller åka båt utan flytväst, så njöt Bullerbybarna av något som är få barn förunnat idag: frihet och eget utrymme utan övervakande föräldraögon.
Att vara en bra förälder idag är lika med att ha ständig koll på sina barn, och för barnen innebär det i sin tur att ha ständigt följe av en vuxenkommentator ("Inte så!" "Fråga snällt", "Klättra ner därifrån!").
– Visst är det något gott att vara rädd om sina barn, men vi har förlorat proportionerna. Det är som med såna där fjantiga, utopiska mål som nollvisionen i trafiken. Då skapar man en föreställning att det går att ha en bilism utan dödsoffer, bara vi gör si eller så. Jag tycker att det är bättre att säga: Ingenting är riskfritt, men vi får fundera över vilka risker vi kan stå ut med, säger Hanne Kjöller.
RÄDDA FÖR FEL SAKER
Själv vägrar hon att punktmarkera dottern i lekparken. Hon tar med sig en bok, sätter sig på en bänk, och finns till hands om det behövs.
– Jag är inte en olyckligare mamma för att jag inser att jag kan förlora min dotter. Snarare känner jag en skyldighet att ta till vara på varje dag med henne. Dagens mödrar och fäder njuter inte, de oroar sig, säger Hanne Kjöller.
Vårt säkerhetsmedvetande skänker inte trygghet, det begränsar oss och gör oss olyckligare. Och får oss kanske till och med att blunda för det som vi verkligen borde vara rädda för: dåliga matvanor, fysisk inaktivitet och att allt fler barn har frätskador på tänderna.
Föräldrar i allmänhet är idag blixtsnabba att tillgodose sina barns önskningar, tycker Hanne Kjöller. Må det vara att slippa simskolan denna vecka eller att få dricka saft till maten. Då finns ingen broms, då är det omedelbar behovstillfredsställelse som gäller.
– Det borde vi oroa oss för tycker jag. Att vi uppfostrar allt för stora egon som får svårt att klara sig i livet och svårt att få vänner.
Det bästa vi kan lära våra barn är att möta motgångar, tycker Hanne Kjöller, och tar exempel från dotterns förskola där vissa föräldrar ville förbjuda barn att ta lotter vid den årliga gårdsfesten eftersom barnen kunde bli så besvikna om de inte vann. På samma sätt borde vi acceptera att alla barn inte blir bjudna på alla kalas, eftersom barn precis som vuxna inte är lika nära vänner med alla.
– Om min dotter är ledsen för att hon inte har blivit tillfrågad att följa med till en kompis och leka säger jag "jag förstår att du är ledsen för det är jobbigt att bli bortvald", men jag ringer inte till det barnets föräldrar! Och om min dotter protesterar när jag ber henne städa på sitt rum säger jag "jag vet, det är jättetråkigt, men det ska göras", inte "okej, du slipper".
Oroar du dig aldrig för din dotter?
– Nej, jag är nog faktiskt inte rädd för något när det gäller min dotter. Visst blir jag ledsen in i märgen om jag föreställer mig att hon skulle bli allvarligt sjuk eller dö, men det är inget jag går och tänker på. Jag är full av tillförsikt till hennes förmåga, och jag är säker på att det kommer att gå bra för henne.
Jag känner igen mig SÅ i hennes tankar, och det är nåt jag funderat mycket över själv.
Jag är själv väldigt icke-rädd. Eller icke-orolig. Ibland känner jag att omgivningen tycker jag är lite oansvarig. Men min tanke har hela tiden varit att förbereda barnen på att klara sig själva, att låta bli att hindra och istället uppmana till att våga ta för sig.
Vi bor nära vatten, så när mina tre stora var mindre så var de tvungna att lära sig simma ordentligt. När flickorna var 8 resp 9 år hade de tagit alla simmärken. De kunde simma bättre än vad jag nånsin kunnat, de kunde livrädda och de kunde alla regler som finns om sjövett. Så tillsammans fick de då gå och bada själva. Däri ligger mycket av mitt tänk - lär barnen, visa dem, så fixar de det mesta.
Barnen är så mycket mer kompetenta än vi tror. Många gånger handlar det om vad som är bekvämt för oss vuxna, när vi säger att det är för att barnen inte kan eller vill. För hur mycket enklare och fortare går det inte för oss vuxna att laga maten själv, städa själv än om vi tar med barnen? Men det vi vinner på att visa ungarna hur det går till, ta med dem och lära dem hur livet levs väger upp den tid vi förlorar på att ha dem med oss. Men å andra sidan är det bara när barnen är riktigt små som det tar extra tid - ganska snart är sanningen den att man vinner massor med tid på att ha dem med.
Det här med att vara rädd och ängslas har liksom blivit en måttstock på hur "bra" man är som förälder - oroar man sig mycket bryr man sig mycket. Ungefär som att de som väljer att se saker och ting från den negativa sidan är mer ansvarsfulla, kloka och smartare.
Jag är positiv och absolut den som hellre ser glaset som halvfullt än halvtomt, som lägger mig vinn om att försöka se en mening i det mesta. Då anses man lätt naiv och "dum", man har haft det för lätt och fattar inte hur livet funkar, liksom. Att vara en pessimist och buttergök är inte per automatik att vara klok och erfaren... enligt mig .
Alla har vi vårt bagage, det viktiga är vad vi gör av det.
"Bryta ihop och komma igen" liksom.
Och det är också nåt jag försöker lära mina barn. En av livets viktigaste läxor, kanske. För Gudarna ska veta att det ÄR inte lätt att leva. Många gånger är det jävligt tufft, det är nästan omöjligt att skönja ljuset i tunneln. Om vi hela tiden försöker skydda våra ungar från det som är tufft och tungt, då förbereder vi dem inte heller för hur livet kan komma att bli. Att erkänna barnets känslor när han är ledsen eller det går emot, men att samtidigt ge en väg ut ur eländet. Det är föräldraskap. Bl a.
Det kan vara så enkelt som att det regnar. Och ens käraste lilla unge absolut vill iväg och bada. Då kan man visa sitt barn att man verkligen förstår hur jäkligt det känns, istället för att vifta bort besvikelsen;
"Jadu, det är himla jättetråkigt med regn. Jag blir också besviken. Usch, vad trist det är. Men du - vet du, när det blir sol, imorrn eller nästa dag, då ska vi bada! Och nu kan vi läsa en bok så länge, kan DU välja ut en riktigt bra en?!?"
Eller som när tonårsdottern har problem med kärleken - såklart hon vill ha sin ledsenhet bekräftad. Inte bortviftad. Att få höra "mister du en står dig tusen åter" kanske inte betyder ett dyft just då. Men att man sätter sig ner, lyssnar, beklagar och bekräftar visar att man visst förstår, att deras känslor är värda lika mycket som alla andras. Och så kan man dela med sig, berätta om sina egna erfarenheter. Att mötas!
Jag ska inte påstå att jag alltid är på topp, eller att jag alltid ser det positiva i det som händer. Ibland är det helt omöjligt att göra det just då, många saker kan vara alldeles obegripliga just när de sker.
Men så ÄR det med livet. Det är mig ingen tröst att andra i världen har det så jävla mycket tuffare, men det kan hjälpa mig att sluta ömka mig själv eller tänka att "kan de så kan banne mig jag med".
Ibland tror jag vi har det lite FÖR bra - men det törs man knappt säga idag. Att gnälla över att en viss sorst bearnaisesås inte fanns när det var shoppingdags inför grillningen kan te sig lite, näe mycket, löjlig när man sätter det i paritet mot hur ett aidsdrabbat barn i Afrika har det... Men likväl händer det. Mig också ;-)
Ibland känns det som om gnället finns där som en ursäkt för att slippa ta itu med sitt eget liv.
Att man försöker ge nån annan skulde för att det gått tokigt eller känns jobbigt.
Men jag tror inte nån alls är beredd att leva mitt liv, så varför ska då nån annan vilja reda ut mina bekymmer..?
"Om bara, tänk om" osv... egenansvaret försvinner, och jag tror inte det är helt bra.
Att få sig en rejäl men kärleksfull spark i rumpan är vad man behöver många gånger. Särskilt kan man se det på folk som blir uppsagda från sina jobb, hur olika man kan se det.
En del gräver ner sig, tycker synd om sig själva och vägrar ta tag i det, tycker att samhället och alla andra ska se till att man får hjälp. Andra gör nåt HELT annat, väljer en annan väg, tar för sig, vägrar bli ett offter och vägrar vänta! Jag jobbar själv mycket på att ta kommandot över MITT liv, för vem annan än jag själv vet hur jag vill leva mitt liv?
Att lära barnen ta kommandot och ansvaret över sitt eget liv är jätteviktigt, tycker jag. Men redan i tonåren lär sig ungarna att det finns "nånannan" att lägga ansvaret på; "kommer jag inte in på den linjen så får då FAAAN fixa nåt annat" eller "NÅN måste väl ge mig ett sommarjobb!!!" Jodå, så har det låtit här också. Men då är mamma Jag snabbt framme och påminner om att det finns INGEN annan än de själva som kan och ska se till att det händer.
Jaha, så blev då inlägget väldigt långt och allvarligt. Men jag har haft det här i huvudet så länge, och när jag klippte gräset idag så tänkte jag mycket på de här grejerna. Varför vet jag inte, men gräsklippning har den inverkan på mig... förmodligen beroro det på att man ostört kan låta tankarna flyga?
Just idag har vi iallafall fått en ny liten medlem i familjen: lille dunige Gullefjun!
Våra knäpphönor har ruvat i massor med veckor, betydligt fler än de tre de "ska" och idag när jag gick för att kolla till dem så hörde jag några timida "pipipip" och där låg en kyckling halvvägs ute ur ägget. Mor höna hade så vackert falxat iväg och lämnat den lill* åt sitt öde, så jag tog in den. Så idag har vi gnussat, gullat, värmt och huldat den lille dunbollen. Natten får visa om virket var det rätta, men den ser svag ut.
Paula har varit en utmärkt fostermor, hon har sovit med den på sin mage och gett den värme. Men inuti mig säger en röst "man ska inte störa naturens gång..."
Och ljuvligt nog har värmen kommit idag, det har varit 28 grader varmt, poolen är fylld (äntligen) och gräset nyklippt! Robinsonfinalen har gått av stapeln (tjejvinst, tjohooo!!!) och det är nästintinll tropisk värme ute trots att klockan närmar sig elva på kvällen. Hur skönt kan det bli?
Glaset är verkligen halvfullt!
Torsdag den 28 maj -09
Åhhhh, vad ARG jag blir 
Nu är det andra gången det händer - jag har suttit och skrivit ett långt, långt inlägg här och när jag ska posta det får sidan fnatt och det GÅR INTE! Och inte går det att backa, kolla tidigare eller nåt, det är borta, kaputt, upp i rök! SKIT!!!
Så nu orkar jag såklart inte skriva sådär långt och bra (jag kan ju säga att det var väldigt bra nu när det är borta, eller hur ) så det blir kort och trist.
Till att börja med utbringar jag ett stort GRATTIS
till mig själv, idag fyller jag modiga 39 år och jag fattar nada. Vart har alla år tagit vägen? Nån som sett dem? Ska det GÅ så här fort, då är jag ju pensionär innan jag hinner blinka...
Otroligt glad och rörd blev jag över min allra äldsta väns blogg idag, skriver BARA om mig, vilken är, va?
http://minjagirl.blogg.se/
Och så har jag såklart blivit grattade av mina underbara ungar och Filip, en varsin kylskåpsmagnet av de små, en bok och en blomma av älsklingen, en jättefin mugg av Becka ("till mamma") och en flaska vin av Rickard. Fråga mig inte hur och var han fått tag i den, men han var så stolt och vuxen när jag fick den av honom! Av mamsen fick jag en triss med femtio kronors vinst (hurraaa!). Kära svärisarna har gett mig ett jättefint sofföverdrag till utesoffan och en ros som jag ännu inte har planterat. Måste skynda mig innan de hinner hem från Gävle
Födelsedagen har också innehållit en heldag på fotbollsplanen med förskolorna häromkring, det har hoppats, spelats boll och ansiktsmålats! Kul som tusan hade vi, trötta blev vi och solen sken.
Så kan det vara att fylla 39, en dag som gärna hade glömts av mig (hallå, 39 liksom!) men för barnen är det viktigt med firandet. I mitt förra inlägg hade jag beskrivit min födelsedag myyycket mer målande och glatt, nu känner jag mig bara skitless på att allt försvann. Blä!
Nåt annat som gjort mig less(en) idag är den uppblossande kritiken mot AW och forumet, det forum som jag lägger ner x antal timmar på per dag. En helt obefogad kritik, framhetsad av en mobb på sajten familjeliv som ser det som sin livsuppgift att hata Anna Wahlgren. Det är så sorgligt att hennes livsverk, den underbara Barnaboken, ska skymmas av den hon är som person - en person som vägrar be om ursäkt för det hon tror på och som vägrar göra sig till och göra om sig! Och nu får vi som finns därinne på forumet försvara, förklara, debattera och lägga massor med energi på att framföra hennes budskap, när det enda som egentligen behövs är att mobben läser hennes Barnabok. Men det orkar de inte . Jag blir så trött på såna mänskor - det skulle aldrig falla mig in att gå i debatt om t ex Bibeln, eftersom jag inte kan den. Det skulle bara kännas pinsamt och dumt.
Här är tre trådar som behandlar det jag skriver om här:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=19664&postdays=0&postorder=asc&start=0
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=19701
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=19900
nä, gott folk, efter en dag fylld med barnaskratt, god mat, sol, kärlek, glada mänskor (och några surkartar på nätet ) så väntar nu efterrätt och ett glas rött! Om ett år blir det nog lite mer. Kanske .
Måndagen den 25 maj -09
Onödigt?
Imorse när jag och Frida lämnat Alice och Oline på föris stannade vi ute - solen värmde redan fast klockan inte var mer än åtta, och det kändes i luften att NU ÄNTLIGEN var sommaren på intåg. Vi började rensa grusgången från ogräs, ett jobb som Frida verkligen gillade.
Som med allt annat man gör med händerna och man kan koppla bort tankeverksamhetet (ja, man behöver inte vara Einstein för att rensa ogräs ) så tänker man (jag!) så bra.
Och det slog mig: himla konstigt att gräset växer så bra på grusgången. Och i rabatterna. Ja, in princip överallt förutom där man verkligen VILL att det ska växa. Som i mossmattan vi har där det SKA vara gräsmatta. Eller på den plätten efter gamla sandlådan där vi sått gräs. Där växer nada, noll, intet. Det måste vara ett lysande exempel på lagen om alltings jävlighet ...
Resten av dagen har varit fylld med sol, målning, poolbad (för de små!). Vi har knappt varit innanför dörren, armarna har blivit bruna och alla Albys flugor har vaknat ur vinterdvalan... The summer is here! Och det känns verkligen väldigt härligt.
Förra veckan firade vi våran Becka, hon hade en mysig födelsedag hoppas jag. Vi åt jättegott, Filip hade fixat kinamat och bästa kompisen Anna hade bakat tårta till henne. Vi tittade på gamla videofilmer på dem (Anna och Becka) sen de var små, GUUUD vad roligt vi hade! De hade gjort en massa egna filmer, regisserat och stått i, ja vi fick verkligen skratta massor. Tänk vilka minnen vi har bevarade i alla de där banden, allt från Rickards födelse och framåt. Tyvärr är vi urusla på att filma nu, men jag har kameran på laddning så i sommar ska det bli många härliga minnen bevarade!
Vi hann med att tävla lite med singstar: en också, det är ljuvligt att få låtsas att man har bra sångröst ...
Så jag är rätt säker på att hon var nöjd med sin sextonårsdag, och presenten hon fick av oss också - pengar! Så på freda´n stack hon till stan och shoppade loss, det var nog mycket "katching" i kortläsarna i Sundsvall .
Filip började jobba på fredagnatt efter två veckors semester. Om man nu kan kalla målning alla dagar (nästan) för semester... Och jag hade kärt besök här på lördag, för då var det min tur att ha månadens vinlotteri hos mig! Det är länge sen jag hade, innan jag blev gravid med Frida, så det var himla kul. Jag hade bjudit in Mia som säljer produkter från Alpnearing, och hon visade skönhetsgrejerna hon säljer och så gjorde vi fotbad - skööönt!
Till det hade jag gjort Sangría, farligt god om jag får säga det själv så det blev rätt mycket fniss och surr under demon... Hoppas Mia har överseende med oss pladderfior .
När vi fått rena fötter och retat magen med dryck så åt vi mat och... drack lite vin . Jag hade turen att få vinna andrapris i lotteriet, det var länge sen! Vid ett på nattkröken började vi alla krokna av och tjejerna stack hem. Nog märks det ändå att det gått 12 år sen vi startade lotteriet (TOLV år!!!) för då gick vi sällan eller aldrig hem före tre. Näe, vi är inte tjugo längre ...
Så igår var det en sån där seeeg dag, allt var liksom jobbigt. Som tur var hade jag alla tre små hos farmor och farfar och mormor. Jag kunde krypa ihop i soffhörnan och glo på reprisen av Robinson - vilken dramatik! Det måste ha varit mitt dagen-efter-tillstånd som gjorde att jag grät en skvätt när Eleonor vann göra-upp-eld-tävlingen, jag tyckte det var så bra! Och så Jarmo som höll på att slå ihjäl sig, ja herregud, inte kunde jag somna till det, inte ...
Så efter den anspänningen väckte jag Filip och så for vi upp och hämtade småttingarna så det blev lite liv i luckan igen! Vi grillade och åt ute, sen spelade barna boll och blev fulla med myggbett. Det är sommar det!
Och när kidsen somnat så ringde jag och grattade min kära och enda syster på födelsedagen. Tänka sig - hon fyllde 53 år igår. Hur har det gått till, vart tar alla år vägen??? Jag tror och hoppas hon hade en bra födelsdag iallafall, mellan alla fotbollsträningar och allt annat hon håller på med - snart får vi träffas då vi har den årliga syskonträffen i Naggen. I år är det Benka som ska firas, den ende som fyller jämt iår. Och jättejämt är det också, 50 år. Nästa år är det JAG och Simon, 40 och 20... tänk om vi kunde byta ...
Nepp, nu måste jag duscha, jag är vansinnigt skitig - full med färg och barfotalivet har ju börjat för min del så det är till att rota fram fotfilen .
Onsdag den 20 maj -09
Födelsedag igen!
Imorgon fyller min äldsta dotter sexton år. En härlig ålder, ibland kan jag känna precis hur det var, det är verkligen svårt att förstå att mina egna barn nu är så stora att de är på väg bort från mig, på väg att skapa sina egna liv och klara sig själva. Det är inte helt lätt att släppa taget, men ändå kanske lite lättare för mig som har små barn också som gör att jag får suga på karamellen lite längre och göra avnavlingen stegvis... Hemska tanke om jag bara skulle haft ett barn - då hade jag förmodligen hängt det stackars barnet runt halsen och bölat "lämna inte mammaaaa"!
Det jag märkt med mig själv sen Rickard fyllde myndig och nu Becka lämnar grundskolan, är att jag tänker mer och mer på mina relationer till mina egna föräldrar. när jag fick barn stärktes mina band till min mamma jättemycket - jag blev ju också mamma och förstod henne genast så mycket bättre. Nu när barnen växer upp och är på väg bort så tänker jag ofta tillbaka på hur det var för mig då, hur våra relationer var då. Och genast så saknar jag pappa väldigt mycket.
Han var väldigt speciell min far. Inte den pappan som pratade förtroligt och visade känslor, men ändå en man med stor värme och kärlek. Jag kan ännu känna hur han tog om mina axlar med en arm och hand och kramade mig, och den enarmskramen rymde liksom alla hans far-dotter-känslor.
Och så minns jag hans skratt, speciellt när han retats med nån av småbarnen, trollat bort nåt för dem - då skrattade han högt och länge. Oj, vad han skulle ha haft roligt med mina tre små!
Sen minns jag att han aldrig kunde bli arg på mig - jag vet att när jag var tonåring och var ute länge, mamma och han hade oroat sig och han hade skällt och gormat på hur omöjlig jag var, han var så ARG, men när jag kom hem och mamma satt uppe, ropade på pappa för att få hans stöd så sa han bara: "låt jänta vara..." för då var han så glad över att jag äntligen var hemma och hel!
Fnissa för mig själv kan jag göra när jag tänker på hur han ALLTID slarvade bort sina saker, och ALLTID skyllde på mamma. Allt från strumpor till isborren, bärplockare till bilnycklar, det var mammas uppgift att hålla stenkoll på varje pinal! För att inte tala om hans heta temperament, hur han kunde brusa upp över inte så mycket - det kunde vara en moderat på TV (socialdemokraterna var det enda som ens gick att tänka på, allt annat var fruktansvärd synd!) eller en travhäst som galopperade på upploppet.
Inte fattade jag då hur tomt det skulle bli. Och att minnena på nåt vis blir starkare med tiden, att de bleknar stämmer inte för mig.
Det är tur att de "gamla" minnena är starkast, inte de minnen som finns av hans sista år i livet, åren då han tynade bort både mentalt och fysiskt. Åren då pappa försvann och bara blev ett skal, till det yttre var han min far men hela hans själ trasades sönder och tillslut försvann också kroppen, ett tunt, skröpligt skal blev kvar. Det var hemska år, maktlösa var vi allihopa och oroliga - både för mamma och pappa. Att se sin "store, tjocke far" bli som ett litet barn som måste matas och bytas på, är inget man kan förbereda sig för alls. Men när det händer så finner man sig i det, för det måste gå!
Och så fick jag då vara med honom på den sista resan, tillsammans med mamma och deras äldsta barnbarn. Vi fanns där och hjälpte honom att komma över lugnt och fint, och det var inget hemskt i det.
Det var stillsamt och fint, och bara stunden innan han lämnade oss så tittade han med sin gamla blick, han såg så glad och lugn ut, och i den stunden släppte min skräck för döden. Det han såg var inget hemskt.
Men ändå finns såklart drömmen om att jag ska få bli en riktigt gammal gumma som får se alla mina fina ungar växa upp, som får leva ett rikt liv och göra det bästa av de dagar jag får. Men när den dagen kommer då det är dags att resa dit vi alla ska nångång, då kommer jag inte att vara rädd.
Såna tankar får jag när mina barn håller på att bli vuxna. Eller så är det den begynnande 40-årskrisen som flåsar mig i nacken . Det KAN också vara alla färgångor jag drar i mig vid all målning ...
Söndag den 17 maj -09
Heja Norge!!
!
Ja, så få man ta mössan i hand och buga för våra grannar, som dels firar sin nationaldag (och där har vi mycket att lära ) och såklart också firar deras nya favoritgutt Rybak, som vann Mellofinalen igår med rekordhöga poäng! Fast jag tillhör den minoritet som inte föll för den charmige gossen med de enorma ögonbrynen, jag tyckte låten var rätt trist och jaha! Men det tyckte inte resten av Europa, så mina "expertkommentarer" är nog inte mycket att hänga i jugranen... .
Så lite (läs mycket...) chockad blev jag i början på veckan när telefonen ringde och det var en mycket trevlig tjej från radions P3 som ville ha med mig i direktsänding innan semiafinalerna sändes. Hon hade läst i min blogg (här!) att jag skulle kolla på mellon och undrade om jag hade några kommentarer kring låtarna. Men jag hade inte hört ETT ENDA bidrag förutom Sveriges och Norges då, så en kommentar från mig hade ju blivit... eh, rätt trist. Vad skulle jag tycka till om, liksom . Det hade varit skillnad att kommentera låtarna EFTER att jag hört dem . Så det blev inget direktsänt inslag med mig, och jag tror P3 ska vara nöjda över det .
Men Rickard blev lite sur: du hade väl kunnat hitta på nåt, mamma, tänk att få vara med i RADION!!! sån är han!
Jaja, igår kväll var vi laddade upp till tänderna inför finalen; jag, Filip och Paula. Rickard var med en stund, men han pallade inte (vilken dj-a musik, tyckte han...).
Uppvärmda revbensspjäll, sallad och rödvin - mums!
Min feeling för Sveriges Malena har väl aldrig varit särskilt hög, och pinsamt nog tyckte jag hon sjöng falskt igår. Det tyckte nog resten av Europa också, då hon slutade på 21:a plats . Tänk att vi alltid tror att det ska bli succé med de vi skickar, men så blir det oftast så fel, så fel. Jag tror Ugglas hade sopat rent, DÄR hade vi annorlunda! Eller BWO, sånt går hem. Idag påstår Malena att Europa inte "var redo". Jag hoppas inte det betyder att vi måste skicka henne varje år tills Europa mognat...
Mina favoriter under kvällen blev:
Bosnien-Herzegovina (kom 9:a)
http://www.youtube.com/watch?v=RTLNj5do02U
Estland (slutade 6:a)
http://www.youtube.com/watch?v=M_7y_ONvQgo
Turkiet (kom 4:a)
http://www.youtube.com/watch?v=WuNLYbEB32g&feature=related
Och så en liten outsider, Portugal (hamnde på 15:e plats)
http://www.youtube.com/watch?v=Mq4EazTzYCY&feature=related
Norge tyckte jag som sagt var sådär, inte nåt som gick in i hjärtat på mig. Så min förvåning när land efter land slängde 12:or till Norge som om det vore darttävling och Norge var bullseye, var stor. Paula kände likadant, det var skönt att få stöd i den känslan ... Filip är ju norskättling av födsel och ohejdad vana, så han var nog rätt nöjd, trots att hans gullegris Malena fick stå med skammens rodnad på sina vita kinder (nej, jag är inte avundsjuuuk...).
Men jag är inte sämre än att jag firar med Norge, härligt att segern gick till Norden! Och lite skulle jag vilja befinna mig på flygplatsen när Rybak landar i Norge, hur galet kommer inte DET att vara???
Och lite, lite stolt är jag över att vara ingift (hm, insamboad då...) med Norge - min kära svärmor har en stor släkt där som förmodligen tar på sig knätofsar och lusekoftor och dansar sig igenom "Fairytale" idag !
PS: sämst av alla var Frankrike. Urk!
http://www.youtube.com/watch?v=eUDwELMsR6M
Fredag den 15 maj -09
Swisch - vad var DET???
Jahaa, var det bara veckan som gick ... Jag tror aldrig jag varit med om en vecka som gått så fort nångång, men så har jag haft den lilla (haha!) häcken full också.
Äntligen, efter flera års väntan, har vi nämligen påbörjat förvandlingen från rosa till rött hus, och det tar verkligen tid! För inte nog med att det ska målas EN gång, det ska målas TRE!!! gånger, det ska grundas och sen målas "på riktigt".
Lägg då till alla knutar, fönsterkarmar och bron! Och Rickards stuga, men den får han minsann måla själv .
Jo, imorrn blir det barnarbete för hela slanten, de tre stora ska måla hela dagarna, vi måste hjälpas åt för att få till det här i tid (i tid=fort, mamma gillar inte att det går sakta ). Så de stora får chansen att jobba ihop lite extra sommarlovspengar, vi har bestämt att ge dem en timpenning så att den som jobbar mest får mest. Mest rättvist, eller hur?
Rebecka och Paula har redan tjuvstartat, de målade några timmar var igår. Och småtjejerna har målat soffan på bron, de var så flinka och noggranna, till och med lilla Frida. Men imorrn får de vara hos farmor och farfar, för allas skull , och jag tror de tycker det är roligare att vara där och hoppa studsmatta och leka än kladda ner sig här hemma... Eller så är det mamma som tycker det är bäst...
Ja, förutom målning så har det inte hänt så mycket mer tror jag... Jo, vi var på föris igår på öppet hus, fröknarna hade gjort jättefina fotocollage över året som gått, så det var en lite utställning. Och barnen fick servera små drinkar och tilltugg, som vi fick äta och dricka under trivsamt mingel . Bättre än den värsta konstgalleriutställning, skulle jag vilja säga!
Oj, vad snabbt jag avslutar idag, och det beror helt enkelt på att maten kommer in i detta nu; grillade revbensspjäll, fetaostsallad och beasås ... LCHF-mat är det gooodaste som fiiinns!!! (Nä, jag har inte gått ner nåt mer i vikt, men jag har inte gått upp nåt heller. Så det gäller väl att gilla läget, va?!?)
Måndagen den 11 maj -09
Tiden går fort när man har roligt!
Har man inte setts på elva år är två dagar alldeles för lite tid, det kan jag då bestämt konstatera!
Vi hade väntat och väntat, så på lördagförmiddag var det lite av antiklimax när Maria ringde och de var lite sena, inte förrän vid ett skulle de komma. Hon hade varit på firmafest kvällen innan, så jag förstod verkligen att det behövdes lite extra tid på morgonen .
Småtjejerna väntade och väntade, och nästan på pricken klockan ett ringde Maria och ville ha lite vägledning sista biten, de har ju aldrig varit hit till oss. Så då gick vi ut och hade stora välkomstkommitén, och ska jag vara ärlig var det lite pirrigt - tänk om hon hade blivit nån helt annan än den "gamla" Maria som jag kände. Jag menar, elva år gör rätt mycket med en människa. Men den gnutta oro jag hade bara FLÖG iväg när de körde in på gården, redan genom bilrutan kände jag att det var min "gamla vanliga" kompis som satt där, åren bara suddades ut!
Och Marias lilla Elvira, som är lika gammal som Oline, var verkligen lik Maria som barn. Visst hade hon drag av sin far också, men jag såg mest Maria i henne. Lite lustigt är det att vi fått barn samma år, nu har ju hon "bara" två (än så länge ) men de två är födda samma år som Rickard och Oline!
Fridas välkommenhit-kommentar till de var rätt originell, hon ställde sig bredvid mig och höll mig om låret och sa:
"Det är MIN mamma!" med bestämd min och ton. Bara så de inte skulle missförstå, antar jag ...
Vi åt lunch direkt när de kom, men alla barn var så spända så de fick knappt i sig en tugga, de ville såklart leka och mina tjejer ville visa ALLT på en gång, så det blev mycket spring överallt. Elvira tyckte såklart det var kul med både hönsen och hästen, har man inte såna djur själv blir det ju extra spännande!
Efter maten tog jag och Maria med oss alla tjejer och gick upp till momma, hon ville så gärna träffa Maria. När vi var små var Maria jättemycket hos oss, speciellt efter att hennes pappa hade dött och det var lite struligt hemma hos henne. Så mamma känner extra för Maria, och jag tror det är ömsesidigt. Jag såg att mamma fick tårar i ögonen när vi kom, hon hade inte sett Maria på säkert drygt 20 år. Och så lilla Elvira då, som är så lik sin mor. Jag kan förstå att det kom fram en hel massa minnen för mamma, från tiden i Naggen som aldrig kommer tillbaka. Som är just minnen i huvudet, och bara vi som var med då kan dela dem.
Tjejerna fikade MASSOR av bullar och saft, de hade ju inte ätit nån mat nästan, så vi fick skynda oss att gå hemåt så att de skulle ha lite aptit till grillningen på kvällen...
Vädret har väl kunnat vara bättre, men sämre också. Solen sken (nästan) hela helgen, men det blåste ju så man nästan tappade andan mellan varven. Vädret till trots så var vi ute mycket, det skulle ju grillas och då ville vi äta ute också. Åh, det var så gott, vi hade så himla mysigt! Barnen sprang omkring och lekte och jag önskade att kvällen hade fått vara lite längre, och om möjligt något varmare . Till slut var vi tvungen att gå in, om inte annat så för att Robinson började och DET går inte att missa, det var tur Maria hade samma inställning! Fast vi pratade nog mer än tittade på tv, men vi fick iallafall se självutnämnda storfavoriten Angela åka ut med dunder och brak - så går det om man tror man kan skrävla och styra hur mycket som helst.
Sen satt vi och pratade länge. Till HALV TVÅ . Och jag kan säga att DET är sent för mig, är jag vaken till elva nån kväll är det storartat!
Som tur var sov barnen längre på sönda´n, de är inte vana att vara uppe till nio på kvällen så de var lite extra trötta på morron. Passade mammas rödvinshuve rätt bra...
Såklart gick söndan jättefort, Paula fixade Docka så de fick ut och rida, sen började vi fylla poolen så de fick bada (GALET kallt såg det ut med de kyliga nordanvindarna, men de plaskade ett tag iallfall.) Sen var det dags att äta och så fick jag lov att hastigt säga hejdå eftersom jag skulle på brukshundklubben och träna agility med Brasse. Vi, jag och Susanne, har öppna träningar där vem som helst kan komma och träna, och vi blev sex stycken. Det gick jättebra, Brasse mindes allt och skötte sig exemplariskt, han är verkligen en talan på det här!
Jag hade försökt övertala Maria att de skulle stanna en natt till, hade hon inte väldigt ont i örat ?, och lite, lite hoppades jag att de skulle vara kvar när jag kom hem, men det var de inte . Så när jag kom hem gick luften ur mig, det hade varit en så rolig och intensiv helg och så blev det tvärlugnt och tyst, så när barnen somnade igår kväll somnade jag i soffan! Snark! Nu ser jag fram emot att de ska komma upp snart igen, och då får de inte stanna bara en natt, så det så!
Och idag har vi börjat vårt stora Projekt måla hus, känns både jättekul och jättejobbigt. Ser väldigt mycket fram emot att det ska bli klart ...
Fredag den 8 maj -09
Dags för en liten paus!
Håller på att städa och dona lite, för vi får ju storfrämma´n i morrn! Äntligen kommer Maria och hennes familj hit, elva års väntan tar sitt slut! Det är inte utan att jag är lite pirrig, men konstigt nog känns det som om vi träffades typ förra veckan . Sen är det väl så att internet förenklar, man hänger ju med och ser bilder och läser bloggar så det känns som att man är med sina gamla (och nya) vänner lite ändå. Tack o lov för det!
När jag städar funderar jag så bra. Om jag är arg så är det precis som om jag dammsuger bort ilskan, har jag funderingar klarnar det ofta, ofta under tiden jag städar. Mycket bra, billig och givande terapi . Och jag kan säga att stundvis är det väldigt rent härhemma...
Nu på sista tiden har jag funderat rätt mycket på vad jag ska göra, helt naturligt kanske eftersom Frida håller på att bli "stor" och Rickard t om blivit myndig. Det är liksom dags att satsa på mig själv lite mer. Inte alls så att jag är nån karriärist som vill ha ett toppjobb med superlön, mer de här funderingarna: vad är syftet med att jag hamnade här och vad har jag för uppgift att fylla? Min övertygelse är att varje människa HAR ett speciellt syfte, och att allt som händer har nån mening - fast många gånger kan det vara svårt att se och förstå det när man är mitt uppe i det som händer.
Jag minns t ex när Rickard var lite och blev sjuk - hur många gånger frågade jag inte vad tusan som var meningen med att göra ett barn så sjukt, men nu i efterhand så inser jag vad mycket vi lärde oss av det; massor rent praktiskt hur det funkar att ha ett sjukt barn, hur sjukvård och allt runtikring att vårda ett sjukt barn fungerar. Jag lärde mig att stå på mig, lyssna till min inre övertygelse, att inte läkare är nån sorts Gudar som är Allvetande. Och vi lärde oss att ta hand om varandra, att allt inte är så självklart - alla barn föds inte friska och alla barn får inte leva så länge som man kan tycka att alla borde få göra.
Nu hade ju inte Rickard nån dödlig sjukdom, men vi träffade många, många svårt sjuka barn och jag tror tyvärr att flera av dem inte finns längre här på jorden .
Sen går åren, saker händer och sker och ibland blir det så tydligt att det som hände en gång för länge sen fick stor betydelse för en, att just den händelsen inverkade stort. Kanske inte just då det hände, men flera år senare...
Jag vet inte om de här funderingarna har att göar med att jag börjar krypa mot 40-strecket (Gubevars, jag fyller 39 om ett par veckor ) och vill liksom hitta en mening med hela tjottabalängen... Jag är förmodligen inte ensam om att göra det, det heter väl fyrtioårskris av nån anledning ...
En händelse som jag VET har varit avgörande för mig, en händelse bland många andra, var när jag var på OBS! stormarknad och handlade när Rickard var 8-9 månader. Det var bokrea och jag hittade en grön bok med ett barn på framsidan, tjock och tung som en hel bibel. Eftersom jag inte hade nån barnbok och Rickards första månader var rätt jobbiga med mycket skrik och lite sömn, krånglande amning och osäkerhet, så köpte jag den.
Det var Barnaboken av Anna Wahlgren, och jag visste att jag hört talas om henne - att hon hade en hel massa ungar och hade ärvt en massa pengar som hon spenderat... Och att hon varit gift flera gånger... men inte mer än så.
När jag hade läst boken så grät jag en stor skvätt. Inte av sorg eller så, utan för att jag insåg att de försa stapplande månaderna med sonen hade kunnat sett helt annorlunda ut om jag hade läst den här boken innan jag fått barn. För mig var den klockren, och sen den dagen har jag använt mig av AW:s filosofi kring barn och fostran, hennes grundpelare att barn vill känna sig behövda och lära sig hur världen funkar direkt från start, om att aldrig lägga skuld på sitt barn och att tänka Visa Leda Lära Hjälpa. Och det viktiga i att barn får sova, äta, vara ute och njuta och njutas!
Så gick åren, jag fick fler barn som, utan att de vetat om det , varit tvättäkta Barnaboksungar från dag ett. Och allt, nästan, har funkat hur bra som helst. Däri ligger förklaringen till att det blev sex ungar också - det har verkligen varit ett rent nöje och en stor glädje med så många barn.
Och när Oline och Alice var små satt jag vid datorn en dag, hade allmänt tråkigt och surfade runt. Jag hade precis lärt mig googla och testade att googla på AW:s namn.
Så hamnade jag på hennes hemsida. Och SOM jag läste, och läste. Där fanns massor med andra föräldrar som diskuterade, hjälpte varandra och där fanns AW själv! Sen den dagen har jag liksom varit fast inventarie där. Självklart var jag med på den första träffen som ordnades, den då vi utbildades till kurare av Anna själv.
Det mötet med Anna blev oförglömligt, hon hade ju helt omedvetet förändrat mitt liv och påverkat både mig och mina barn så mycket genom sin bok och forumet.
Efter den kursen och alla människor blev forumet ännu mer ett andra hem för mig, nu hade jag riktiga människor bakom alla signaturer. Och mitt "jobb" på forumet blev mer intensivt och jag märkte att jag gjorde stor nytta - jag kunde dela med mig av allt jag lärt mig dels genom mina egna barn och dels genom AW:s kurser.
Så nu inser jag att en del av meningen med mitt liv - förutom den allra viktigaste; att vara mamma - är att hjälpa andra som är lite vilse i föräldrarollen och kanske främst med de som har barn med sömnproblem.
Därför har jag då sökt socionomutbildningen, min tanke är att jag kanske ska få användning av det jag lärt mig under de här åren. Men kanske är det ändå meningen att det ska bli nåt annat? Samtidigt som jag tänker att varje människa har sitt eget liv i sina händer, så tror jag att det finns nånting som styr, nåt vi inte kan påverka. Ödet kallar många det, jag har inget bättre namn så jag håller väl med .
Nångång hörde jag att under en livstid har varje människa tre saker som är speciella för just den människan, tre "talanger" eller vad man nu ska säga. En del hittar de här tre grejerna tidigt i livet, medans andra får vänta på att förstå vilka de är. Jag tror jag har kommit fram till att jag har två saker jag är rätt bra på och det är att skriva (det har jag gjort sen jag var 6-7 år och fick min första dagbok) och barn. Inte att göra dem eller föda dem (hehe, det är ju kul det med men ingen talang kanske ) utan att förstå mig på dem och vara coach åt dem (låter roligare än att fostra). Kanske har jag heeelt fel, kanske är det nåt annat som är meningen, men jag har ännu inte kommit fram till om jag har en tredje "gåva"...
Ojojoj, så långt det blev idag, nu måste jag vara lite social med min kära mamma som kommit ner - hon är makalös, 76 år och kondis som en 20-åring! Vi kollade blodtrycket igår (har en sån mackapär hemma) och hon hade 117/70 och en puls på 65 . Min puls låg på 75... undrar vem som är yngst av oss två ?
Tisdag den 5 maj -09
Inga fritidsproblem, direkt...
Oj, vilka dagar! Maj är nog den mest hektiska månaden på året, tror jag, det är så mycket man vill hinna med! Och lägger man då till lite sjukhusresor och sånt så har man inga problem att få dagarna att gå .
Idag har det varit en sån där dag som harr gått i 110. Vi har varit och hämtat all färg till huset, för nu jädrar ska det målas! Det var länge sen vi ledsnade på att ha ett rosa hus, men vare sig pengar eller lust att förändra har infunnit sig förrän nu. Så nu blir det ett rött litet hus, med blåa knutar! Det kommer att bli SÅ fint, jag längtar massor tills det är klart.
Och nu i eftermiddag har vi fått ställningen uppsatt också, det förenklar ju målningen hur mycket som helst! Så till helgen blir det tvätt och skrap, och sen är det bara att hugga penslarna och sätta igång. Barnen ska självklart få jobba de med, de stora har chansen att jobba ihop lite extrapengar och det är alltid välkommet.
Ett riktigt skitjobb har jag haft idag också, jag har storstädat åt pullorna. Det var på tiden, kan man säga . Men nu är det så fint, Filip kalkade där också efteråt så nu bor de förstklassigt. Som motprestation ser vi gärna några ulliga, gulliga kycklingar .
Vädret till trots - det har regnat som om alla Guds änglar gråtit - så har Filip och småtjejerna monterat ihop poolen. Mitt i spöregnet höll de på med det, riktigt kul såg det ut. Så nu väntar vi på värmen så att poolen kan fyllas, de hade så mycket glädje av den förra sommaren.
Och sen är det ju det "gamla vanliga" pysslet med tvätt, disk, mat, städning... det tar liksom aldrig slut och som tur är gillar jag hushållsarbete rätt bra! Snabba resultat, liksom . Sen har jag turen att slippa nästan all matlagning när Filip är ledig eftersom han är Kocken i vår familj. Jag tycker det är rätt trist att laga mat, så det passar mig perfekt!
Ikväll blir det ett varmt bad, tror jag, och så Desperate Housewives. Mitt favvoprogram, det och Robinson. I helgens Robinson åkte äntligen Christian ut, han som bara snackade skit om alla, och han blev utkastad - inte mer än rätt! Usch, vad trist det är med såna fegisar som inte törs stå för sina åsikter!
Nu ska jag gå och dricka the och äta ostplättar! De tackar jag svärmor för, det var länge sen jag gjorde några själv...
Lördag den 2 maj -09
Det blir aldrig som man tänkt sig...
... det tycker man att man borde lärt sig när man snart fyller 39 år men nej, jag inbillar mig att allt ska gå enligt mina planer. Så ibland får jag mig en (välförtjänt?) knäpp på näsan och allt blir precis vad jag inte tänkt...
Nu i helgen, t ex, skulle vi ha mycket efterlängtat besök av min gamla (he) barndomsvän Maria och hennes familj från Alfta. Då det gått modiga elva år sen vi sågs, längtade vi båda väääldigt mycket. Solen skulle skina, det skulle grillas, minnas, drickas rödvin och möjligen singstaras lite också. Men så bidde det nu inte.
På tisdagkväll blev nämligen Frida väldigt hastigt magsjuk, hon kaskadkräktes och höll på precis hela natten, minst en gång i timmen. På onsda´n var hon jättehängig, törstig och hungrig. Men så fort hon försökte äta eller dricka kom det upp, och till slut var hon så fullständigt slut att hon bara sov och hängde som en trasa.
Efter telekontakt med sjukhuset och BVC så bestämdes det att vi skulle åka ner på akuten, och hon kräktes i bilen och när vi kom fram.
Det blev snabbt bestämt att vi skulle bli inlagda, hon fick hög feber och massor med utslag också under tiden vi var där.
Så det blev isolering på Barnkliniken. Och Frida bara sov. Vägrade dricka, jag tror hon var rädd att kräkas mer, och kissade inte på ett dygn. Så på torsdagkväll skulle de sätta dropp, men efter fyra timmars kämpande med det, varav den sista nere på IVA, så beslutade de att de skulle tvinga i henne saft. Allt för att inte skrämma livet ur henne, för maken till unge - hon sjöng och var glad hela tiden under allt stickande på henne, trots att hon var så slut.
Döm om allas förvåning när hon plötsligt började dricka, och drack nästan två glas saft! Och så kissade! Lyckan var fullständig, vi fick gå till våran "cell" och äntligen få sova gott! Och igår fick vi komma hem, snacka om att det är skönt att få vara ute och FRI efter två dygns isolering!
Men tyvärr kände vi oss alltför osäkra på Fridas status för att ta emot gäster, så de kommer nästa helg istället. (JO, det gör de! En inställd date får räcka )
Och idag skiner solen och Frida mår bra, de är ute och leker och jag tror nästan jag ska koppla på vattenspridaren sen om värmen håller i sig! Det är väl ett sommartecken om något.
Sen är det lite spännande - Rickard är och tävlar idag, i bänkpress. Första tävlingen, jag tror han håller på precis i detta nu. Åh, vad jag håller tummarna för honom, jag kan bara ana hur pirrigt det är för honom. Paula och Becka ligger ute och solar, och jag och momma ska snart åka och köpa lite penseér. Jag blir alltid så trädgårdsnördig när solen skiner .
Går solen i moln går jag nog in och fipplar lite med datorn, det är alltid att göra på AW:s forum och så har jag ju alla vänner på facebook att hålla koll på !
Men nu ska jag ut till mina kids och ta mig lite kaffe i solen! Kanske kan mina bleka ben få sig lite färg. Inte en dag för tidigt!
Tisdag den 28 april -09
Nu har jag en vuxen son!
Igår fyllde han 18 år, min lille skrutt. Jag kan inte fatta att det gått så många år sen jag födde honom. Att tiden rusar betyder verkligen det - att tiden rusar! Jag kunde aldrig för mitt liv tro att man kunde älska någon förbehållslöst, vara beredd att offra sitt eget liv för nån annan, innan jag fick mitt första barn. Och nu är han vuxen, det känns mycket märkligt...
Tänk vad spännande det är med barn - att få vara med och följa dem från små hjälplösa bebisar, genom trotsåldrar, tappade tänder, för stora ryggsäckar på väg till skolan, lära sig cykla, bli kära, göra både stora och små bus , köra moppe och drömma om att flytta hemifrån. På nåt sätt får man kvittot på det jobb man lagt ner under alla år när myndighetsdagen kommer.
Inte för att jag tänker släppa taget, Rickard bor fortfarande hemma och ska göra det så länge han pluggar, men inuti mig drar jag en liten suck av lättnad över att vi fixat alla dessa åren och resultatet blev så himla bra .
Av oss fick han en ny dataskärm med inbyggd TV, väldigt spejsig . Och körkortet såklart, han är på god väg att klara det, så himla ambitiös! Jag vet att han vill ha det till sommaren, så jag håller tummarna för att det blir så. Sen fick han lite flyttahemifrån-grejer av plastfarmor och -farfar (kastrull, tallrikar och en jättebra kokbok) och pengar. Momma gav också pengar och jobbar för fullt med sin hemmagjorda kokbok som Rickard beställde av henne!
Vi firade honom dan innan, i söndags, och han hade beställt smörgåstårta och så åt vi grillade hamburgare. Han däruppe samarbetade så fint och gav oss sol och värme så vi kunde sitta ute!
Igår, på riktiga födelsedagen, gav jag honom en extrapresent och städade hans stuga - och DET var minsann inte gjort på en grisblink . Han blev SÅ glad för det, och det om nåt är väl ett vuxentecken . Idag ska han laga ugnsfalu ur sin nya kokbok, han skulle visst testa alla recept utom de "äckliga fiskrecepten - kan man riva ur dem???"
Sist jag skrev mådde jag ju inte så bra, men det där läkarbesöket gjorde mig så arg och ännu mer beslutsam att bli frisk på egen hand. Riktigt hur vet jag inte, men inställningen är såklart viktig. Så i helgen har det krattats, fixats, eldats och städats ute - det är så himla fint nu så sommaren får mer än gärna komma på riktigt! Imorse låg jag och lyssnade på världens åskväder, så himla mysigt. Och regnet gjorde susen, för nu skimrar gräsmattorna gröna!
Oline är hemma med mig idag, hon har så ont i magen. Jag tror tyvärr det är den nya medicinen hon får för nattkisseriet (minirin), det var tydligen en rätt vanlig biverkning. Isåfall får vi sluta med den, det är inte värt att hon ska må såhär, lillskruttan.
Nu ska jag gå och lägga mig på soffan och kolla på en film med henne, Frida är hos momma och Alice på föris så vi ska ha lite mamma-dotter-mys bara vi två innan alla andra kommer hem!
Torsdag den 23 april -09
Ibland undrar jag...
Har inte mått så bra senaste dagarna. Det känns så svårt att förklara eftersom det är så knäppa symptom jag har, ibland undrar jag om jag håller på att bli knäpp på allvar ... Bryter man benet så kan man visa gipset och säga att man har ont, man får kryckor och alla förstår. Jag minns att jag tänkte lika när Rickard var liten och hade sin (djävulska) reumatism. Det var ingen som såg honom när han låg hemma, med vanvettig värk, fötterna i fotbad för att lindra, när han var stel i nacken och inte ens orkade sitta och rita, när han hade fyrtio graders feber och låg och stönade av smärta när han sov. När han var pigg var han i skolan, lekte, klättrade och hade skoj. Det enda som vittnade om hur sjuk han var var hans tjocka ansikte, hans mörka ögonbryn och hans håriga rygg. Och det var effekterna av kortisonet han var tvingad att äta för att öht kunna stå på benen.
Men alla dagar räckte inte det, och då låg han hemma och det var inte bara en gång jag bad till Gud, bad att han skulle byta och ta mig istället. Jag köpslog. Sen kunde man få höra "men Rickard ser ju jättepigg ut - kan han vara så sjuk..?" Och jag ska erkänna att jag en del gånger tänkte dra med honom ut i rullstolen när han låg hemma med värk, bara för att visa alla. Att han var sjuk. Men såklart gjorde jag inte det, vilken mamma gör så?
Och nu tror jag Han däruppe tagit emot mitt anbud, dock något försent... Jag har mått riktigt dåligt senaste dagarna. Mina fötter är så jäkla domnade så jag känner dem kanppt, det känns som om jag går på ett gungande skepp, det smärtar i vänsterhanden ända från armhålan, jag har hjärtklappning och är så vaaansiiiinigt trött så det går inte att förklara. Igår fick jag en konstig, het känsla i bakhuvudet och sen började det rycka under ena ögat och det har hållit i sig sen dess.
Så i morse gick jag emot mina principer och ringde vårdcentralen. För lite orolig var jag, allt som kommit så hastigt gjorde mig lite nervig, trots att jag inte alls är sån...
Men väl där, och jag fick en jättetrevlig läkare, jag har haft henne förut, så förstår jag snabbt att nä - jag har nog inget fel! Hon, liksom alla andra läkare jag träffat, snöar in så fullständigt på att jag har sex barn, att det är de som gör mig sjuk . Typ nervsjuk, då.
Jag blev faktiskt, trots att hon var så rar, sur på henne. Förklarade att jag är en väldigt stabil, glad, lycklig människa som har sex väldigt rara barn som ger mig mer glädje än bekymmer och som gör att jag öht orkar stå på benen.
Men att min kropp inte vill hänga med mig riktigt.
Efter nära fyrtio minuters prat så hade vi inte kommit längre än att jag ville få MEDICINSK hjälp men att de bara kunde erbjuda "kroppskännedom" med sjukgymnasten.... Jo, hej. Nä, jag behöver inte det. Så efter provtagning for jag hem. Och ska vänta på telesamtal från trevliga doktorn i nästa vecka.
Hon tyckte jag skulle söka privat vård om jag inte var nöjd med landstingets neurologer...
Jaja, nu har jag fått gnälla av mig - jag lever ju och kan stå på benen (även om det är lite gungit ) så det gäller väl att bita i, bara...
Ikväll är vi decimerad styrka härhemma, kära svärmor har tagit alla tre små hem till sig och ska ha megaövernattning. Första gången! Jag hoppas det går bra, tror jag ska ta mig en lååång sovmorgon imorrn bitti.
Nu ikväll har vi ätit tacos med storbarnen, det är så tyst och konstigt! Och ute är det VÅR, hela ängen är full med trastar som låter som klippande saxar, solen har värmt marken hela dagen så jag tror de hittar maskar! Filip har byggt en värpbur åt hönorna, så nu har vi två pullor som ligger och ruvar (hoppas jag) så kanske, kanske vi har kycklingar om ett par veckor!
Och i helgen ska sommarvärmen (!) komma, vi ska elda och göra fint ute. Och lillgubben fyller 18 på måndag, HUR har det gått till?!?
Det goda överväger. Alltid!
Tisdag den 21 april -09
Vare sig agility eller värme...
Näe, ingen toppenhelg kan man väl säga - jag som tänkt göra så mycket kul i helgen...
Brasse nyklippt och fin, redo att susa över hindren och charma hundutställningspubliken men nån däruppe ville inte samarbeta riktigt. Filip jobbade, Frida och Alice hade skrällhosta och momma var jättedålig i nacken, så vi blev hemma. Får ladda för träningen som kör igång i mitten på maj istället. Men efter vad jag läste i tidningen så verkade utställningen ha blivit en succé, massor av hundar anmälda. Kul !
Sen var planen att det skulle vara varmt och fint och som gjort för krattning och pyssel ute - men det har blåst, varit jädrigt kallt och jag har varit helt ur form. Så det blev mest en slappahelg, och det får ju gå det med!
Min käre Filip fyllde ju år i söndags också, men han jobbade så det blev ett tämligen korthugget firande, men å andra sidan - 41 är varken jämnt eller så kul så ett par kallingar, en T-shirt och en deo gjorde far i huset nöjd! Paula hade bakat en sockerkaka och garnerat den så fint med bär och grädde, men vi ståndaktiga LCHF-are tog bara en slät kopp och åt med ögonen...
Nu är det ovanligt lugnt härhemma, kan inte minnas det sist var så här tyst. Alice och Oline är nyss skjutsade på föris, Rickard, Rebecka och Paula har åkt på sina skolor, Filip sover efter nattskiftet, Agge, som är här, ligger också och sover och Frida är hos farmor - hon har sovit där för första gången inatt! Och då är hon 2½ år, så farmor tyckte det var på tiden men oj vad det känns konstigt att ha lilla surrfia borta! Knäpp som jag är ringde jag dit vid halvåtta i morse för att få "rapport" men då låg de ju än så jag störde... Så nu har jag förmiddan för mig själv, känns ju onekligen lyxigt värre! Tror jag ska lägga mig i soffan och läsa "Flyga drake" - vilken bok!!! Det är ändå inget uteväder (idag HELLER!) nollgradigt och grått. Hur ska snön nånsin kunna tina ?
Men först tror jag det blir tvättstugan en sväng, Oline hade tyvärr kissat inatt, trots nya medicinen. Hon var så ledsen, men jag försökte förklara att det tar ett tag innan den verkar ordentligt. Glad blev hon när hon kom på föris, för de skulle till en annan förskola idag och hälsa på! Alltid roligt att träffa nya kompisar.
Som sagt - MOT tvättstugan!!!
Fredag den 17 april -09
Vem är det där???
Precis så tänkte jag nyss när jag gick förbi spegeln i hallen men det var ju jag ... har varit och snaggat mig idag och jag har inte vant mig än. Och det blev verkligen snagga, med mina mått mätt. Minst två, säkert två och en halv, decimeter borta.
Eftersom jag är en "långhårig människa" så nja, det känns inte riktigt som jag. Men det var nödvändigt, sist jag klippte mig är minst ett och ett halvt år sen. Jag tror t o m det är två. Så det var slitet som attan, och bara en massa hår. Men nu är det friskt och fräscht, om än för kort för min smak. Men det växer ju ut igen, tackolov .
Becka och Paula var också med och klippte sig, så vi hade en riktig tjejförmiddag. Vi har haft en riktig tjejdag på det hela taget, för Filip jobbar (extra) och Rickard har åkt till sin pappa.
Jag och Paula tog småtjejerna med på skogsridtur, det var länge sen de fick rida. Och de hade så kul, Oline red lite själv och jag tror hon är redo för lite längre turer nu. Lite skrämmande så fick Paula en hel massa utslag i ansiktet efter turen, hon skyndade sig ner och duschade av sig och blev bättre, men tänk om hon blir allergisk "på riktigt". Lite känslig har hon alltid varit, mest mot pollen, så det kan nog vara tiden på året som gör henne extra mottaglig... Jag törs inte tänka tanken att det är Docka .
Sjukhusbesöket gick jättebra, fort om inte annat! Testet var attans obehagligt men jag såg då minsann att jag har reflexer och känsel i både händer och fötter. Det var ungefär som sån här ström det är i hästtråden sköterskan satte på olika punkter på underarmarna och underbenen (eftersom det är händer och fötter som är värst domnat) och det ryckte och for hejvilt  . Hon sa inte så mycket, ärligt talat var hon en sursam dam, och jag skulle få resultatet av neurologen. Så det är väl same as usual - vänta!
Vi köpte sängen åt Rebecka, hon blev SÅ glad och nu har hon möblerat om och storstädat rummet. Nu är det svart som gäller, så jag ska försöka hjälpa henne få tag i lite svarta grejer.
Mitt förra inlägg avslutade jag med att berätta att jag tvättat alla vinterkläder och befarade snö - och jo, såklart blev det snö! Lagen funkar än .
Och nu har det varit blåsigt och kallt som tusan sen dess, i helgen ska det visst bli ännu mer snö. Skitkul, helst med tanke på att jag ska vara med på en hundutställning och visa lite agility (pirr...) med Brasse. Ute, såklart. Ikväll ska jag dit och lasta ur lite hinder, kanske hinner jag tjuvträna lite. Men jag tror jag ska plocka upp Agge vid tåget också, och han har nog inte lust att vänta så länge... Pussel, pussel...
Nu ska jag åka upp till mamma med ett värmeplåster, hon har så attans ont i nacken. Som tur är har hon sällskap av Tobbe, en av mina bröders barn, och han är sexton år så de bara myser, kan jag tro . Det är tur hon har så många ungar och barnbarn så hon slipper vara ensam! Fick tips av en kompis om att köpa en spikmatta till henne, och det är nog ingen tokig idé. Vi kanske kan samköpa en, för jag tror jag skulle gilla det jag med. Ska kolla lite priser och så, de verkar vara himla poppis nu.
Nej, nu är det slut på pausen, upp och iväg!
Tisdag den 14 april -09
Idag har jag varit tvungen att vila middag...
...för ikväll är det ett dubbelavsnitt av Desperate housewives eftersom det inte var nåt förra veckan (hockey eller fotboll eller nåt annat trist...). Och jag är ohjälpligt kvällstrött så det kändes befogat med en liten lur idag . Sen gör det ju sitt till att jag är ute så mycket nu också, det känns inte helt bra att vara inne när vädret är så underbart!
Idag följde jag med Paula ut och körde med Docka, det var rätt länge sen jag åkte med. Åh, det är sannerligen helt underbart att ge sig ut i skogen, helst den här tiden på året när fåglarna kvittar som om de vore höga av nåt, det luktar VÅR och solen verkligen värmer! Sen ljudet av hovarna som klafsar på och lukten av varm häst - blundar jag då så minns jag som igår när jag var liten och fick åka med farbror Axel på berget när han körde den enorma ardennern Fuxen. Ibland slängde han upp oss ungar, fem-sex stycken, på den breda hästryggen och så fick vi rida mens han körde. Det var sann lycka för en liten hästtokig tjej!
Och nu kan jag ge mina tjejer det! Det känns bra, jag är så glad för det. Oline var megastolt idag när hon fick ta över tömmarna och köra Docka i full trav, och då såg jag nästan mig själv som liten...
Efter åkturen bytte Paula hästen mot moppen och åkte med en tjejkompis in till Ånge. Jag antar att de skulle gå och äta glass och spana lite, det har nog inte förändrats sen jag var ung! Rebecka och två kompisar tog med sig ved, korv och mjölk (!) och gick iväg för att grilla vid sjön. Hon har det lite jobbigt nu, min Beckis, med fnurra på pojkvänstråden och så är hon orolig över skolan, att inte komma in på gymnasiet. Hon får inte veta förrän i sommar om hon kommer in, eftersom hon hade IG i matte på höstbetyget... Så jag förstår att det känns lite tungt, hennes bästis har kommit in och förbereder sig för flytt till Sundsvall och det är klart Becka vill med.
Rickard och Filip har varit ute och övningskört, det hade gått jättebra. Tror de hade tränat på fickparkering - jädra tur att inte JAG har hand om övningskörningen, då hade han fått skippa den biten ... På fredag ska Rickard åka till sin pappa och därifrån till sin farbror och tillika gudfar - han ska få hjälp med träningen för han ska visst tävla i början på maj! Bänkpress... tänk vad roligt att han kommit så långt. Jag hoppas vi kan åka och heja fram honom då!
Imorrn ska jag på sjukhuset och göra det där EMG-testet, ska bli jätteskönt att äntligen få det gjort. Och så ska vi köpa med oss en säng hem till Becka, som överraskning. Hittade en på blocket, en 1,20´s smidessäng med resårmadrass för 1500.-. Rena fyndet! Hon har länge velat ha en större säng, speciellt efter det att hon skaffade sig kille , så det ska bli kul att ge henne den imorrn!
Och kanske, kanske kommer min allra äldsta vän upp i valborg. Jag och Maria lärde känna varandra på lekis (som det hette på den tiden) och var oskiljaktiga i alla år fram tills hon flyttade till Alfta när vi gick på högstadiet. Vi fortsatte hålla kontakten, mest var det väl jag som for till henne (det var så snygga killar där) men när vi blev vuxna och skaffade oss familjer så glesade besöken ut sig. Nu är det ELVA år sen vi sågs, träffande nog var det en valborg sist också. Då hade vi precis "skaffat nytt" både jag och Maria och hon och nya killen kom och hälsade på mig och Filip i lägenheten vi bodde i då.
Efter det har hon fått en tös som är lika gammal som min Oline, och jag har då fått tre töser. Sen fick hon med två bonussöner också, så hon har en storfamilj hon med. Våra äldsta killar är lika gamla - snart 18...
Så jag kan bara ana att vi har mycket att prata om, jag håller verkligen tummarna för att de kan komma.
Nu ska jag gå ner till tvätten, håller på att tvätta ren alla vinterkläder idag! Så det förvånar mig inte om snön vräker ner i morrn - lagen om alltings djävlighet, ni vet!?!
Lördag den 11 april -09
Mitt i påsken!
Ja, idag är det påskafton (påskriset är inne!!!) och kidsen sitter i soffan och äter ur sina påskägg som aldrig verkar sina - kan de vara magiska??? Det är tur det är påsk bara en gång per år säger jag... Ska snart gå ut med dem, för de är helt höga på socker och skuttar omkring som speedade duracellkaniner.
Inatt har kusin Miranda sovit här också, så det är lite extra bus. En promenad upp till byn är nog vad de behöver, tror jag. Och jag med - men jag ska erkänna att det inte blivit så mycket påskmat som brukligt är, middag hos svärisarna och då helt utan kolisar.
Det gör stor skillnad, faktiskt, man blir inte alls lika stinn och däst när man hoppar potatisen och brödet! Och inga påskgodisar, jag är inte ens sugen! Tyvärr var vågen inte lika samarbetsvillig denna veckan, helt stilla... men nåja, jag har lärt mig att det är så min kropp funkar så det är bara att "gilla läget"!
Lite senare idag ska jag och Paula köra premiärturen med Docka för iår, jag tror det har tinat klart på grusvägen nu. Ska bli jättekul, och så behöverjag och Paula skratta av oss lite ihop - vi har haft rätt heta diskussioner här i veckan om ett party hon vill gå på ikväll. Ett party som inte är lämpligt för en 14-åring och OJ vad arg hon varit på mig!
Tänk vad just 14-årsåldern är... JOBBIG! För alla, säkert mest för 14-åringarna själva... Men det sätter verkligen föräldrarna på prov, allt annat ter sig som en barnlek i jämförelse, faktiskt. Både Becka och Rickard ruskar stilla på sina huvuden, jag vet att de minns själva hur de var och de fattar inte hur det kunde vara så. Rebecka sa att det var som om det var nån annan som var hon. Jag minns själv hur tufft det var, ena stunden stor och andra liten, glad och ledsen hursomhelst, ingen fattade nåt (allraminst mamma, såklart ) och man kunde absolut inte tänka längre än fram till kommande helg...
Jaja, det gäller att våga vara vuxen, men ändå lyhörd och lyssna. Ungefär som en krigsmedlare...
Annars då? Jo, Filip jobbar natt hela påskhelgen och Mona har åkt till en kompis i Östersund och förlustat sig så jag väntar spänt på lite skvaller från henne! Hoppas de haft riktigt roligt, det är henne så väl unt! Inte lätt alla dagar att vara ensam med tre små...
Så det är tur jag har barnen som håller mig sällskap och sysselsatt - ikväll blir det Robinson med Paula (hoppas det sura runnit av henne till dess...) och sen håller jag på att läsa "Tusen strålande solar" - den är skitbra!
En lugn och skönt påsk!
Tisdag den 7 april -09
Victor 10 år !
För en gångs skull kunde tjejerna få vara med och fira kusse Victor på födelseda´n, och det gillades! Att fylla tvåsiffrigt är såklart lite speciellt, och han fick en egen dator - det tyckte småtjejerna var urtrist present så vi köpte några serietidningar (och ett headset till datorn) så att han skulle få nåt kuligt också, som Alice sa! Mona hade gjort en urhäftig ormtårta till barnen, det är synd och slöseri att inte den mänskan är konditor! Sen tyckte nog hon (och jag med, okej då...)att det var synd att vara lchf:are en födelsedag, tänk att sätta tänderna i den tårtan men hon hade gjort en lchf-tårta till oss. Inte lika söt men chokladig!
Efter tårtkalas for vi hem hit med hela konkarongen så de fick vara ute och leka i sooolen! Oj, vad det slaskar, mycket välkommet kan jag säga. Det är tur det finns galonisar och gummistövlar -
Nu ikväll är jag solo - Filip jobbar natt, Becka har Agge här så de är på rummet och tjusar, Paula sover hos momma (momma är jättedålig i ryggen/nacken och ville ha sovsällskap) och Rickard har nog somnat tror jag. Tänkte att, ja, det blir ju skönt med en solokväll när det är favvoprogrammet; Desperate Housewives. SJÄLVKLART är det inställt ikväll, för det är hockey ... Jag tycker nog det är tillräckligt med sportkanaler där de skulle kunna visa hockeyn, jag. Så nu tror jag det blir tidig kväll istället. Har sovit lite smådåligt senaste nätterna - natten till söndan blev jag väckt av käre sambon när han kom hemrumlandes vid femtiden på morgonen och när han väl väckt mig så la han sig på rygg och sov HÖGT och gott. Iofs har nog ångorna däckat mig om jag stannat kvar där, men jag klev upp och sen har jag vaknat fem resten av dagarna. Då har det inte varit berusad sambo som väckt mig utan svanesång .
Det är verkligen härligt att bo vid vattnet, men den här tiden på året får både fåglar och rävar spatt och SKRIKER efter sina respektive. Gärna då i gryningen... och det hörs, vill jag lova.
Så ikväll tror jag jag stänger fönstret så att jag får sova förbi deras symfoni (!) i arla morronstund.
Jo, just det ja - idag fick jag remiss till klinfys, där de ska göra EMG-testet! Tänka sig vad ett småilsket brev till tant doktorn kan göra . Så nästa vecka ska jag få åka och kolla hur mina nerledningar funkar! Ett år och fyra månader tog det att få en tid...
Och jag har inte fått in påskriset ännu. Det är skärtorsdan i övermorrn. Nu måste jag skärpa mig!
Måndagen den 6 april -09
ARGHHH....
Ett långt, fint inlägg blev: inget! Allt bara försvann! Åh, vad sur jag bliiiir!!!
Kortfattat (klockan är snart 12 på natten och jag är trött ) så handlade inlägget om hur ett migränanfall (i lördags) ändå kan bli nåt bra, genom att mina fina ungar visade mig hur bra de fixar biffen utan mig - middag, ta hand om småsyrror, städa och greja medans mamma ligger utslagen och Filip var borta på 50-årsfest.
Jag hade också skrivit om idag, om vår baddag i Östersund på äventyrsbadet med kussarna, om sista rörande avsnittet av Familjen Annorlunda på fyran, om glädjen i att ha många ungar som förgyller livet för en!
Men nu ger jag tusan i att skriva mer, det är så otroligt snöpligt när sånt här händer...
Fredag den 3 april -09
De flesta barnläkare är bra !
Ibland känns det som om jag gnällt lite väl på läkarkåren, och vad gäller den "vård" jag har fått finns mycket kvar att önska... Jag skrev ett brev förra veckan till neurologen (igen!) och undrade vart min till till EMG:n tog vägen. EMG är nån sorts undersökning av nervbanorna med hjälp av elektroder - de mäter hur muskler och nerver reagerar på smärta (tror jag...). Idag fick jag svar att hoppsan!, de visste visst inte vem som skulle anvara för den undersökningen, men de trodde att det var fysioterapeuterna eller... ja, de skulle höra av sig. Snart .
Och då var det alltså i december jag var ner och blev lovad detta! Fyra månader sen. Vårdgaranti = bullshit! Jag tackar Gud för mitt starka psyke och min familj och min obotliga optimism för att jag ändå mår så bra som jag mår.
Så jag är glad att det är skillnad på hur barn blir behandlade i vården, i går var vi ner med Oline och fick träffa en jättebra läkare. Jag berättade om min teori att hennes tre problem hänger ihop, och han trodde absolut att det kunde vara så. Det togs en massa prover, bl a på sköldkörteln, för att se så att hennes värden är okej.
Sen blev det mycket prat om eksem, nattkissningen (hon ska få en medicin som heter minirin och förhoppningsvis gör att hon inte kissar på sig nattetid!) och så vikten då... Det är en jättesvår balansgång med vikt och barn, jag är livrädd att hon eller nån annan av kidsen ska bli viktfixerad och få ätstörningar. Speciellt som jag har FEM flickor så känns det viktigt att inte fokusera för mycket på det. Men samtidigt ÄR det viktigt att hålla sig någorlunda smärt, för att må bra!
Det som oroar mig lite är att det är bara Oline som har de här problemen, och vi äter ju alla samma mat och är ungefär lika aktiva. Vi är benhårda med lördagsgodis och dricker aldrig läsk eller saft. Äter bara planerade måltider och inga onyttiga mellanmål. Vad mer kan vi göra? Nåväl, nu har vi iallafall fått undersöka henne, ta en massa prover och så är det väl bara att fortsätta framåt!
Innan vi for på sjukhuset shoppade vi lite ute i Birsta, Becka var med och hennes kompis Anna. Så det var mycket fnitter och sammanbrott, tonåringar är ett intressant fenomen ... Becka fick ett par nya skor, jag ljuger inte om klackarna var minst tio centimeter. Ett under att hon inte har brutit benen i dem ännu! Hon höll på att dö när jag bad henne köpa ett par "bekväma promenadskor" .
Just nu leker de tre små mamma, pappa, barn och Oline håller på att ta på Frida en babyblöja - utanpå byxorna . Det är aldrig tråkigt med barn! Hela förmiddan har de varit ute och plaskat i de GIGANTISKA vattenpölarna utanför stallet. Jag köpte några nya hinkar och spadar igår, och det var poppis. Ikväll är det judoträning, det är första gången jag skjutsar dem. Det har alltid varit Filip som fixat det, en sån där pappa-syssla men han jobbar extra idag så då blir det min tur! Tror jag ska ta med kameran och fota lite!
Har varit upp till momma och hjälpt henne få in alla kanaler på nya tv:n, en sån där platt, fin sak. Hon har så ont i ryggen, stackarn, har smort henne och satt på tens-apparaten så jag hoppas det lindrar. Hon blir så när hon stickar och TÄNK om hon kunde låta bli. Tjuriga mänska, tro om det är henne jag brås på ...
Vägde mig igår - nu har jag gått ner totalt sju kilo och det känns väldigt bra! Skulle ha lagt in några fler recept på lchf-fliken, får se om jag hinner ikväll kanske! Svägerskan Mona med barn kommer upp, de har påsklov i Gävle veckan som kommer så de blir här (hos svärisarna) - kul! Efter vad det verkar ska det bli toppenväder, så vi får satsa på att sola bleknosarna våra... Imorrn är det fisketävling, så ikväll blir det soldans!
Nu ska jag laga fredagsmiddag, Rickard vill ha korv, potatis och ägg. Hempytt! Själv äter jag lite senare tror jag...
Tisdag den 31 mars -09
Nu är det officiell vår!
Eller nåja, egentligen är det väl inte förrän imorrn, men det är bara fem timmar kvar till första april så jag går händelserna lite i förväg och giltigförklara härmed vårens ankomst !
Och vi har haft en riktigt vårdag också; blåsigt och slaskigt och soligt! Allt på en gång, snön blir plaskigt vatten och man kan faktiskt se hur fort den försvinner nu - hallelulja!!!
Jag har varit ute och försökt bli kompis med min nya kamera idag, och det går väl rätt bra . En sån här är det:
http://www.nikon.se/product/sv_SE/products/broad/1751/overview.html
Så det blir nog mycket knäppt nu i början, har gjort en ny flik (vårbilder -09) där ni kan se mina fotgraferingsförsök! Det är tur jag har villiga fotoobjekt!
Sommartid har det ju blitt också, och jag gillar det! Visst är det lite knökigt första dagarna att komma in i rätt "tid" men de ljusa kvällarna väger upp allt sömngrus i ögonen på morgnarna . Det är UNDERBART att man kan gå ut och gå klockan sju på kvällen utan reflexer!
På tal om ut och gå så är det sannerligen spännande på alla möjliga vis med barn. De upphör liksom aldrig att förvåna sin gamla (!) mamma... Rebecka, som vägrade gå ut och gå alls för mindre än ett år sen eftersom "folk kunde se henne" och BARA gick ut när det var mörkt om hon öht gick ut alls, kom in idag och sa: - Jag tror jag tar småtjejerna och går en sväng till kiosken... Bara sådär, utan att jag bad henne.
Och jo, hon tog alla tre små och gick och köpte tuggummi. Jag var tvungen att stänga fågelgapet och låtsas som om det var helt vanligt förekommande, men så GLAD jag blev!
För mig var det ett stort bevis på att hon är på väg in i vuxenvärlden med stora kliv!
Och stora sonen pluggar körkort intesivt, han vill så gärna ha det till sommaren. Han är en god bit på väg, jag blir inte alls förvånad om han fixar det.
Ojsan, nu har Frida visst somnat i soffan, sommartiden tar hårt på en liten skrutt.
lördag den 28 mars -09
Glömde ju viktrapporten ...
Mitt lchf:ande flyter på så himla bra så jag glömmer att berätta hur det går! Men den här veckan var rolig, jag hade gått ner 1,3 kilo - tjohooo! Sammanlagt är det nästan sju kilo minus nu, så när jag har tappat tre kilo till blir det klippning, det har jag lovat mig själv.
Jag hade nog önskat mig lite snabbare viktras om jag ska vara ärlig (och det ska man ju vara ) men å andra sidan så VET jag att en något långsammare variant är bättre både för hållbart resultat och för kroppen. Men det är ju den där attas sommaren som flåsar i nacken - jag har ju sett för mitt inre hur jag svassat omkring på playan vägandes nätta 59 kilo men det blir nog nästa sommar det ... Nåväl, jag mår iallafall BRA av att använda mig av den här "metoden" och saknar inget - herregud, jag äter majonnäs, beasås, kött och massor av ost, inte kan man väl sakna nåt då??? Det ska vara en riktigt god macka då, men lite får man försaka!
Nu ska jag in i duschen, Filip har tagit barnen och åkt och shoppat lördagsgodis. Sen blir det vinlotteri ikväll, ska bli jättekul!
Fredag den 27 mars -09
Nu har jag sökt!
Nu har jag skickat in ansökan till högskolan! Socionomutbildningen i Östersund i höst, sen får vi väl se om betygen räcker till. Jag antar att det är rätt många som söker nu i kristider - valet mellan att gå arbetslös och plugga är väl rätt lätt. Skönt att ha gjort det iallafall, nu ska jag njuta ordentligt av de här sista riktigt lediga månaderna...
Igår hade jag och Susanne möte om agilityn, jag har gått med på att vara med i agilitysektionen så det var hög tid att planera. Vi bestämde att vi ska ha träningsträffar under maj och juni, och det känns jättebra! Kravfritt och roligt, jag hoppas det blir några som kommer. Det känns helt makalöst att vi snart HAR maj, att våren och sommaren lurar bakom knuten, för det är makalösa mängder snö ännu.
Idag har jag haft så jädra ont i skallen, inte migrän utan nåt annat. Det började värka som attan bakom höger öra och sen ilade det ut i höger arm och fingrarna - skitont! Somnade av i soffan, som tur var hade storbarna kommit hem så de passade de små för jag sov nog i en halvtimme och hörde inte ett pip. Jag undrar vad det är, nu känns det lite kallt därbak i skallen och jag känner mig mör, men värken är borta iallafall.
Skickade faktiskt ett brev till min "läkare" häromda´n, jag blev ju lovad en EMG - nån sån här test av känsel och reflexer i musklerna, men har såklart inte hört ett pip. Att man ska behöva strida för varje jädra undersökning . Men jag ger mig inte, jag har rätt att få veta tycker jag.
Till veckan ska vi ner med Oline på sjukhuset, äntligen har jag fått en tid för henne också. Hon har haft såna problem med eksem sen hon var 2½ år, och nu är jag less på att smörja med kortisonsalvor som bara hjälper kortsiktigt. Sen är hon ju sängvätare också, och är man sex år så vill man inte kissa i sängen. Jag hade bestämt mig för att inte göra nåt åt det förrän hon fyllt just sex, för jag vet att det har med hormoner och grejer att göra och att man inte kan styra det. Och sen är hon ju en liten rulta också, och jag tror att de här tre sakerna (eksem, sängvätning och övervikt) hänger ihop.
Ingen av de andra barnen har haft de här problemen, och att ett och samma barn får alla tre problem tror jag hänger ihop. Så min egen teori är att det är nåt hormonellt, kanske en brist eller en överfunktion av något. Så nu ska det bli skönt att få träffa en läkare som jag hoppas kan hjälpa Oline så att hon får må bättre!
Oj, vad jag gäspar! Men det går inte - inatt vid ett ska Paula hämtas vid tåget. Hon friar i Erikslund nu, så det är bara att gilla läget och hålla sig körklar. Rickard är hos en kompis som fyller år, och Becka är hos Agge såklart . De tre små sover sen länge, de fick följa med pappa på jobbet och basta ikväll så de var tre trötta - och RENA - tjejer som dök i säng ikväll! Filip gick på semester ikväll, och är ledig i två veckor nu. Skönt!
Och imorrn ska jag iväg på vinlotteri igen, ska bli jätteroligt att träffa "tjejerna" och skvallra lite och äta och dricka gott!
Nu ska jag fortsätta titta på Let´s dance och heja fram Magnus som vinnare. OM han inte vinner så äter jag upp nåt gammalt .
Onsdag den 25 mars -09
En del dagar är bara BRA!
Jag vet inte om det är solens återkomst eller hormonerna som gör att allt känns så lätt idag. Trots att dagen innehållit både avloppsrensning och enorma tvätthögar så är det en sån där BRA dag - allt går lätt och inga mörka moln what so ever. Kanske beror det lite på att mitt ego fått lite näring.
För häromdagen damp det ner ett mail om en förfrågan om intervju och min första tanke var att nån skojade med mig.
Det handlade om en intervju i tidningen Mama om att ha många barn och hur man får läggningsrutiner att fungera bra.
Efter mycket funderande så mailade jag tillbaka att jag gärna ställde upp - och ett par dar senare pratades vi vid över telefon, jag och journalisten. Hon var jättetrevlig och min nervositet försvann nästan direkt, och vi hade ett jättetrevligt samtal - om mycket mer än läggningsrutiner . Nu får vi se vad resultatet av det här blir, det känns jättespännande!
Så att tro att det är jättetråkigt och händelselöst att vara hemma med barnen är inte helt rätt, inte här iallafall och DET är jag glad för! Min dröm är att på något vis jobba med barn och familjer, så det känns mer och mer aktuellt att söka in på socionomutbildningen till hösten. Fast nu är det väl så många som söker i dessa arbetsbristtider, så kanske kommer jag inte in.
Jaja, söka ska jag göra iallafall, sen får vi se vad som händer!
Här smyger sig som sagt våren på lite försynt, och passande nog har Oline fått göra en skoterutflykt med skolan idag. Hon börjar nollan till hösten och därför har de lite inskolning nu, så hon har fått vara med de "stora" barnen hela dagen. Trött och slut med en miljon fräknar på näsan är hon hemma igen, och tjatar om skoter . Hon fick tjatmedhåll av Rebecka när hon kom hem från skolan nyss, men vad för sorts skoter klarar av sex ungar och två vuxna? Och en lurvig hund?
Nä, det blir nog skoterfritt i fortsättningen om jag får bestämma, tycker de låter för mycket och slukar bensin värre än värst.
Ikväll ska jag på utvecklingssamtal med Paula, hade dubblebokat mig - skulle ha möte med Susanne i brukshundklubben om en agilityuppvisning. En del dagar är det verkligen fullt upp...
Söndag den 22 mars -09
Söndagsprommis och björkrisplock!
Åh, jag fick mig en sovmorgon i morse! Inte nog med det så blev jag väckt med frukost på säng - nybakta ostplättar, ägg och kaffe! Med en sån början på dagen känns det lätt att vakna. Så efter lite lagom söndagstempo tog jag med mig småtjejerna och hämtade momma och svärmor på en vårpromenad! Det utlovade vintervädret uteblev och det var rätt fint, så vi passade på att plocka påskriset. Det är ju bara tre veckor kvar, gu´bevars.
När vi kom hem blev det kaffe på nystädade brokvisten, men då började det flyga lite snöflingor ...
Vi var så lata idag att det blev hämtmat, och DET är sällan kan jag lova! Sen vi började med lchf så har vi hämtat mat bara en gång så vi kände att det var dags idag. Barnen fick pizzor och jag och Filip tog en varsin kebabsallad med MASSOR av vitlökssås! Mums, vad gott, jag rapar vitlök så det dånar nu . Det är tur (för Filip) att han jobbar natt i natt. Men å andra sidan åt han också en massa vitlök. Stackars hans jobbarkompisar .
Grillat har vi gjort i helgen, revbensspjäll - mums! Bjöd ner momma på mat, hon behövde äta upp sig lite efter magsjukan hon hade i veckan. Annars har vi varit ute mycket, Filip har städat boden - det blir SÅ fint, och de tre små har äntligen fått använda sina galonisar och gummistövlar i geggan!
Igår kväll var det premiär av Robinson, det är några år sen det gick på tv. Riktigt roligt var det, betydligt mycket tuffare än tidigare år, jag tror inte deltagarna förväntade sig att bo i ett träsk . Men det är väl så det ska va "inget j-a spa" ...
Och i let´s dance åkte storfavvon Morgan ut, men min favvo Magnus är nu klar till final! Spännande, Laila Bagge är ju SÅ bra, men lite fusk då hon kunde dansa innan... Jag tycker det är tuffare att inte kunna dansa alls och bli så RIKTIGT bra som Magnus blivit! Så han är min favvo inför finalen till helgen.
Sen berättade momma en riktig skräckis (iallafall i mina öron!) när vi var ute och gick: hon hade pratat med Malla (min syster) och hon berättade att hon legat och dragit sig i sängen på morgonen. I halvslummer kände hon plötsligt att något sprang på henne; ända från näsan och ner över hela kroppen. Vad? Jo, en RÅTTA!!! Hon är precis lika fobisk över råttor som jag är, och skrek och skrek på sin man, i panik. När han kom var han överygad om att hon drömt alltihop, och till slut så trodde hon det själv också.
Men när hon senare på kvällen kom hem hade Håkan (maken) slagit ihjäl "drömmen" som satt och knaprade under ett skåp. Fy fabian!
Stackars syster yster, de små tassarna måtte lämna spår för tid och evighet. Visst är det underligt att sånt händer just den person som är så vanvettigt rädd för just råttor? Brrr...
Nu ska jag göra iordning småkidsens kläder för morgondagen, det är så skönt att ha det gjort så kan man ta det lite lugnare när man vaknar . Jag har blivit en rätt bra organisatör under årens lopp, allt för att göra varda´n så smidig och lättsam som möjligt!
Efter det en kopp the med grädde - stillar sötsuget som jag känner av ibland på kvällskvisten. Men som tur är har jag ännu inte fuskat EN ENDA gång sen lchf-starten! Jag tycker själv att jag är väldigt duktig. Jante, bort !
Torsdag den 19 mars -09
Sen kväll...
... och jag borde nog egentligen gå och lägga mig för jag är så trött. Men en liten stund till ska väl gå ! Jag och Rebecka och Rickard har haft ett sånt braigt "tonårssamtal" - det är konstigt hur de tillfällena kommer utan att man planerar dem. Jag tycker de är så värdefulla, för jag vet så lite om deras liv egentligen. Jag minns själv hur det var i den åldern, den sista som fick reda på nåt var väl mamma!
Alla som har tonårsbarn vet vilken oro det bär med sig: skolan, kompisar, är de lyckliga, killar / tjejer, fester, pengar, alkohol, droger - listan kan göras hur lång som helst. Och tyvärr sitter jag inte inne med nån universallösning på nåt av problemen och farhågorna, det enda jag vet är att man aldrig nånsin får sluta bry sig! Och att prata med varandra, för även om det himlas med ögonen och suckas djupt, så hör de vad man säger.
Sen tror jag att mina barn kan och vill komma när det hänt nåt tok, för det gör det ibland. De gångerna är också de gånger man verkligen har tillfälle att lära - och det gäller både för kidsen och för föräldrarna. Jag brukar försöka tänka så: har det hänt nåt elände så ska det åtminstone föra nåt gott med sig!
Det som är tråkigt för mina tre stora är att deras pappa är så vansinnigt frånvarande. Och det sätter såklart sina spår, även om de inte vill erkänna det. Som tur är har de haft Filip som varit världens bästa ställeföreträdande pappa, men att veta att det finns en pappa tio mil bort som ständigt väljer bort barnen svider såklart. Jag kan lova att tigermamman morrar ofta, så de gångerna är det tur att det är just tio mil emellan...
När jag sitter en sån här kväll och pratar med mina kloka ungar så kan jag inte låta bli att känna medlidande med deras pappa; tänk vad han går miste om. Jag är så stolt över dem! Mina fina storbarn! Och det bara kastar han bort, jag fattar det verkligen inte.
Men det känns ändå skönt att de är så stora nu att de själva kan sköta kontakten med honom, att de också inser att det inte är de som gjort nåt fel. Men som sagt, att de har sår i sina unga hjärtan de tvivlar jag inte på .
Nu har dock både stora och små barn lagt sig, de små sen många timmar tillbaka.
Vi har haft några riktigt fina vårdagar (jo, VÅR, säger jag!) med sol och begynnande slask. Idag plockade jag fram gummistövlar och galonisar så nu är jag suuugen på att slänga in alla vinteroveraller långt in i garderoben och glömma dem på många månader. Men den förnuftiga (!) i mig säger stopp, för jag vet att det kommer mer snö. Så jag får välan vänta med det ett tag till .
Våldsamt trött har jag varit i några dagar, vi säger att det är vårtröttat. Idag känns det bättre, så nu är det bara uppåt som gäller . Det "värsta" med att inte orkar göra så mycket är att se allt man skulle behöva göra. Typ putsa fönster... solen skiner vackert och visar ALLT! Äh, det får vänta ett tag till, kanske till påsk.
Nä, nu måste jag gå och nanna, gäspar så tårarna trillar!
Måndagen den 16 mars -09
En helg fylld av Magsjuka, Melodifestival, Massa sol och Min syster Malla
!
Ja, mycket hinns med under en helg - både roliga och mindre roliga saker ...
Det mindre roliga var att Oline fick magsjuka natten mot lördag, Filip på lördag dag och Alice natten mot söndag! Uärk  ... Så det har varit mycket toastädning och hinkbärande i helgen, tycker det är rätt intressant (!) att barn nästan uteslutande får magsjuka på natten. Då är man verkligen redo att torka spyor och tvätta. Men fördelen med barn är att det går väldigt fort över, på morgonen har de varit friska igen. En karl är sjuk myyyycket längre och myyycket värre . Nära döden är en bra liknelse.
Så när stora hallabalunsen: svenska finalen i mellotävlingen gick av stapeln i lördags, då låg Filip i soffan och sov mellan kräksattackerna, så jag satt helt själv och kollade. Lite avslaget, kan man säga... Men spännande blev ändå finalen, och en liten pudel måste jag få göra: jag har verkligen INTE gillat af Ugglas alls, på nåt plan, men i lördags så föll jag för henne! Vilken passion, vilken text, så ärligt! Men jag tycker ändå det var tur att hon inte vann, för att skicka henne till Ryssland där de inte förstår halvsju av vad låten handlar om tror jag hade blivit fiasko.
Och Filip blev lite, lite piggare i soffan när Ehrnman tog och vann, han har formligen avgudat kvinnan sen första gången han såg henne . Och jo, endera gör hon succé därborta, eller så blir det platt fall. Jag gillar henne inte sådär överdrivet, jag tycker inte hon kan "sjunga", förutom operan då hon sjunger jättebra, men de "vanliga" partierna låter bara nästan ingenting...
Annars tycker jag det var en jättebra final, massor av bra låtar som alla skulle haft stor chans. En till favvo, förutom Ugglas, fick jag och det var Alcazar, de tror jag hade haft goda chanser i Rysslandet. De gillar liksom mycket färg och disco därborta har jag för mig .
Men Måns såg ut som en ledsen hundvalp efter svenska folkets röstande, där han förpassades från kungatronen rätt ner i källaren på mindre än en grisblink...
De två M:en som är kvar, Massa sol och syter Malla, hängde ihop rätt bra - vi har varit ute i solen och umgåtts, grillat korv och promenerat! Verkligen helt underbart, jag är ett STORT fan av våren. Helst när den visar sig från solsidan med fem plusgrader, vem orkar sura då? Idag är det dock lite mer mulet, men fortfarande rätt varmt. Enligt vädergubbarna kommer inte våren hit förrän runt 1:a april, så vi har ett tag på oss ännu.
Mallas store son Simon och hans tjej Moa har också varit här i helgen, han går i skola i Härnösand så han passade på att åka hit och träffa sin kära mor och sin kära ;-) släkt han med. Tänk, han fyller nitton om bara nån vecka - jag tycker det var alldeles nyss de kom hem med honom från Colombia, ett mer efterlängtat barn har nog sällan skådats. Alice är så "kär" i honom, igår sa hon:
-"Mamma, kan vi inte skaffa en till bebis? Jag vill ha en med mörka ögon som Simon har..."
Alla tre småtjejerna har svärmat kring Simon och Moa, de har ritat teckningar åt dem, viskat och busat - det är poppis med stora kussar!
Nu ska jag ta lillabus Frida och gå ut en sväng, kanske blir det en prommis upp till momma och en kopp kaffe
Torsdag den 12 mars -09
Torsdag morgon och en kopp kaffe.
De små äter frukost, Filip är på jobbet och jag sitter och försöker vakna . Rickard sover än, han har turen att börja sent alla dagar - ett klokt beslut de fattat på gymnasiet. ungdomarna fick själva välja om de ville börja tidigt och sluta tidigt, eller börja sen och gå längre på eftermidda´n. Föga förvånande ville nästan alla gymnasister det senare alternativet.
Paula har ögoninflammation, så jag måste nog åka på vårdcentralen med henne idag. Det är fjärde dagen och hon blir bara värre så nu är det nog salva som behövs.
Rebecka har sovit hos momma inatt - ibland blir hon så mommasjuk, stor som hon är .
Och jag ska som sagt försöka vakna, det känns trööögt idag. Kanske är det för att jag vägde mig när jag vaknade och jag hade gått ner bara tre hekto. Jag fattar INTE varför det går så himlens trögt, jag gör verkligen alla rätt! Inte en kolis har slunkit ner i magen på två månader, jag TROR att jag äter för lite fett... Hur konstigt det än låter för er som inte läst om LCHF, men för er andra låter det logiskt ...
Fast jag har tappat 7-8 cm runt midjan och DET är ju roligt!
Jaja, jag jobbar på, jag mår så bra av att äta som jag gör och jag är aldrig hungrig, så jag räknar med att fettet vill lämna kroppen snart .
Sen väntar jag på sotarn också, och han ska komma "mellan 7.00 - 10.00" . Jag fattar inte riktigt det där! Sotare måste vara de enda som kan komma under en tre timmars tidsintervall... Nu går det väl bra för oss eftersom jag är hemma, men visst är det konstigt att man inte kan få en bestämd tid? De måste ju liksom in i huset och då måste man endera lämna upplåst eller lägga ut nyckeln åt honom om man jobbar, för man kan ju inte ta ledigt i 3-4 timmar för att sotarn ska komma, eller? Lite konstigt att folk inte protesterar mer mot det här, jag tycker det vore självklart att man fick en bestämd tid - de måste som alla andra kunna planera sitt jobb!
Nån värdig kaninbegravning blev det inte, det var helt omöjligt att tina marken nu. Filip höll på i ett dygn med kupévärmare och kartonger, men det blev bara tinat ett par decimeter ner. Och jag kände mig inte alls sugen på att lägga Lillan i frysen tills våren behagar komma, så det blev en skogsbegravning för henne .
Det är jättetomt, och jag tror Docka saknar henne också. Hon brukar alltid springa direkt ut i hagen på morgonen, men dagen efter att Lillan hade dött så strosade hon runt inne stallet, gick och luktade och nosade. Som för att leta sin kompis. Hästar är kloka djur, och jag är säker på att hon saknar sin långörade vän.
Kanske, kanske blir det en ny kanin i sommar...
Ikväll kommer min kära syster! Jag ska hämta henne på stationen klockan åtta, det ska bli SÅ roligt! Hon blir här över helgen, hos mammsen, och imorrn ska vi gå ut och äta lunch vi tre.
Sen blir det säkert en singstaromgång, med lite rödvin (man får så fin röst då ) imorrnkväll...
Nej, nu är det dags att göra kidsen klara för föris!
Söndag den 8 mars -09
Får man sörja ett djur?
Ja, det är inte en helt lätt fråga att besvara. Idag har vi förlorat en medlem i flocken. Våran kanin Lillan dog härinne i köket med mig och småflickorna runt sig, och mitt i det sorgsna pågick allt som vanligt.
Jag tror att om man har barn och familj så har man en annan inställning till djur och död än vad kanske en ensam människa som "bara" har ett djur har. Hur mycket jag än tycker om våra djur, så blir de ändå aldrig annat än djur för mig, och i samma stund man beslutar sig för att köpa en hund, katt eller vad det må vara så måste man ha i åtanke att ett djur inte lever lika länge som en människa.
En del djur har en förväntad livslängd på 20 år, och då är det en lång tid för ett djur, medans andra har bara två förväntade år att få leva. Man får inte glömma det den dagen man står där med det ulliga, gulliga lilla djurbarnet och gosar, inte glömma men heller inte glömma att njuta av djuret så länge det finns hos en!
Lillan var en väldigt speciell kanin. Jag har haft rätt många kaniner, men hon var mer som en hund än en kanin. Vi hade en stor utebur åt henne de första åren, men när vi fick hästen så valde Lillan själv att bo inne i Dockas (hästens) box, och sen den dagen har de två varit bästa vänner - sovit ihop, ätit ihop och varit ute i hagen ihop. Lillan har skuttat runt härute och "vaktat" gården tillsammans med Brasse, helt orädd men väldigt hemmakär!
På dagarna har hon gått helt fritt men när Docka kommit in på kvällen så har Lillan skuttat med, in i boxen och under hö-högen - och där har de mumsat i sig kvällsmaten tillsammans.
Jag kan bara ana vad Docka ska sakna Lillan ikväll, och inte kan jag förklara heller. Usch, vad det känns trist, jag hoppas hästminnet bleknar.
Vad som hände Lillan vet jag inte, i morse när jag kom ut till stallet så låg hon under skottkärran och andades jättehögt och knarrande, var helt förlamad i bakdelen och tittade inte upp. Efter att jag släppt ut Docka så bar jag in Lillan och bäddade åt henne i en vrå i köket (på bilden) och förstod med en gång att det snart var över.
Man känner när döden är nära.
Typiskt nog så jobbade Filip idag, annars hade han kanske kunnat hjälpa Lillan att förkorta lidandet - att JAG skulle kunna göra det är helt uteslutet. Tyvärr, för egentligen ska man kunna det när man har djur, tycker jag. Att åka till en veterinär för att ge henne en spruta var inte heller att tänka på; för tre-fyra år sen flyttade veterinären i Ånge och närmsta jour tror jag var i Jämtland i helgen. Den resan hade hon ändå aldrig klarat av.
I fyra timmar kämpade hon emot innan hon dog. Jag och Oline satt med henne och det är hemskt att det ska vara en sån strid att dö. Men jag är glad att vi var med henne, hon slapp vara ensam. Såklart var vi alla ledsna, men när man har barnen med sig så blir det så enkelt ändå - väldigt konkret och inget ältande.
Vi sjöng några lämpliga sånger för henne (hoppe hare och i ett hus) och sen virade vi in henne i en filt och lade kroppen i en påse. Nu ligger hon på bron och ska begravas imorrn, Filip håller på att tina backen nu med en kupévärmare.
Ja, så kan livet vara en dag när man har djur. Sorligt men ändå vackert, gråt och glädje när man minns allt roligt.
Vi kommer att sakna Lillan jättemycket. Hon var en mycket speciell och rolig kanin.
Fredag den 6 mars -09
Sista sportlovsdagen!
Tänk vad en vecka går fort, nu är det snart vardag igen. Men det är inte så långt kvar till nästa lov, påsken är rätt tidig i år tror jag. Ja, jag älskar loven - mer än barnen tror jag för jag tycker det är så skönt när de är lediga hela högen.
Rickard har stuckit iväg till Stensjöarna med några kompisar och kommer inte hem förrän i morgon. Undras om de ens kommer utanför stugdörren . De har iallafall tur med vädret, det är så milt och skönt ute så de behöver knappast frysa. Annars får de väl värma varandra - de var jämna par...
Rebecka och Paula är hemma, de har mest slappat och varit med sina kompisar. Linn är fortfarande kvar, så hon och Paula har äntligen fått vara tillsammans i flera dagar. Men att säga att de sportat på lovet är nog att ta i - några stilla prommisar till Gottomaten för att köpa godis är nog det enda .
Vi har iallafall tillbringat en dag på badhuset i Östersund med de tre små, och hej vad kul det var .
De har byggt ut där så det finns ett speciellt Barnland med alldeles lagom stora barnrutschkanor och en massa roliga fontäner och grejer, och varmt och skönt vatten. Ja, det var verkligen kul! Typiskt nog så hade jag glömt att stoppa ner bikinibrallorna, så jag var tvungen att gå och köpa mig en baddräkt - 480 spänn ...
Det man inte har i huvet får man ha i plånboken.
Och igår fick Docka ÄNTLIGEN spån i boxen - tänk att det inte gick att få tag i vanligt, hederligt spån! Det var slut överallt, vi kollade både i stan, i Fränsta och Östersund. Hur tusan kan hästspån ta slut??? Men igår ringde vi till Fränsta igen, och då hade han änligen fått hem - tänk vad hon njöt när hon fick komma in och lägga sig i nybäddad box!
Nu ska jag strax åka iväg med mammsen till Ånge och helgshoppa, få se vad vi ska laga för kulinariska lchf-rätter ...
Tisdag den 3 mars -09
Fatta vad härligt med MARS!!!
Nu har vi vårmånad! Inte en dag för sent . Idag är det en plusgrad och solen skiner, det rasar från taken och det slaskar under bildäcken - jag tror vi har vår på gång! De två värsta månaderna på året har gått, och nu är det en helt underbar tid som ligger framför oss. Allt blir liksom enklare när ljuset är tillbaka och snön sjunker undan - men det lär ju ta sin lilla tid med de här makalösa snöhögarna ...
Vi har sportlov den här veckan, det är så skönt att ha barnen hemma och slippa tider och stress. Idag har de godisbakardag, just nu håller de små på att fixa kola. Och då suger det lite i lchf-tarmen, men jag ska göra en lchf-rulltårta sen till kvällsfika! Blir den bra lägger jag ut receptet här på hemsidan.
I morrn ska vi åka till Östersund och bada, de tre små och Paula ska med - om hon får med sig nån kompis. Vi hämtade kusin Linn på tåget idag, som tur är har de lov samma vecka, men hon visste inte ännu om hon ville bada. Men Paula är jätteglad över att hon kom, för hon har haft så tråååkigt nu i två dagar. Nu tonårstjejfnittras det på hög nivå, kan jag lova !
På förmiddan var lill-Filip här och åkte pulka med tjejerna, han blev kvar när Mona åkte hem till Gävle. Alice är så glad, hon är "sär" i "lill-fivip" som hon kallar honom, och de har så himla kul ihop. Det är så roligt att barnen har så nära kontakt med sina kussar, själv träffade jag mina kusiner väldigt lite när jag var barn. Och eftersom syskonen alstrat av sig rätt bra, de med, så har de några kusiner att välja på .
Själv har jag roat mig med att städa idag, uj vad det var stökigt . Så nu har jag gjort det och kan tänka på roligare saker resten av veckan. Oftast städar vi ihop, men idag körde jag racet själv när de andra var ute och roade sig i snön. Jag tänker så bra när jag städar, känns lite som om jag rensar ur systemet på mig själv också då!
Men nu tror jag fakiskt att jag ska ut och gå en sväng, det är så OTROLIGT vackert ute så det är nästan syndigt att sitta inne då. Kanske sola lite på en spark .
Fredag den 27 februari -09
AH! Hemma igen!
Tänk vad bra vi har det - dusch, el, toa! Det uppskattar man verkligen efter ett helt dygn i Stensjöarna, där det varken finns el, vatten eller toa. Men ack så lugnt och skönt det var, verkligen rogivande. Fast ett dygn räcker, herreminje så skitig man känner sig. Vi hade massbad av barnen när vi kom hem, Monas kids hamnade i karet de med och jag tror de tyckte det var rätt skönt.
Tyvärr bidde det ingen fisk - vi har åkt till Stensjöarna varje år (nästan) i hur många år som helst och ännu inte fått en enda fisk där. Vet inte om det är fiskevattnet eller de som håller i spöna man ska skylla på - kanske en kombo .
Barnen hade urkul iallafall, de ville inte åka hem. Men de var rejält trötta, det tar på krafterna att vara skogsmulle. Tror de njöt rätt bra av att få krypa ner i sina sängar ikväll. Det kommer jag att göra, åtminstone. Stackars Filip jobbar natt hela helgen, så han får vänta ända till i morrn bitti med att lägga sig.
Jag är lite extra tung i skallen idag också, jag och Mona hade myyycket att avhandla igår, och det gick fyra vinare... En månadsranson, minst. Men nog märks det att jag inte är 20 år längre...
Just nu sitter jag och kollar på Let´s dance och de är så himla duktiga.
Ja, inte Carl-Jan kanske, men han är bara så cool så det går inte annat än digga hans lösa handleder och svajiga höfter!
Min favvo har hela tiden varit Starke Magnus, men Morgan, Niclas och Bagge är också himla bra. Helt öppet enligt mig. Ikväll är det hårdrockstema, och det är ju häftigt. Lite "tillbaka till tonåren" då jag under perioder var allt från hårdrockare till synthare - ingen rim och reson alls. Splittad är väl ordet, men så skönt att inte behöva fastna i nåt fack. Sen berodde det väl lite på vilken kille man gillade för stunden - inte kunde man vara synthare om killen spelade AC/DC dagarna i ända ...
Numera är jag en "tråkig" allätare, lyssnar på det mesta som skvalar ut från radion. Men en gammal dröm är att få se Bruce Springsteen live, sommaren -85 när Born in the USA kom var minnesvärd, och hans skiva spelades jämt och samt på min stereo. Han är grym!
Nu ska jag kila och kolla färdigt på Let´s dance och hålla en tumme för Magnus. Och kanske Niclas också, min gamla tonårsförälskelse .
Onsdag den 25 februari -09
Så har jag blivit en myra då!
Igår gjorde jag premiär som medlem i Myrorna här i byn, en förening som funnits sen i början av förra seklet och verkar för hembygden. Det är kvinnorna i byn som samlats en gång i månaden och på olika sätt samlat pengar till olika projekt för byns väl, och nu är jag alltså en del av det!
Inte utan att jag känner mig gammal, i mina ögon är det pensionärskvinnorna som pysslat med det här men det är ju fel - jag fick titta i en massa tidningsurklipp igår och det har varit allt från unga tjejer till äldre damer med i gruppen, skillnaden är att förr så handarbetade de mycket - nu är det fikat som tagit över .
De har ordnat så att de är olika grupper för varje månad, och varje månad står en grupp för fikat och lotteriförsäljning.
Den grupp jag tillhör (februari) bjöd på semlor igår och så hade vi sålt lotter och kunde på så sätt ge föreningen 1500,- - pengar som förmodligen kommer att gå till en ny vattenrutschkana på badplatsen i sommar! De berättade att senaste insamlingsprojektet var till leksaker på förskolan! Så pengarna går verkligen till byn, och främst till byns framtid; barnen.
En av medlemmarna som kom igår är en gammal dam, hon måste vara runt 90 år, och jag träffade henne varje dag när jag jobbade på Konsum. Nu är det ju nästan 10 år sen jag slutade där, så det var ett kärt återseende - från bådas håll! Jag har knappt sett henne under åren som gått, så det var verkligen roligt.
Men gammal hade hon ju blivit, och när hon viskande frågade mig:
-Minns du Mia, när du blev anmäld till djurskyddsföreningen???
Jag trodde hon var lite virrig och tänkte febrilt - inte hade väl JAG blivit anmäld ...
-Jooo, envisades hon,
minns du inte det???
-Näää, det minns jag inte svarade jag långsamt.
-Johoo, de anmälde dig ju för att du satt på höna!
Herregud vad jag skrattade, och hon med! Det kom så fullständigt oväntat, inte tror man en gammal dam ska säga nåt sånt! De andra tanterna runt bordet undrade nyfiket vad vi skrattade så åt, men jag fick svara att det fick vi ta på nåt annat möte .
Och imorrn åker vi till Stensjöarna och sover över! Mona var lite svårövertalad, men nu är hon med. Vi var där i somras med alla barnen så de längtar för de vet hur kul det var där! Men nu blir det inte blåbärsplockning utan pimpelfiske, jag hoppas solen skiner som den gjort idag. För idag har vi haft UNDERBART väder, ett par plusgrader och strålande sol. Tänk vad lätt allt känns när solen kommer fram!
Igår följde jag med Filip till sjukhuset, han var ner på magnetröntgen IGEN. Jag hade inte tänkt åka med, men han var in och kollade blodtrycket på på VC på morgonen och det var så högt IGEN (140/100) och jag såg att han blev så stressad över det.
Tänkte att en bilresa på tjugo mil ensam kanske inte är så bra om man är orolig, så jag åkte med.
Allt gick bra men det blev en lång dag. Som tur var kunde de små vara hemma hos våra backuper på byn .
Imorrn ska han (Filip) iväg till VC och träffa doktorn över trycket, förmodligen får han medicin.
Själv har jag fått en hel massa utslag på hakan och halsen, undras om det är kebaben jag åt igår... men jag åt den utan vare sig pommes eller bröd, men det kanske var nåt annat iden. Och imorrn är det vägning igen - spännande...
Måndagen den 23 februari -09
Utevistelse i efterskott!
Ja, nu har det varit två dagar med en massa frisk luft som kompensation för alla de dagar då jag inte kom ut alls! Men så TRÖTT jag är, kanske är det just friskluften som gör mig sån...
Idag har vi varit ute nästan hela dagen, jag och Frida började med en sparktur på förmiddan upp till momma, och sen har vi varit ute med kussarna och svägerskan på eftermiddan, skridskoåkning för barnen blev det. Så nu kan jag med gott samvete sitta vid datorn och läsa, skriva och lära!
Det finns mycket att lära, och internet ÄR verkligen en stor källa till kunskap. Just nu är det mycket lchf:ande jag läser om, och så barn då förstås där tar det aldrig slut... sen är ju facebook väldans roligt, man hamnar nästan i folks vardagsrum, känns det som.
Nu har jag trimmat svägerskan Mona lite vid datorn också, har lurat in henne i facebookvärlden.
Idag har Rickard varit iväg på körskolan och fått sitt startpaket av oss; 10 körlektioner, teoriböcker och tester till det facila priset av 5200,- ... Men det är viktigt med körkort och vi tycker det är lika bra att fixa det så fort det går, och när vi nu har råd att hjälpa honom med det så känns det bra. Men Rebeckas reaktion när hon fick höra vad det kostade var bra:
-VA! FEMTUSEN! Kan jag få det till kläder, snääälla mamma!!!
Inatt är det bokrea. Jag är lite sugen på att åka in och kolla, är en riktig bokoman. Nu är det nån vecka sen jag läste nån bok, men fick en på alla hjärtans dag som jag ska börja med ikväll (Flickan som överlevde av Barbie (!) Probert-Wright) och den verkar bra. Men böcker kan man aldrig få för mycket av, är min åsikt!
Sen missade jag ju vinlotteriet i lördags då jag kände att jag inte orkade med helt enkelt. Hur än det är så krävs det ett visst humör och en viss ork att hänga på de tjejerna, och jag hade nog blivit en partyförstörare om jag åkt dit i det tillståndet. Så det bidde mellofestival hemma i soffan, och det var inte heller helt fel.
Jag blev lite besviken över att BWO inte kom med i final, tyckte Molly var så tråååkig, en liten Carola-kopia och jag gillar inte kopior . Gillade reaggelåten också, den blev man glad av och det är ju aldrig fel!
Nästa helg får jag nog sitta och glo själv, Filip jobbar och storbarna har säkert annat för sig. Ja, det ska vara Paula som vill sitta hemma med mamma då och mysa.
Ikväll har hon (Paula) gått upp till momma och ska sova där. Skönt för momma, hon har så ont i sin nacke och rygg och då kan Paula hjälpa henne med salvor och manicker så att hon får må bättre. Sen tror jag Paula har lite mommaabstinens, förra veckan var hon där flera dagar när hon låg sjuk.
Och en annan viktig sak: Rickard har skaffat sig en tjej! Ujujuj, vad spännande. Hon kommer hit på onsdag, jag tror minsann gossen är riktigt kär - det lyser lite extra om honom! Men jag ska erkänna att det pirrar lite i mammamagen - han är ju den ende son jag har och jag kommer förmodligen att få bara en svärdotter. Och eftersom jag känner min gosse så tror jag inte det blir så väldigt många olika tjejer. Kanske bara en. Så jo, det är lite nervöst!
Nej, nu hör jag att tre små tjejer är färdigbadade - nu behöver fadern lite tandborstsupport! Och sen ska jag ta en kopp the med grädde och kolla på "Familjen annorlunda" och känna igen mig lite !
Lördag den 21 februari -09
Törs man hoppas..?
Bara fem minus nu på morgonen och solen tittar redan fram, fast klockan är bara strax efter sju. KAN det vara så att våren är på väg?
Och min förkylning är på sluttampen, Paulas penicillin har börjat verka så hon kan äta och Rebecka är hemma i helgen!
Jo, man törs hoppas att efter vinter kommer alltid vår, hur mörkt och eländigt det än kan vara ibland -
Så idag har vi bestämt oss för att det minsann är VÅR på gång och att vi ska vara friska och pigga nu - så de så!
Barnen ska få följa med Filip och kolla på "krig" idag, hemvärnet har övning här idag så nu ska de få se gamla gubbar (ursäkta ) leka krig. Mona och barnen kom igår kväll, det är sportlov därnere hos dem nu, så hennes barn ska också invigas i hemvärnskriget! Spännande dag...
Själv ska jag vara hemma då, i det här vädret passar det bra med en stilla skogspromenad.
Ja, vad har annars hänt under veckan? Vi har ju varit krassliga som sagt, och så har det varit snorkallt, så det har varit mestadels inne. Filip har semester så han har skött utebiten med de små. Jag har suttit rätt mycket vid datorn - har skaffat mig Facebookkonto också (är jag den sista ) så det var lite nytt att pyssla med. Men igår fick jag ett Tecken uppifrån, då en kabel till interne blev avgrävd nånstans i Sundsvall. Hela dagen var vi utan internet, och det var... ovant! Men igårkväll lagades det, så då hade jag lite att läsa ikapp.
Vi kollade på Let´s Dance igår, och som väntat (iallafall enligt mig, då) så åkte George Scott ut, det hade nog inte spelat nån roll om han dansat som Gud fader själv igår, efter hans talanglösa homofobuttalande till Tony Irving förra veckan. Och ikväll är det tredje uttagningen till melodifestivalen - den får jag se borta för jag ska på vinlotteri! Så jag kan tänka mig att det blir lite si och så med engagemanget i själva musiken ikväll, eller så blir det precis tvärtom .
Nu håller Frida på att duka fram frukost, hon är bra trimmad den lilla tvååringen. Ska bli gott med lite ägg och bacon, det är inte fy skam att äta lchf .
Tisdag den 17 februari -09
Husarresten håller i sig...
Ja, jädrar i min låda vad förkyld jag blev. Och inte vill det ge med sig heller. Jag nyser värre än mig mormor (vila i frid!) och det vill inte säga lite, det . Det är tur taket är bytt annars har det väl lyft vid det här laget.
Och Paula stackars jänta, har åkt på körtelfeber. Hon har så ont i halsen att hon inte kan svälja något alls, idag skjutsade Filip in henne så hon fick penicillin. Hoppas det släpper fort på henne nu, för det är ohemult att gå sådär.
Rebecka är också hemma, huvudvärk. Men jag synar det liiite, jag tror det är mycket skoltrötta. Fast å andra sidan är huvudvärk ett elände, och inte syns det heller! Så hon är hemma och det är rätt mysigt, vi får tid att prata och umgås iallafall.
Jag och Rickard har nyss suttit och haft flytta-till-lägenhet-samtal, han planerar och funderar inför sin student och sitt vuxenliv. Han har snart bara ett år kvar i skolan, och i april blir han myndig.
Det är så spännande och oroligt och glatt och sorgligt på samma gång, alldeles nyss var han min skallige lille gosse som ville pilla på mammas nagelband när han skulle sova.
Som var rädd för Emils pappa och som inte vågade hoppa från soffan.
Som älskade blodpudding kokt i mjölk och ville se Mumintrollen på video, dagarna i ända.
Som hade alldeles för stor ryggsäck när han skulle gå till skolan och som lärde sig spela supermario när han var bara tre år.
Som skulle bli en Turtles när han blev stor!
Min lille pojk. Min ende pojk. Jag saknar honom redan.
Men det kan jag ju inte visa honom, så jag är med och planerar, fantiserar om hur stor lägenhet han ska ha, vilken bil, berättar hur man betalar räkningar... och tänker för mig själv hur jobbigt det är att bli vuxen.
Minns tillbaka...
Minns och saknar! Men är också glad att den delen av mitt liv är förbi, att man slipper de där åren samtidigt som de var så otroligt roliga.
Det mesta i livet är just så - dubbelt!
Jag undrar vad jag tänker tillbaka om just den här perioden i mitt liv när jag är gammal?
Kanske att det var den bästa i mitt liv? En period då jag hade både stora och små barn, och fick vara hemma med dem.
Då dagarna var fylld med kärlek, skratt, gråt, planer, städning, tvätt, mat, glädje och sorg.
Med liv!
Ibland måste man stanna upp och tänka till på hur bra allt är. När man ligger nerbäddad och är sjuk har man massor med tid till det. Och som extra krydd de fina och spännande samtalen med barnen, som man sparar i sitt hjärta
Söndag den 15 februari -09
Grillpremiär!!!
Japp, det blir tidigare och tidigare för varje år och idag har vi alltså grillat årets första omgång som förhoppningsvis kommer att följas av många, många omgångar! Benfri karré, klyftpotatis (till barnen), coleslaw, fetaostsallad och vitlökssås - mums! Jag fick en hårdgrillad köttbit, precis som jag vill ha det, och blundade jag trodde jag nästan det var sommar...
Annars har det varit en helg fylld av tv och uteliv! TV pga let´s dance på freda´n, då Kitty åkte ut. Synd, trots att hon inte är min favvo, men den som skulle ha åkt är såklart George Scott efter sitt otroligt klantiga "fjolla" till Tony Irving. Kanske har han boxat bort lite för många celler  eller så är han dum av födsel och ohejdad vana... Men en underhållande kväll, som jag skrattade åt både Carl-Jans härliga ensamsväng och Elisabeth Höglunds totala brist på takt. Men utan de två blir ju programmet totalt ocharmigt, så de stannar nog så länge det bara går! Nästa vecka behöver nog inte George ens tänka på att träna, han är liksom dömd och utröstad redan, tror jag...
Och igår var det omgång två av meolidfestivalen, och vilken skillnad jämfört med förra veckan! Då tyckte jag inte det var en enda låt som var riktigt bra, och den här gången var det åtminstone fyra jättebra!
Jag röstade på både Måns och Lili&Susie (herregud, kan man annat - de har ju hängt med lika länge som en annan, ju ) men jag gillade de där tre countrytjejerna också, och hårdrockarna var som att kastas tillbaka till 1984 och Europe, då jag och Maria gick och smög i Upplands Väsby (där syrran bodde då) och letade efter Joey Tempest port ... Det enda som fattades igår var väl det krulliga håret, men platt-tången hade inte gjort sitt intåg över landet -84...
Och ute har vi varit då, för det har varit otroligt fina dagar! Sparkåkning, skridskor, solning och promenader. Det känns att det finns hopp om våren, solen värmer riktigt skönt när den är framme. Men det är fortfarande riktigt kallt på nätterna, tjugo minus *brrr*.
Igår var det alla hjärtans dag, tyvärr jobbade Filip men vi andra firade litegrann. Eller det var väl mest jag då som hade köpt lite smågrejs till barnen. Jag började dagen med att göra pannkakor till frukost, sen så fick de glass av farmor till lunch (!) och gotta av momma som efterrätt (!!) sen fick de lite småpyssel av mig. Storbarna fick underkläder och sånt och sen gjorde jag tacos till middag åt dem!
Så alla var nöjda och glada, och igårkväll när de små lagt sig så gjorde jag lchf-tacopaj, guacamole och fetaostsallad åt mig och Filip, ett glas rött vin och middag framför tv:n! Det var SÅ gott och det bästa var att man blir inte sådär däst mätt på sån här mat utan kolisar. Bara skönt mätt .
Jag köpte Annika Dahlqvist lchf-kokbok och den är verkligen SÅ bra, massor med enkla, goda recept! Rekommenderas!
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9172417250
Ja, nu känner jag mig tjatig som en papegoja, men jag är... SJUK igen . I morse kände jag mig lite tung i skallen, men det är inte så ovanligt, men så pang bara började jag snora som en tok och sen har det bultat och bankat i bihålorna och det susar i skallen. Så nu är det väl en bihåleinflammation då... Jag måste absolut inhandla c-vitaminer, för jag måtte ha världens sämsta immunförsvar.
Och typiskt, men turligt!, nog så har Filip gått på semester nu och är ledig i två veckor. Så första dagen, idag, har jag mest legat och snorat och slumrat. Hoppas på snabb tillfriskning!
Torsdag den 12 februari -09
En del straffar Gud (nästan) på direkten...
Nere hos Mona i Gävle satt jag och skröt över att jag inte haft magsjuka på många år. Jag skröt inte bara, jag ljög eftersom jag såg i min egen blogg att jag faktiskt hade magsjuka i höstas - där ser man vad minnet är vanskligt och KORT ibland... Och som straff för mitt högmod så drabbades jag såklart av magsjuka - vad hade jag väntat mig???
VANSINNIGT ont i magen, t o m utanpå, men nästan inget kräk eller den andra änden , men som sagt ont, ont, ont! Trodde nästan att det var ett gallstensanfall eller nåt annat, för jag blev helt utslagen av värk. Men inatt har det släppt och idag känns det "bara" som om tåget kört över mig litegrann... Och självklart har Filip jobbat när jag blev såhär, så då får jag än en gång tacka försynen att vi har föräldrarna på byn - jag portionerade ut de tre små i går hos farmor / mormor och sen sov jag mest hela dan! Tror det bidrar till att jag tillfrisknat så pass fort!
Annars är jag förvånad över att det kan spridas magsjukor nu, i den här bitande kylan. Vi har inte haft under tjugo minus på hur länge som helst nu, i morse var termometern nere i minus trettio, och det är bara FÖR kallt! Men det är vackert inifrån - med all snö som vi fick som ligger kvar på träden och så gnistrande sol på det ser det ut som ett vykort ute!
Nu längtar jag verkligen på allvar efter våren, det nästan kryper i kroppen...
Jo, just det ja! Jag har vägt mig idag (har torsdag som vägdag) och hade glädjande nog gått ner 1,3 kilo senaste veckan!!! Så nu ligger minuset på fem kilo prick på fem veckor, och det kan t o m jag räkna ut att det blir ett kilo i veckan om man slår ut det. Fast riktigt så har det inte varit för de senaste veckorna har jag stått stilla. Men jag ha förstått att det är väldigt vanligt att lchf:are går ner så här, det är precis som om kroppen måste stabilisera sig mellan varven. Det allra bästa är att jag mår så bra och är SÅ mätt hela tiden, det känns absolut inte som att banta!
Men nån träning har det inte blitt den här veckan, tyvärr, det har lilla maggen satt stopp för. Men i morrn är det step up och då ska jag dra med mig Paula och svettas lite .
Nu ska jag dricka en kopp java med älsklingen som kommit hem en sväng, han är på väg till sjukgymnasten för lite ryggträning. Han passade på att göra upp en brasa också, DET kan behövas i kylan!
Måndagen den 9 februari -09
Två utmaningar!
Har blivit utmanad av både Maria och Susanne, och den första utmaningen ser ni här bredvid: jag skulle sätta in det sjätte kortet från den sjätte mappen och det blev ett vinterfoto av Dixigumman! Visst var hon väl bedårande vacker! Saknar henne massor, en sån klok och snäll hund får jag vara glad om jag får igen - inget ont om Brasse men han är inte Dixie . Den andra umaningen är från Susanne, och så här är den:
4 Favoritprogram:
Desperate Housewifes
Familjen Annorlunda
Sjukhuset
Top Model
4 Saker jag gjorde i går:
Åkte bil i 30 mil i snöstorm...
Badade barn
Åt low carb-burgare på MAX
Somnade i soffan
4 saker jag ser fram emot:
Träna i morgon!
Alla hjärtans dag på lördag, då ska alla i familjen få en liten grej av mig!
Våren! Och värmen!
En kopp the ikväll i soffan!
4 Favoritrestauranger:
MAX! Deras hamburgare är BÄST! Och nu finns low carb-burgare utan bröd, mums!
Kinarestauranger, alla! Alltid lika gott!
Saqqara, den pizzerian vi hade i Ånge som tyvärr brann ner . Den saknar jag ofta...
Och så restaurang Albyvägen 43 där chefskocken heter Filip !
4 Saker på önskelistan:
Lite mer friskhet i familjen vore ju inte helt fel...
Tid och råd att bygga ut huset sisådär en par hundra kvadrat!
Bli SMAL!
En lååång semester med hela familjen, till värmen!
Så! Det var utmaningarna det! Nu är det meningen att JAG ska utmana fyra personer, men jag utmanar de som vill!
Och annars då?
Jo, vi har ju varit i Gävle i helgen, åkte redan på torsdag (hm, varje gång jag ska skriva torsdag blir det ALLTID TROSdag först ... ) och vi har haft så roligt! Barnen har verkligen njutit av att få vara med varandra hela dagarna, de har lekt och lekt och lekt lite till! Och vi vuxna har ätit, druckit och pratat! Jag och Filip har indoktrinerat Mona till lchf-tänket nu, och jag tror hon gillade det, faktiskt! Grejen är ju att det ÄR gott och enkelt, och att man mår så bra! Det är bara lite jobbigt att min viktnedgång stannat av, men det finns visst förklaringar till det också; de allra flesta tar ett tag på sig för att "ställa in sig" innan vikten börjar rasa. Så jag fortsätter, jag, och det är verkligen ingen uppoffring alls!
En av dagarna var vi på Lekland i Gävle, ett jättestort ställe med en massa banor för barnen (och oss!) att leka, klättra, hoppa, smyga och ha kul i! Det var verkligen ett toppenställe, kanske är det lite som Drakborgen i Sundsvall, men dit har vi inte varit än.
Jag och Mona hade en vin-och-prat-kväll, tror klockan blev två innan vi rumlade i säng... Men med trevligt sällskap flyger tiden iväg .
Och så var det ju melodifestivalen på lördagkväll, men jag blev så besviken! Låtarna var dåliga, röstningen var knäpp (HUR många gånger skulle man egentligen behöva ringa???) och så gick Emilia vidare?!? Hujedamig! Jag hoppas verkligen forsättningen av festivalen blir bättre.
Igår skulle vi då åka hem, och såklart blev det under årets snöoväder! SOM det snöade, E4:an var smal som en skogsväg och det bara yrde. Vi fick lov att köra sakta, sakta och det gick rätt bra. Ända tills vi var i Ramsjö, med bara fyra-fem mil kvar hem. Då körde vi fast, bilen satt som en smäck i snön!
En räddande ängel kom så lägligt med en stor, fyrhjulsdriven jättebil och drog loss oss, och så äntligen kom vi hem. En resa som annars tar max fyra timmar tog över sex igår. Pust!
Så vi var som dikstrasor när vi kom hem, och jag höll på att svimma när jag såg all snö här ute! Såna drivor det är nu har jag inte sett sen jag var liten och bodde i Naggen, så nu har jag väl fått för att jag önskade mig en riktigt vit vinter ...
Vi firade iallafall momma som fyllde 76 år igår, Paula hade bakat tårta och vi hade köpt en jättefin presentpåse med goda theér och godis, så nu har hon lite att smaska på! Rönne fick en likadan av oss och Mona, hon fyllde ju år i torsdags. Hon som precis bestämt sig för att sluta med gotta... Hon får allt äta upp den där först!
Idag har alla barnen varit lediga från skolan, och det har varit underbart väder! Vi var ute länge på förmiddan, Paula red och vi andra åkte spark. Momma kom ner en sväng också, så vi följde henne en bit på väg.
Nu har Becka (som jag hämtade vid bussen idag, hon har varit hos Agge hela helgen) och Paula åkt till momma och ska sova där. Jag och Filip ska strax lägga tre små rödnosade töser, i morrn är det föris och vardag igen!
Onsdag den 4 februari -09
En fjäder gör ingen höna...
Men många fjädrar KAN bli en död höna. Och det var just vad det blev här igår. En död liten höna i hönshuset. Kanske därför vi inte får några ägg - hönsen är så gamla och skröpliga så de börjar trilla av pinn alldeles av sig själva. Lite märkligt var det att häromda´n, när jag och Paula var ute i stallet och packade in nytt hö, så kikade jag in till hönsen.
Då kom, den numera framlidna, lilla rufsiga hönan (den fulaste var hon allt, förmodligen ett genfel) springande och ställde sig framför mig och liksom GLODDE mig i ögonen. Paula undrade vad det var med "den där knäpphönan" och jag var lika undrande.
Sen tänkte jag inte mer på det förrän igår då, när hon låg där död, under redet. Jag kan ju inte låta bli att undra vad det var hon ville med sitt konstiga beteende - be om hjälp, säga farväl eller vad?
Jaja, vad hon än ville, kära hönan, så är jordelivet över för hennes del! Oline var med mig och plockade ut henne ur hönshuset, förpackade henne i en plastsäck och förpassade henne i soptunnan. Föga stämningsfullt, men så blir det när hönor dör i tjugo minus!
Efter den här hönsupplevelsen fick jag migrän, men det berodde nog mestadels på den starka solen som sken hejvilt - jag VET att jag måste ha brillor, men vem tänker på att leta fram dem mitt i smällkalla vintern? Så när jag kom in blev det *kabom* och så såg jag ingenting. Såklart jobbade Filip (snöoväder eller migrän eller en kombo av det är säkert kort...) så jag snabbade mig att ringa momma som var Alltid Redo och kom ner så jag fick gå och lägga mig. Fyra timmar i sängen sovandes som en sten, sen var ondat borta. Men hela eftermiddan igår försvann som i ett töcken, inte förrän mot midnatt blev jag "normal" (?).
Och Frida haltar på, men jag tror minsann det håller på att vända. Om jag törs säga så...
Vi tillbringade hela måndagen på akuten och nya prover och ultraljud och väääntan innan vi fick åka hem. Vad det är / varit vet vi inte, min egen hemsnickrade teori är att hennes höft hoppade ur led och att det är lite instabilt ännu. Men som sagt, nu har hon börjat gå iallafall, om än stelbent och försiktigt.
Det finns hopp !
I morrn sticker vi till Gävle och kussarna. Oj, vad barnen har väntat, och vi med såklart. Det är flera år sen vi var och hälsade på (pinsamt!) men nu ska det bli av.
Lekland en dag, och så ska jag försöka få tid att träffa min kära forumvän Jannika och hennes kids.
Sen kan jag tänka mig att jag och Mona ska ha lite kloka samtal över några glas rött, är Filip snäll får han vara med på ett hörn - men han ska inte vara för säker han ska inte tro han har fördelar "bara" för att det är hans syrra!
Momma ska bo här med tonåringarna och se till djuren (vi får hoppas hönorna håller sig vid liv under helgen...) så de kommer säkert att få jättemysigt. Melodifestivalen drar igång ocskå så det blir nog mycket tv-tittande för dem.
Imorrn ska jag kollväga mig igen, stod still förra veckan så jag hoppas på ett litet ras åtminstone denna veckan. Men jag mår oförskämt bra, saknar inte kolisar ett dugg! Vi har tränat lite också, körde ett corepass och jädrar i min låda vilken träningsvärk jag fick i magen! Där fanns det muskler som nog legat i träda i mååånga år ...
Nu ska jag gå och kolla lite på tv med Becka och prata lite om helgen, måste höra med henne om hon blir hemma eller hos Agge.
Rapport kommer från Gävle !
Söndag den 1 februari -09
Det blir sjukan i morrn igen...
Frida är inte bra i sitt lilla ben. Hon kan inte stödja alls på det, och ramlar ihop när hon glömmer sig och försöker stå. Så idag pratade vi med akuten igen, och de sa att vi måste komma ner i morgon. Usch, det känns inte bra att det är så här, de sa att hon skulle ha blivit betydligt mycket bättre på de här dagarna.
Nåväl, vi ger oss av tidigt i morrn så vi förhoppningsvis får hjälp snabbt. Alice och Oline sover hos momma så det kan gå till föris själva, och så skulle farmor hämta dem. Tur vi har backup!
Jag, Paula och Becka har varit och tränat core, och DET var tufft! Men välbehövligt, magen är som en sladdrig aladåb men det ska det bli ändring på nu. Jag är så glad att tjejerna hängde med, för de är så slarviga med sina ryggar. Jag vill inte att de ska bli som mig, men när man är ung tror man inte att man måste träna magen och ryggen så noga - det är liksom inte lika häftigt som att styrketräna... Men nu ska vi gå varje söndag, jag tror de tyckte det var kul.
Kallt är det ute - minus 20 hela dagen, och natten verkar bli ännu kallare. Våren är långt borta ännu, men ändå känns det otroligt bra att det är februari!
Helgen har varit lugn, mycket inne och tv har det blitt, mest beroende på vädret. Skridskoåkning går ju inte när det är tjugo minus, så det har varit korta utesvängar för kidsen. Och Frida i vagnen, eftersom hon inte kan gå.
Nu måste jag lägga mig så att jag orkar upp i morrn när det bär av till sta´n. Igen.
Fredag den 30 januari -09
Födelsedagsfirande och sjukhusbesök!
Tänka sig! Nu är hon då fyra år, Alice! En födelsedag som firades från morron till kväll hade hon, och sin efterlängtade trumpet fick hon! Så den trumpetar hon på mest hela dagarna nu ...
Eftersom hon var på föris på dagen så åkte jag dit med tårta så hon fick bjussa sina kompisar, och fröknarna som blev strängt förmanade att inte ta mer än en bit! Och hon hade noga koll, det var viktigt att det minsann skulle räcka till alla. Lilla fröken rättvis!
Hemma fick hon vänta länge på att få sina paket, alla barn skulle hinna komma hem från skolan och momma skulle såklart vara med också.
Och när alla väl kommit hem, då skulle Alice ligga i sin säng och så skulle vi smyyyga upp och "väcka" henne med sång, paket och tårta. Såklart gjorde vi det - fyller man år så får man bestämma hur man vill ha det!
Sen bidde det tårtkalas och hamburgare, korv och bröd - precis som lilla fröken önskat sig!
En nöjd liten, stor tjej somnade med trumpeten bredvid sig, de andra presenterna hann hon nästan inte titta på...
Idag har hon varit inne på sin fyraårsbesiktning på BVC, och allt var finemang!
Syn, hörsel, tal var tiptop, och så fick hon rita några teckningar, bygga ett armband, gå balans, räkna och så vidare - men till slut sa hon till sköterskan: "Nu orkar jag inte prata mer med dig!"
Bestämd kan hon vara minsann! Och med rätta, hon är ju fyra hela år!
Annars då? Jo, här har vi inte tråkigt. Tänker lite på trissreklamen "plöstligt händer det oväntade..." Hmm, jo, det är synd att det inte är miljoner som trillar ner, mer sjukdomar och sånt...
Jag själv var på återbesök till Ryggis igår. Trist var det att inte alla mina kompisar från i somras var där, jag missade den riktiga återträffen så jag blev själv nu. Så jag fick först träffa Anita, friskvårdaren, och det var så trevligt! Vi babblade och pratade och hon har väl inte så mycket att säga - min rygg mår ju bra, det är det "andra" som är svårt att påverka så jag fick väl tipset att jobba på som jag gör.
Sen var det Malin, arbetsterapeuten, och det var också himla trevligt! Så go personal där, och vi hade mycket att prata om minsann. Efter henne skulle jag ha träffat Harriet, min sjukgymnast, men hon var sjuk så det bidde Virpi som ersättare. En jättetrevlig "tjej" som hade varma hälsningar från Harriet.
Som slutkläm var det doktor Wille som Harriet fixat tid med, och oj vad han undersökte mig! Och förfärades över hur jag blivit bemött. Tror jag klistrar in texten jag skrev i min sjuktråd på AW:s forum, det är nog enklast .
Och roligt var det att jag fick en hel timme med världens bästa läkare Wille, men tråkigt var det att han hittade lite nya, oroväckande saker på mig. Saker som jag inte ens märkt själv...
Jag har märkt av att mina domningar och stickningar tilltagit senaste månaden, likaså tröttheten och orkeslösheten - men eftersom jag bestämt mig för att verkligen fokusera positivt så har jag tryckt undan det här. Har tänkt att det är nåt jag får lära mig leva med, och det GÅR ju att göra det, många har värre saker att tampas med!
Jag tror hårt på tankens kraft och försöker verkligen se positivt på det mesta. Dock har jag reagerat på att jag några morgnar vaknat av att jag legat och gråtit i sömnen, kanske är jag FÖR bra på att fokuser bort det dåliga 
Iallafall så gjorde dr Wille en mycket grundlig undersökning av reflexer, styrka, balans osv och upptäckte att min armstyrka är starkt försvagad. Och vänster stortå och de två tårna bredvid den. Mitt vänstra pekfinger och ringfinger är inte heller okej, och känseln är nästan helt borta på vänster underben.
Allvarligt förklarade han för mig att han starkt misstänker ms eller "ms-liknande sjukdom" och att jag inte ska gräva ner mig för det. Och det svarade jag att det gör jag inte alls, jag vill bara få veta nån gång vad det är för fel jag har!
Så jag fick dra hela storyn igen, alla svängar och det senaste när jag fick en ny läkare på neurologen när jag begärt en second opinion.
Oj, vad arg han blev  .
Han förklarade för mig att det är INTE en second opinion att gå till en läkare på samma neurologmottagning, speciellt då det finns bara två läkare där! Då är jag dömd på förhand, för två kollegor går mycket sällan emot varandras rekommendetationer.
Så enligt Wille så har jag blivit grundlurad, enbart för att landstinget ska spara pengar. Jag vet inte om jag blev mest  eller  men förmodligen en blandning...
Han tyckte jag skulle sätta mig ner och skriva ett skarpt brev till neurologen, begära att få komma och göra emd (de mäter elektroimpulserna i nerverna på nåt vis...) och det ska göras typ igår. Annars ska jag begära att få komma till ett ställe där de har tid och lust att ta emot mig. Han skulle skriva ut vår undersökning som vi hade idag och skicka den till mig så att jag kunde bifoga den.
Så, ja, jag måste nog ta och göra det.
Det har gått precis ett år. Mitt högkostnadskort går ut sista januari. Så därför är det väl dags att dra igång igen då...
Ja, det var nog allt om mitt ryggisbesök...
När vi var klar där for vi iväg med Brasse till vetrinärkliniken och fick recept mot hans noskvalster, han frustar och snorar så hemskt så vi var tvungen att få hjälp. Vi passade också på att ge honom en dos kemisk kastrering - nu kanske han kan må lite bättre och inte vilja jaga löptikar hela tiden. Helst skulle jag vilja kastrera honom på riktigt, men eftersom jag är halvfodervärd och uppfödaren har rätt till valpkullar innan han fyller fyra så får jag vänta...
Nåväl, efter detta så for vi hem, trötta båda två (alla tre, menar jag...) så när vi äntligen körde in på gården pustade vi ut.
När vi kom in stod momma och stekte pannkakor och såg helt blek och skärrad ut - jag trodde nån dött!
Frida, som satt på bänken, såg också lite slut ut.
Då berättade momma att Frida hade ramlat på förmiddan, hoppat från en soffa och sen dess inte kunnat stödja sig alls på benet.
Eftersom klockan var strax fyra så insåg vi att vårdcentralen inte ville ta emot oss. Det var bara att inse: MOT Sundsvall igen!
Elva mil enkel resa.
Filip försökte vila en stund, men det gick inte. Så han packade in Frida i bilen och for iväg själv...
För att göra en lång sjukhistoria kort så fick de komma hem, benet var helt och förmodligen har hon skadat mjukdelarna. Hon kan inte stå alls ännu, och det kan nog sitta i ett par dagar. Någon som blev riktigt orolig var Rickard, det var precis så här reumatismen började för honom när han var två. Och hans barndom var fylld med smärta, sjukhus, sprutor, mediciner, tårar... Så han har varit så orolig, stackarn, just nu ligger han och myxer med Frida nere i källaren och tittar på film.
Ja, herremindag, det känns lite som om sjukkvoten är fylld för oss, vi som hade bestämt oss för ett friskt 2009 . Men det kommer nog, lite trögt i starten bara...
Nu är det fredag och vi ska äta gott (fick hem lchf-kokboken igår, massor av gott!) och mysa, Let´s Dance på tv (vi får hoppas att ingen deltagare dimper ner död - de verkar också vara lite väl otursdrabbade den här omgången...) och barnen lediga! Skönt!
Tisdag den 27 januari -09
Vojne, vad dagarna rusar!
Mitt ena nyårslöfte var att jag skulle skriva här varje dag. Nä, det GÅR inte, det är bara att inse.
Trots att jag tillbringar rätt mycket tid vid datorn (FÖR mycket...) så är det full rulle. Mitt andra hem (AW-forumet) växer så det knakar, och det är massor av föräldrar som behöver hjälp med sömnen för sina barn.
Jag och en tjej till är hjärtebarnskontrollanter (fint namn, va?) på kurforumet för äldre barn, och det innebär att vi ska hålla lite extra koll så att ingen behöver vänta på hjälp längre än nödvändigt.
Och för att underlätta har vi delat upp veckan, så att vi kan släppa ansvaret lite de andra dagarna. Men det är så roligt att hjälpa till, att göra skillnad, så det blir ju att jag är där varje dag ...
Men det är så mycket annat också, och det bästa är att det mesta jag gör faktiskt är roligt! Tja, städa och plocka är ju ingen höjdare, men ärligt talat så går det av sig själv, nästan. Sen är det matlagning som inte är nån favvo, men tack och lov för Filip! Eftersom han älskar att stå vid spisen så blir det han som får göra det, smart va? Vi kompletterar varann så bra på det viset, för det är sällan gnäll härhemma och vardagssysslorna. Vi har våra grejer som vi gillar att göra, och då gör vi dem. Jag älskar att vara ute och greja, klippa gräs, rensa, fixa... men det gillar inte Filip.
Så ibland är olika bra!
Har funderat lite på hur det blir den dagen jag börjar jobba / plugga, vilket troligen blir till hösten. Vilken omställning! Men det måste ju gå det med, såklart. Jag tror det blir tuffast för de stora barnen, faktiskt! Jag har varit hemma när de gått till och när de kommit hem från skolan i så många år nu, så det kommer nog att kännas konstigt för dem när jag inte är här och bara finns när de är vana.
Och vad har vi gjort nu då de här dagarna ? Jo, i söndags var det dags för EKA:s (Filips arbetsgivare) julgransplundring. För första gången på... tio-tolv ? år jobbade jag inte där! Det har alltid varit vår fotbollsförening (AlbyFF) som haft hand om den festen, men bristande engagemang gjorde att fabrikens anställda själva tog hand om festen iår. Fördelen var då att jag fick gå dit med töserna och inte behöva tänka på nåt annat än dansa kring granen och ha kul!
Jag hade med mig svärmor istället för Filip, för han jobbade. (Såklart han jobbade, för snön vräkte ju ner ute och då Lagen om Snöoväder innebär att det ska snöa oerhörda mängder när han jobbar så - ja, det snöade.) Vi hade jättekul, jag och svärmor, för att inte tala om vad tjejerna hade! Trötta och nöjda med maggarna fyllda med godis, kakor, bullar och korv blev det filmtajm hemma, medans mamman botade julfestshuvudvärk ...
Igår hade jag en såndär blädag, då allt var tungt. Det känns verkligen som om fötterna sitter fast i cement när jag blir så, det sticker över hela huden och mest i ansiktet och över armarna. Jag får sveda i ögonen och somnar hela, hela tiden. Att "rycka upp sig" finns inte, och så blir jag så ARG på mig själv när det blir så här! För jag har tusen planer varje dag, och så blir det blaj. Men jag borde väl vara van, ett år är det nu. Ett år och jag vet inget alls, egentligen. Var iallfall in och tog en massa prover som ska analyseras av min "kära" neurolog, kanske hittar de nån bacillusk ... På torsdag ska jag ner till Ryggis igen, min sjukgymnast har fixat så att jag ska få träffa läkaren där och prata med honom. Kanske kan han hjälpa mig, råda eller trycka på nånstans där det FINNS hjälp?
Om inte tror jag att det är dags för nåt alternativ, jag ska kolla upp nån homeopat nära mig (förslag mottages tacksamt!) för det är nåt jag kan tro funkar.
Idag har jag varit mucho piggare, jag och Paula har varit och styrketränat och det är ju SÅ skönt när det är gjort! Som avslutning satte jag mig i massagestolen där, och vad gjorde jag då? SOMNADE såklart ...
Och imorrn, då! Då är det fyra år sen Alice föddes, våran lilla solstråle, vårt energiknippe, pysselmaja, kramfis och helt underbara Alice . Jag har beställt en tårta av momma som Alice ska få ta med och bjuda sina dagiskompisar av, och sen firar vi henne när storbarna kommer hem från skolorna.
Så nu är det bäst att jag laddar batterierna inför i morrn, det är inte varje dag man får en fyraåring i huset!
Lördag den 24 januari -09
Frusna tår...
Minus två stod det på termometern när jag klädde småtjejerna för skridskoåkning, men den bistra sanningen var att det kändes som minus tjugotvå när vi kom upp på skridskoplan.
Uj, som det blåste.
Efter fem-tio minuter var mina tår som isglassar, och det absolut värsta som finns när man är ute är att frysa. Men det var bara att försöka skutta och hoppa sig varm, för inte tusan ville tjejerna sluta åka när de väl kommit igång. Och flera kompisar på isen, de hade ju superkul.
Frida gav upp rätt fort, men jag tror mer det berodde på närheten till momma än att det blåste . Så hon fick gå in och mysa, hon...
Skönt var det iallafall att få gå in och bli serverad supergod grisstek hos momma när Alice och Oline bestämde sig för att de hade åkt klart. Härligt att få äta mammas mat ibland, hennes stekar smakar precis lika som de gjorde när jag var liten och bodde hemma! Fast det är klart - då åt vi av våra egna grisar, nu är det köpekött från coopra, det är inte riktigt samma sak...
Vi har faktiskt pratat om att ha en egen hushållsgris som vi kan slakta och äta, men jag tror inte vi hinner med i år. Vi har så många andra ideér, jag vill ha ett växthus, huset måste målas, och så kanske vi vill ha nån sorts semester också .
Skulle skjutsa Ida till tåget, hon kom på att hon ville hem redan idag. Så där är det när kärleken lockar hemmavid. Men innan vi for så skulle Paula hem och hämta kläder för att sova över hos en kompis. Ida och jag satt i bilen och väntade när Paula sprang in och rafsade ihop sina prylar, och då såg jag Lillan (jättekaninen) skutta bakom bilen.
Hon har ju ett rätt stor revir, vår kanin , eftersom hon går lös med hästen. Men lite knäpp är hon, Lillan, för hon är inte ett dugg rädd för bilar. Så Paula fick ha lite kaninjakt innan vi kunde ge oss iväg... så är det att bo på vischan...
Rickard sover hos momma inatt. Han var på inflyttningsfest i går. Så idag har han magsjuka. Tänka sig, att magsjukan kommer efter inflyttingsfest... hmmm... Men momma var glad åt sällskapet, det var lääänge sen Rickard sov där.
Litet kvälljubel: Frida har gjort tvåan på toa nu , alldeles av sig själv! Lite roar en mamma!
Imorrn är det julgransplundring. Pust! Men jädrans glad är jag över att jag slipper vara tomte där, för det var nära ögat. De hade ingen (?) som ställde upp, och utan tomte kan man ju inte vara på en plundring. Så jag lovade att ställa upp... men nu har min käre Filip fixat det. Han jobbar imorrn, men kan ordna så att han kommer ifrån och kan tomta! Skönt! Jag är tämligen säker på att han är en bättre tomte än vad jag är!
Fredag den 23 januari -09
Hängig.
Det är inge kul att känna de här gamla domningarna komma igen. Och den är konstiga värken i armarna, det känns nästan som om jag blir förlamad. Och TRÖTT! Vansinnigt, outhärldligt trött. Trots att jag försöker "ta mig samman" och "rycka upp mig" så känns det som om jag skulle kunna somna stående.
Jag dricker kaffe, går ut och ställer mig i blåsten, duschar, städar - och ändå förblir jag trött. Sätter jag mig i soffan så tar det väl ungefär tre minuter innan jag somnar, och det är ingen skön sömn utan nästan som att få eter *pang* och huvudet blir tungt, tungt.
Jag hoppas det bara är nåt tillfälligt, hoppas, hoppas, hoppas...
Så, nu har jag gnällt av mig lite så nu ska jag sluta med det .
Småtjejerna är ute med Filip och grillar korv till lunch. De bjöd ner Arvid också, så nu är det full rulle ute. Det är så roligt att kika ut på dem, och mitt i alltihopa skuttar jättekaninen Lillan runt - jag tror banne mig hon är större än Brasse!
När Brasse blir för närgången skuttar Lillan in till Docka i hagen och söker skydd, och jag tror inte Brasse vågar sig nära då. Docka är vansinnigt rädd om sin bästpolare kaninen. De är så otroligt söta ihop!
Frida kom precis in och ville vila, så henne har jag bäddat ner i soffan för en middagslur. Hon somnade på tre röda, inte bara mamma som är lättsövd .
Lite svärsonssorg har jag också... Paula och Ante har gjort slut och jag tror jag är mer ledsen över det än hon är. Näe, inte riktigt, men han är så himla go och rar den gossen, så det blir svårt för nästa kille att ta hans plats. Men så är det ju, herregud, hon är bara 14 år ännu så det är klart att hon ska hinna med några fler killar innan hon bestämmer sig .
Måste lära mig att inte engagera mig så hårt ...
Ida har kommit till momma, Filip var in och hämtade henne på tåget igår kväll. De kommer nog ner snart och grillar sig en korv de med, passar på innan snön kommer. För precis som vanligt så ska det till att toksnöa hela helgen sägs det, och det skyller jag på Filip för. Varför? Jo, han ska jobba, och då snöar det, sån är lagen!
Jo, viktrapport: minus 0,9 kilo denna veckan! Lite mer sansat och normalt, jag är nöjd med ett halv kilo minus i veckan, jag. Filip hade gått upp ett kilo, men jag tror ärligt talat att det var nån felvägning förra veckan när han gått ner fem kilo. Så nästa vecka bli nog en mer säker rapport för hans del .
Nä, nu ska jag äta mig en ostplätt med majonnäs och nyrökt grisstek på - mums!
Tisdag den 20 januari -09
Man får göra det man kan...
... för att lysa upp gråa, kalla, trista januari. Det känns otroligt skönt att vå passerat halva månaden, för februari är kort och sen är det banne mig nästan vår!
Pigga upp tips är att försöka vara ute nån timme om dan, helst i dagsljus, då, men det är rätt mysigt att vara ute när det är mörkt också. I söndags kväll blev det som sagt tidigare korvgrillning till middag, och tänk vad mycket mer korv barnen kan äta ute jämfört med inne .
Sen blir man ju faktiskt lite piggare av att träna också, stortjejerna och jag har styrketränat två da´r på raken nu och det känns superbra att komma igång! Gäddhänget behöver sig sannerligen en omgång eller två eller tusen ...
Sen kan man ju drömma om sommaren som lurar långt därborta. Jag tror jag har babblat lite för mycket om sommaren med småtjejerna, främst då det är dags att gå ut med alla overaller och vantar som ska på, för i morse när Oline såg att det snöade utbrast hon gråtande:
-Men mammaaa, det kommer ALDRIG att bli sommar!!! uhuuu...
Stackars lilla sexåringen, hon förstår ju inte att mitt snart betyder dryga hundra dagar...
Filip är tyvärr inget bättre. Utan tabletter funkar det inte, och så ska det naturligtvis inte vara. Han har så ont, härmokvällen fick han t o m ont när han lade sig och skulle sova, och det har inte hänt förr. Jag har bett att han ska ringa läkaren i morrn och höra vad han säger, annars ringer jag! Nu är det min tur att domdera och bestämma, det är den friskes lott .
Rickard har varit hos läkaren idag också, han har så förbenat ont i en axel och har haft det länge. Han tränar ju så mycket, och har inte kunnat göra det på 3-4 veckor för det onda, och han blir mer och mer deppad. Jag oroar mig halvt ihjäl för att det ska vara hans reumatism som kommit tillbaka, men det får jag inte ens nämna för honom. Men idag fick jag iallafall iväg honom till läkaren, och när jag ringde och bokade tiden så berättade jag om min oro, för jag förstod att han inte skulle ta upp det själv med doktorn. Och att ta med sig mamma är såklart uteslutet, och det förstår jag - han är ju snart 18 år, gu´bevars!
Men besöket gick bra, läkaren var säker på att det var en inflammation och han fick medicin och ska få träffa en sjukgymnast i morgon. Det kan vara jättebra, för då kan han hjälpa Rickard med tips om träning också, så att han inte överbelastar igen.
Imorrn är det Olines tur att åka till läkaren, vi ska dit för hennes kliiga eksem som inte vill bli bättre. Nu har vi hållit på i fyra år med salvor och grejer, men ännu inte fått träffa en specialist. Så nu ska jag kräva en remiss så vi får träffa nån som kan mer än skriva recept på kortisonsalvor... Vi ska också prata om hennes sängvätning, för nu har hon fyllt sex år och då ska man försöka göra nåt åt det hela. Tyvärr är hon långt ifrån torr på natten, och det är så jobbigt för henne . Så nu ska vi försöka hjälpa henne med det!
Så det är mycket sjukhus och läkarmottagningar just nu, men that´s life! Det är tur att de positiva stunderna är fler, och att det alltid går att skratta och att man inte vet vad som väntar...
Åsså är Frida blöjfri ! Hon har inte kissat på sig på flera dagar, men har lite bekymmer med bajseriet. Så hon får lactulos så det ska gå lättare, och jag tror spärren släpper i morrn! Min lilla skruttbebis. Så stor nu...
Söndag den 18 januari -09
Gäsp...
Snacka om slapparsöndag jag har kanppt klätt på mig idag. Det märks att man inte är tjugo år längre, en kvälls vinlotteriande sätter sannerligen sina spår... Men det var jätteroligt att komma iväg och träffa "tjejerna" igen, oj så mycket man missar när man varit borta några år!
Tänka sig att det är TOLV år sen vi drog igång, och vi är i stort sett samma gäng.
Men timmen blev sen och det sippas mycket rödvin när man har så trevligt, så jag är minsann lite mör i dag, men det är det värt! Många galna historier, massor av skratt, en smaskig tacopaj (jo, det gick toppen att lchf:a!) och lite gottigt skvaller gjorde kvällen!
Filip har varit så barmhärtig idag att han lät mig sova länge, fixade frukost åt mig och sen tog han kidsen och for på hockeyplan med dem, så jag har legat i soffan och kollat på repriser, slumrat och fått bli människa i lugn och ro. Det är kärlek, det !
Snart ska han och tjejerna ut och fixa middag - de ska göra en brasa och grilla korv! Själv tror jag det är dags för en dusch och lite mer vatten - konstigt nog är jag törstig fast jag drack så mycket igår ...
Fredag den 16 januari -09
Jubel på vågen !!!
Igår var det vägdags efter en veckas lchf:ande, och jubel och klang - minus 2,9 kilo för mig och makalösa fem kilo mindre av Filip ... I början är det ju så att mycket vätska försvinner, för sån här minskning funkar inte i längden, men det är en himla rolig start iallafall!
Det allra bästa är att det inte känns trist nån gång, jag saknar verkligen ingenting. Jag hoppas det håller i sig hela vägen fram, för den här gången SKA jag i mål! Hur lång tid det kommer att ta vet jag inte, men jag hoppas jag är en god bit på väg i sommar åtminstone. Kanske är jag klar till jul?
Idag har vi husarrest, det är kalla 26 minusgrader ute, så nä - ingen utevistelse idag. Det är tur det finns dvd, dataspel, spel, pysselböcker, modellera, barbie och badkar. Just nu sitter de tre små och badar så här mitt i dan, och när de kommer upp ska vi äta lite lunch. Nåt varmt ...
I eftermiddag ska jag åka på step-up, första passet i år. *pust*... kondisen är väl inte precis på topp, men det ska bli skönt att svettas lite. Filip åker nog med och handlar då, om momma är här med barnen. Han ska inte jobba sina nattskift i helgen, ryggen pallar inte. Så istället blir det lite räkor och vin ikväll, det är inte helt fel.
Men nu ska jag gå och kocka lite, kanske en omelett!
Onsdag den 14 januari -09
Sjukan igen då...
Igår kväll ringde läkaren till Filip och ville att han skulle komma ner till klockan nio i morse. Och då blev ju JAG nervös, det lät så akut. Och vi hade ju fått veta att det skulle ta 2-3 veckor innan vi fick höra nåt, och så går det på pricken en vecka.
Så i morse for vi igen då, tidigt var vi iväg för det skulle toksnöa enligt smhi - de hade inte rätt den här gången heller som tur var.
Väl framme fick Filip komma in direkt, men den här gången följde jag med in! Fyra öron hör bättre än två.
Läkaren var helt bestämd med att det var ett stort diskbråck, och Gud så skönt det kändes att höra. Men ändå kände jag mig inte helt bekväm med läkaren, han hade inte så stor koll, hade inte skrivit anteckningar, kom inte nästan nåt de hade pratat om (vilket är lätt att förstå när man inte skrivit ner nåt...) och verkade stressad.
Det var nog tur att jag var med in, för precis som jag trodde så förminskade Filip sina problem "jo, det är ganska bra" och "nä, jag har inte ont" INTE ONT!!!
DÅ protesterade jag! Högt! För han har ju uront och är tvungen att äta starka tabletter för att öht orka finnas till!
Och när jag berättade det då hamnade saken i ett helt annat läge för ont ska man inte ha!
Så nu kommer han (läkaren) att ringa om ett par veckor och kolla om han fortfarande har ont, och har han det blir det kanske operation. En ny magnetröntgen blir det i månadsskiftet feb / mars.
Efter läkarbesöket handlade vi lite födelsedagspresenter till Alice som snart fyller år, och sen var vi på MAX och åt.
VA, kan man äta på MAX om man lchf:ar?
Jo, det gick hur bra som helst! De hade low carb-hamburgare och de var ärligt talat jättegoda! Inget bröd utan stora salladsblad runt burgaren istället. Och jag saknade inte ens stripsen .
Ikväll har Filip och småtjejerna varit iväg på hans jobb och bastat, och de tycker det är så kul! Och så skönt de somnade sen!
Paula har Ante här ikväll, han ska snart ha skjuts till tåget. Rebecka for till Agge efter skolan, så summan av ungar var ändå konstant vid midda´n .
Igår valde Rebecka till gymnasiet, i första hand hantverksprogrammet och i andra hand frisör. Jag håller mina tummar blå för att hon ska komma in, annars blir det IV och det VILL hon verkligen inte...
Har nyss pratat med en "gammal" kompis, vi har känt varandra i en herrans massa år och varit med i samma vinlotteri. Nu har jag inte varit med på några år (en massa små barn kom visst emellan ) men nu ringde hon och bönade och bad att jag skulle komma till henne på lördag och vara med igen! Känns lite motigt, men jag lovade att komma. Ska såklart bli kul att träffa gänget igen, men som sagt - på 6 -7 år har ju lite hunnit hända. Har inte bestämt mig än om jag ska köra själv eller dricka lite vin och babbla på och beställa skjuts hem. Måste grunna lite till...
Tisdag den 13 januari -09
Vad är LCHF?
Susanne i Gästboken undrade vad det är för "mirakelmetod" som gör att man kan gå ner i vikt och må så här bra! Så jag ska försöka ge mig in på att förklara lite kort vad lchf-kost är!
Low Carb High Fat = Lite kolhydrater, mycket fett!
Det bygger på tesen att för att göra sig av med fett behöver kroppen fett, och inte ställas in på svält (typ viktväktarna, som jag testat en miljard gånger...) och att det är i kolhydraterna fettboven gömmer sig. Och kolhydrater har vi i bröd, mjöl, potatis, pasta, ris... så vi äter inget sånt! Däremot ska man äta mycket fett, för att hålla sig mätt och göra sig av med fett, och det ska ABSOLUT inte vara några lätt eller light-produkter, så vi har röd mjölk, bregott, fet ost och smör hemma.
Jag ska erkänna att det känns märkligt ibland, när jag t ex tar mig en ostrulle på kvällen (en skiva ost, en skinka och majonnäs ihoplindat) till en kopp the med grädde i... det känns inte som ett sätt att gå ner i vikt, men det gör man ju! Och jag är mätt hela tiden, det är makalöst!
Den som kanske är mest känd för att ha spridit lchf-kosten är Annika Dahlqvist från Njurunda, som utvecklat den här metoden främst för sina diabetespatienter.
Här är en länk till hennes sida:
http://blogg.passagen.se/dahlqvistannika/
och sen finns kostdoktorn också som handlar om lchf-kost här:
http://www.kostdoktorn.se/?page_id=144
så finns ett jättebra frågeforum som heter fetbobba här:
http://forum.fetbobba.net/
Jag kan inte säga att det här passar alla, jag kan bara säga att det passar mig! Enkelt, lättfattligt, inga vägningar och mätningar av maten, och gott!
Kan det bli bättre?
Det jag kan erkänna att jag saknar är mackorna, men det löser sig fint med ostplättarna - de smakar nästan som ostfrallor .
Som inspiration kan jag berätta hur gårdagens matintag såg ut för mig:
Frukost:
2 kokta ägg, majonnäs, 3 skivor ost och ett glas mjölk
Lunch:
1 stekt ägg, stekt skinka, keso och en massa vatten
Middag:
Kycklingfilé i ädelsostsås (ädelsost, grädde, smör, paprika) och vitkålsspaghetti (vitkål hyvlad med osthyvel, stekt i smör och olja och kryddad med lite peppar)
Kvällsfika:
En kopp the med grädde
Hungrig? näe
Och då var jag iväg och tränade i gymet en timme också, och hade massor av energi!
Måndag den 12 januari -09
Det funkar!
Fjärde
lchf-dagen och allt känns nästan FÖR bra! Jag var tvungen att kollväga mig i morse, för det känns lite märkligt att få äta så här god och fet mat, och ändå gå ner i vikt så jag var som sagt tvungen att checka av.
Minus TVÅ kilo! På fyra dagar! Hallelulja!
Jag inser ju att det är mycket vätska som försvinner så här i början, men faktum är att jag känner att kroppen håller på att förändras på nåt vis - en midja börjar göra sig tillkänna (välkommen!) och byxorna sitter lösare.
Så jag är glad för ärligt talat känns det nästan lite för lätt ibland... Jag undrar om inte hela Ånge kommun kör just lchf, för när jag skulle handla på Konsum i Ånge ikväll så fanns inte en enda påse riven ost, inga ägg, ingen vitkål... Så det blir till att göra ett nytt försök i morgon!
Idag var vi in och tränade för första gången den här terminen, jag, Becka och Paula. Vi körde styrketräning i grupp (cirkelträning) och det var till att chocka kroppen, må jag säga... Får se om jag har träningsvärk i morrn, fast jag brukar inte få det. Är noga med stretchingen!
I morgon ska jag köra ett pilatespass, och tjejerna med - fast de har ett speciellt pass för ungdomar, jättebra tycker jag!
Och lilla Frida jobbar på med pott-träningen, det går riktigt bra! En olycka idag, annars fixar hon det här med pottan jättebra. Förutom bajseriet, fick hjälpa henne med micorlax idag, då det gått fyra dagar sen sist. Och nu fick hon bajsa på toan, så det var ett genombrott!
Tänk, min lilla fis har slutat med blöja, slutat med välling - det är bara att inse att ett nytt kapitel i både hennes och vårt liv börjat. Ett kapitel utan bebis, och det känns både spännande och sorgligt.
Man kan bara nyfiket undra vad som finns bakom hörnet!
Lördag den 10 januari -09
Premiär !
Nu har jag äntligen varit ute på mina julklappsskidor och gjort jungfrufärden!
Oj, vad härligt det var - strålande sol, en minus, kavlugnt! Men jobbigt, jag fick ta av mig vantarna efter ett par hundra meter, det märks att kondisen inte är på topp... jag tror det är tjugo år sen jag stod på ett par längdskidor, måste ha varit i gymnasiet nångång, och jag var vinglig i början. Men det är som att cykla, har man lärt sig en gång så sitter det i ryggmärgen.
Skönt var det när jag fick in takten och svish, svosh stavade mig iväg!
Snart ska jag hänga med Paula ut med hästen, hon ville ha sällskap på ridturen så jag tar sparken och åker med. Chocka kroppen ...
Just nu är Filip med de små och köper lördagsgodis, så snart är de sockerhöga .
Jag ska äta mig lite lunch, man blir hungrig av skidåkning!
Fredag den 9 januari -09
Tvkväll utan ostkrokar!
Ja, det går ju finemang det också, bara man har ett mål för ögonen ! Två dagar har gått och inte en kolhydrat har kilat sig in över mina läppar, jag känner verkligen att jag är på G!
Det svåra är som sagt att inte äta bröd, men jag gjorde de supergoda ostplättarna idag, och de funkar precis lika bra som bröd! Hur lätt som helst:
2 ägg
2 msk majonnäs
2 dl riven ost
Blanda ihop alltsammans, klicka ut på en plåt (med bakplåtspapper ) och in i 250 grader i 7-8 minuter.
Klart och färdigt att äta med pålägg, precis som macka!
Jag flerdubblade receptet och tog åtta av allt istället för två, och det blev 18 plättar av det! Sen åt jag dem med majo och ost på, jättesmaskigt! (Ja, jag åt inte ALLA, då hade jag väl svimmat av, men ett par stycken åt jag).
Ikväll har vi sett första avsnittet av Let´s dance, riktigt kul! Min favvo är världens starkaste, Magnus - jag gillar stora, kraftfulla, flintisar ... och så kunde han dansa också! Filip är allt det där förutom dansare då, när vi dansade senast (många år sen nu...) så envisades han med att dansa åt fel håll, så vi krockade ständigt med alla andra par... sen dess har vi låtit bli att dansa .
Vårkänslor fick jag idag, helt plötsligt är kylan borta och det var TVÅ plusgrader ute, svaga vårvindar och snön bara sjänk ihop härute! Underbart!
I morrn tror jag det är dags för premiärtur på skidorna, faktiskt, ska försöka hitta en bra sväng att åka. Hoppas vädret håller i sig, då jädrar går det undan .
Torsdag den 8 januari -09
Igår var det sjukan som gällde
igen då - ibland känns det som om vi borde ha klippkort och medlemsförmån där...
Lite nervösa var vi, då Filip hittat en knöl på vänster sida på bröstkorgen några dagar innan. Knölar är ju aldrig kul, trots att man vet att det i de allra, allra flesta fall bara är fettknölar och helt ofarliga. Men när det är som det är och han är så dålig i ryggen och inte vet vad det är så far såklart tusen tankar.
Väl framme fick han iallafall komma in direkt (och hur många gånger händer det på ett sjukhus ) så jag hann inte med in, för det hade jag tänkt. Och en hel timme var han inne och undersöktes, så jag var rätt nervös. Men jag såg direkt att det var bra när han kom ut, det där spända över ögonen var borta!
Men ändå hade han inte fått så många svar, definitivt inte på vad det är för fel på ryggen / benet. Bara det att läkaren misstänkte diskbråck men var osäker, så plåtarna ska vidare till nån specialist i Uppsala. Och knölen på bröstet undersöktes noga, noga. Men inga prover togs, utan bara förmaningen att han själv ska hålla koll så inte knölen växer.
Läkaren lovade att höra av sig, men Filip glömde fråga när (visste väl att jag hade behövts därinne...). Och igår hittade jag en till knöl, på högra sidan bröstkorgen, så i morse tvingade jag honom ringa till sjukhuset igen. Men de lugnade honom med att det förmodligen inte är nån fara alls, och att han får vänta på svar i 2-3 veckor! Suck, vänta är ju inte überroligt prescis, men jag tröstar mig med att det betyder att det är nåt ofarligt!
Förmodligen är det ett inåtgående diskbråck som blir svårt att operera, så det kanske är så att han blir halt och går illa, men det går att lära sig leva med det också!
Idag har vi iallafall startat med LCHF, och det har varit en BRA dag! Har lite huvudvärk, förmodligen är det kolhydratsyget som gör sig tillkänna, men det är fullt överkomligt!
Det svåraste blir att vara utan mackor, men jag blundar och tänker mig ett halvår framåt så känns det lättare !
Första skoldagen var det för kidsen också, jag tror de saknar jullovet rätt bra... men snart är det sportlov, och sen går det fort, fort så är det helt plötsligt sommar! Och jag, Becka och Paula ska börja träna nästa vecka, vi är inte riktigt överens om vilka pass vi ska köra... Jag vill gå på pilates och stepup, men de vill göra lite annat. Diskussionerna fortsätter .
Ikväll har vi varit ute och skottat, tänk att det snöar nästan varje dag! Skoterägarna måtte jubla, men jag känner mig fullt nöjd nu. Den ska ju bort också, gu´bevars...
Jag och småtjejerna tog och städade hönsredena också, det var välbehövligt. Äntligen har gam´hönorna börjat värpa, vi har fått fem ägg om dan i några dagar nu så nu har de räddat sig själva från stupstocken. Och ägg går det minsann härhemma nu, när vi lchf-ar! Så jag hoppas de kommer igång på allvar, hönorna!
Nu ska jag gå och kolla på ett gammalt vänner-avsnitt, så jag får skratta lite !
Tisdag den 6 januari -09
Tisdag... som känns som söndag...
Ja, dessa helger sätter griller i huvet på mig, känner mig allmänt förvirrad över vilken dag det är mest hela tiden. Men det ÄR tisdag, och julens sista helgdag. Och det känns skönt, längtar konstigt nog efter vardag och ordning och reda ...
Julen har varit fylld med god mat, massor av slappa, härligt umgänge med släkten, framförallt svägerskan Mona och hennes barn och SOM vi saknar dem nu när det åkt hem till Gävle. Oline var tvungen att ringa dit idag och prata med Miranda, och nu har vi bestämt att vi ska åka ner i februari och hälsa på dem. Jag önksar att de bodde närmare...
Och nu i helgen har syster med familj varit här, och det är alltid lika roligt att ses. Söndagkväll hade vi liten improviserad singstar-tävling här hemma, det var sannerligen hellre än bra men jäkligt kul! I morse for de hemåt, men först lämnade de av Simon i Härnösand, så jag kan tänka mig att Mallas mammahjärta blödde i bilen på väg till Uppsala... Att klippa navlesträngen kan göra nog så ont, och lite extra tror jag banden sitter mellan mor och son.
Min förkylning börjar äntligen släppa, men jag är URtrött. Det har varit otroligt segt, och hostan som kommer precis när jag är på väg att somna är ju väldigt jävligt irriterande. Men som sagt, nu känner jag mig faktistk piggare! Vi var ute med småtjejerna och åkte skridskor på förmiddan, och när jag kom hem sov jag i en timme. Jag tror det gjorde susen!
Sen var jag ute i stallet och städade och fixade, och det var också jätteskönt. Tankarna far så bra därute! Och så måste man ju stanna upp och skratta och njuta av djuren också, de är för härliga!
Kaninen och hunden jagar varandra, de har nog inte bestämt sig för vem som ska akta sig för vem ...
Så passade jag på att tända marschaller innan storbarna kom hem. De har varit hos sin pappa ett par dagar, och jag har saknat dem massor. Tänkte att de skulle känna sig riktigt välkomna hem! Nu har vi precis ätit tacos och jag tror de är nöjda över att vara hemma igen. JAG är då nöjd ...
I morgonbitti ska Filip in på sjukhuset, och då åker jag med. Alice och Oline sover hos farmor, och momma kommer hit ner i morrn bitti och passar Frida. Filip ska vara inne redan 9.30, så förhoppningsvis är vi hemma rätt snabbt! Vi ska bara in i Birsta och inhandla en våg, för på torsdag är det invägning här hemma innan vi kör igång med lchf! Känner mig sjukt peppad, faktiskt!
Och på torsdag börjar skolan igen, så de får en mjukstart med bara två dagar den här veckan. Kan nog behövas, för nu har de sannerligen levt efter en annan tidszon... Trösten är att dagarna blir längre och längre, det dröjer inte förrän man ser skillnad!
Fredag den 2 januari -09
Så - då var det första gången jag skrev nytt årtal!
Det brukar ta sisådär 7-8 månader att få in i skallen att det är nytt år, så lagom till semestern har jag kanske lärt mig skriva 2009 ...
Vi hade en väääldigt lugn nyårsafton, redan klockan nio ville Paula bli hämtad i Ånge och med sig hade hon Ante. Rickard var med kompisar här i byn och Becka var hos Agge, så vi pinade oss uppe till tolvslaget. Den som gäspade mest var nog Paula, unga mänskan, hade det varit "vanlig" kväll hade hon nog lagt sig klockan tio.
Vi fick pilla i oss godis emellanåt så vi piggnade till, men vi var nog alla rätt glada när det nya året ringde in så vi fick knyta oss...
Och tur var det att vi var pigga och utvilade på nyårsdagen, för då fyller ju vår gosejänta Oline år! Sex hela år denna gång, jag kan ärligt talat inte fatta att hon är så stor! Tänk när hon föddes, först i länet och allt, tidningarna kom och fotade och intervjuade och Filip blev t o m intervjuad i radion! Och kapplöpning mellan barnmorskorna var det: "jag tror du hinner före henne i salen bredvid, heja, heja!!!" minns jag att min bm peppade mig, och det gjorde jag ju!
Vi fick champagne istället för sedvanliga te-fikat, så det var minsann en annorlunda förlossning!
Här är artikeln från ST:
http://www.st.nu/nyheter/lokalt.php?action=visa_artikel&id=272029
Nöjd och glad var hon tösen över sin födelsedag, allramest nöjd var hon över att hon fick sin hett önskade hamster, Carmen
! Det första namn hon fick var det orginella Pip-Mia, men idag blev hon omdöpt till just Carmen.
Hon är supersöt, och faktiskt redan tam! Sen så fick hon en dansmatta också (Oline alltså, inte hamstern ) och den var poppis bland kussarna när de kom för att fira.
Fördelen med att fylla år mitt i jullovet är att kusinerna från Gävle är här och kan vara med och fira, och som grädde på moset fyller Miranda-kussen år bara fyra dagar innan, så vi har avverkat två sexårs-kalas på mindre än en vecka ...
Tyvärr vill inte min väldigt envisa förkylning ge med sig, så jag har inte orkat testköra mina skidor än, halsontet gör att jag inte vågar. Mona har tom lånat skidor för att vi skulle ut och åka, men hon har fått öroninflammation så nu sitter vi i varsitt hus och är ömkliga värre, och skidorna liksom hånler när jag tittar på dem...
Har inte pallat med att vara ute alls, så Filip har fått sköta utevistelsen med kidsen. För om inte de får vara ute ett par timmar på da´n, så blir det inge skojs. Så han har haltat runt med sina kryckor - vi är verkligen inte en frisk människa ens om vi slår ihop oss just nu ...
Idag ringde han till sjukhuset iallafall, och har fått en tid på onsdag. Känns bra att han får komma så snabbt, för den här väntan är inte kul. Och ingen förbättring i sikte, så hjälp måste han få!
Den glada julen är slut, slut, slut härhemma!
Idag har varenda lite tomte åkt rätt ner i kartongerna, för att ligga och vänta elva månader på att få plockas fram igen! Jag är säkert den första på byn att plocka undan, men å andra sidan var jag nog snabbast med att plocka fram dem i november också... Jag brukar njuta som tusan av att får rensa undan all jul, men idag hade jag nån sorts vemodig känsla när jag städade undan. Varför vet jag inte, kanske var jag ändå inte riktigt färdigjulad? Jaja, nu är det borta i vilket fall, men som för att knäppa mig på näsan har Han däruppe skickat ett rejält snöoväder - det fullkomligt vräker ner. Suck. Förmodligen är det för att Filip ska jobba hela helgen, det är liksom lag på att det ska snöa då...
Imorrn kommer kära syster och hennes familj hit till momma, de ska skjutsa Simon till Härnösand där han ska börja på folkhögskola nästa vecka. Då passar de på att vara här några dagar, ska bli kul att ses!
Kanske ordnar jag en singstar-tävling med syster och svägerska nån kväll, får muta dem med lite rödvin så går det nog . Himla kul är det, men jag har inte kunnat sjunga heller med min krassliga hals.
Nu ska jag och Filip äta lite ost och kex, kanske spela nåt spel och ha lite fredagsmys!
|
|
 |
|
Hej!
Prova att göra en egen hemsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS
|