 |
|
|
 |
|
Nyårsaftonsmorgon
Gott Nytt År!!!
Ja, tänka sig... nu är det dags att lägga ännu ett år bakom sig och se fram emot ett nytt. T o m ett nytt decennium, sist vi var med om det var millennieskiftet och då var det partaj världen över, vill jag lova. Vi hade gemensamt här i byn, vi var väl ungefär tio pers som ordnade festen här på skolan och det kom över 200 förväntansfulla personer. Det var en underbart rolig kväll, massor av god mat och härlig stämning trots närmare 30 minus ute. Tyvärr hade Rickard en av sina riktigt hemska skov just då, så innan tolvslaget var vi tvungna att åka hem för då hade han så ont, så ont  . Vi bodde nära skolan då så vi kunde sitta i sovrummet och titta ut på alla fina raketer vid tolvslaget, Rickard med sina onda fötter i ett hett fotbad. Som jag bad inom mig att det nya året och de kommande åren skulle bli bättre, att Rickard skulle få bli frisk. Nu tog det ju ett lite längre tag än just det kommande året, men Nån däruppe lyssnade nog till slut   .
Det här året då? Ja, det började med att både jag och Filip var sjuka - han hade ryggen som krånglade och jag hade mina domningar och sk-t och vi for fram och åter till sjukhuset som om vi hade betalt för det... Som tur var blev ryggen bra rätt fort på Filip, men jag väntar ännu på att få veta vad jag har för fel  . I mitten på januari bär det iallafall av på en ny magnetröntgen, hittar de inget fel då så är det nog bara att acceptera att jag har nåt fel som inte finns eller åtminstone inte syns! Nu har det gått två år sen det började så jag känner att jag vant mig, och jag tänker inte låta sjukdomen vad-det-nu-är styra mitt liv, så de så .
För att må bättre körde vi igång med LCHF härhemma, och vi har faktiskt mått väldigt bra av den kosten! Inte har det gett de förväntade resultaten på vågen som jag önskade mig, men jag inbillar mig att det kommer. Jag tror jag bantat sönder min kropp genom åren; viktväktat har jag väl gjort minst tio gånger, de soppor och pulver som finns att köpa har jag testat, alla konstiga dieter som finns (nästan) har jag testat och det straffar sig nu... Min kropp VILL INTE kriga igen, och därför tror jag den jobbar hårt för att inte släppa ifrån sig fettet. Men snart är vi vänner och den här gamla kroppen törs lita på mig igen, så jag ser fram emot att vara en slimmare fyrtioåring i maj  .
Mest spännande är det såklart att se hur barnen växer och få vara en del i deras liv - min äldste har ju gjort en resa som heter duga i år: han fyllde arton, tog svenskt rekord i bänkpress och flyttade hemifrån, blev t o m sambo! Han blev verkligen vuxen under sitt artonde år, och det är både helt underbart och jättespännande, samtidigt som en liten bit av mitt hjärta gråter över att de här arton åren gått så försvinnande fort. Alla säger det jämt när barnen är små "ta vara på tiden för rätt var det är är de vuxna" men man fattar det verkligen inte förrän man själv är där... Vi börjar så sakteliga vänja oss vid att inte ha Rickard hemma nu, han flyttade tidigt i höstas, och jag är så otroligt tacksam över att han hittat (!) sig en så fin tjej. Och så har vi ju fem härliga tjejer hemma som håller oss igång - Rebecka har gått från att vara grundskoleelev till att vara gymnasieelev på hotell och restaurang-linjen, och gör det makalöst bra som orkar pendla hela veckorna. Vi var och åt på "hennes" restaurang och blev serverade av henne, hon var verkligen jätteduktig och jag tror hon är nöjd över sitt val! Hon fortsätter att pola med sin Agge, de firar två år i vår det strävsamma gamla paret . Paula har gått från den (jobbiga) fjortonåringen till den stabilare femtonåringen, och jag tror vi båda är lika glada över det  . Hennes humör har ändrats ungefär lika ofta som hennes hårfärg  men som sagt, nu hägrar sig lugnet och blondinen ska visst bli brunett . Oline - som fyller SJU imorrn - har börjat skolan och det har varit lite av en berg-och-dalbana. Från att ha älskat skolan och kompisarna blev det lite ledsamheter i början på höstterminen och hon ville inte alls gå dit, men med snabba insatser från lärare och rektor och oss känns det som om vi är på banan igen. Det var några äldre killar som fick för sig att vara taskiga mot Oline, och jag är så glad att hon är en sån som berättar och förklarar vad som hänt och inte stänger saker inom sig. Fast det svider lite i hjärtat att hon skulle behöva känna sig ledsen och inte vilja gå till skolan, så mycket som hon längtat... Sen har hon äntligen, äntligen blivit torr på natten också, vår hjälp var medicinen minirin som hon tar på kvällen innan hon somnar. Vilken befrielse att slippa vakna och ha det blött i sängen var och varannan natt. Hennes eksem är också så mycket bättre, jag hoppas det växer bort helt vad det lider! De två minsta fisarna då? Jo, Frida fick börja på dagis i augusti och då var det skönt att ha storasyrran Alice med sig. De två är nästan som tvillingar, och har svårt att vara utan varandra. Men de är inte som tvillingar till vare sig utseende eller sätt, Alice är den långa, slanka som aldrig nånsin är stilla och är som en kopia av storasyrran Becka, och lagom finns inte i nån av deras värld. Endera är man sprudlande glad eller så är man skitarg/ledsen/trött.., medan Frida är lugn och stabil på alla vis och kanske just därför behöver de två varandra? Två gånger i våras blev Frida lite allvarligare sjuk, en gång ramlade hon och gjorde illa benet och var halt i ett par veckor och vi for på sjukhuset flera gånger med henne. Det är nog det enda jag är riktigt nojjig med, när barnen blir halta - det var så det började med Rickard när han var liten... Men benet blev så småningom helt bra, tyvärr åkte hon på en riktigt eländig magsjuka senare och vi låg inlagda i tre nätter då hon inte fick behålla absolut nånting i magen. Usch, vad sjuk hon var då, bara sov och kräktes det var riktigt hemskt att se... Men nu är hon pigg som en spigg, och sitter i morgonbadet medan Alice dansar lite för mig - här vilar inga halta loppor  ! På tal om loppor. Eller inte . Vi har förlorat vår kära Brassebus under året. Det var jättesorgligt och inget vi nånsin trott vi skulle behöva göra, men på hösten bet han två små barn i ansiktet och det hade inte funkat att ha honom kvar efter det. Vi saknar honom jättemycket och min tröst är att han måtte ha det bra uppe i hundhimlen... Vår kanin Lillan dog också, hon blev jättesjuk och dog här inne i köket i vintras. Att ha djur är ju såhär, de lever inte så länge och man får tänka på att göra deras liv så bra som möjligt de år man har dem. Att välja bort djur av den anledningen är inget alternativ för mig, jag har alltid haft djur omkring mig och vill fortsätta med det, och jag tror det är bra för barn att växa upp med djur om man kan ge dem det!
Huset målade vi äntligen om, det gick förvånansvärt fort, vi var klara på ett par veckor. Från grisrosa till falurött med dalablå knutar, det blev SÅ fint! Nu känns det som om huset är i det närmaste klart, trots att jag skulle vilja ha det dubbelt så stort men man kan inte få allt här i livet! I sommar blir det nog ingenting som ska göras med huset (en sommar utan renovering? har jag aldrig varit med om!). Nog finns det att göra, men eftersom jag pluggar nu så är jag en fattig student och till renovering behövs det kluring. Tyvärr växer de inte på träd, så det blir förmodligen en lugn hemmasommar med Torsviken som nöjespalats och många soldanser . Att jag började plugga är det mest omvälvande för mig under året, och jag är så glad att jag tog tag i det! Det är roligare än jag kunde ana, trots att det är jobbigt och ovant. Att plugga till tentor, sitta på föreläsningar, lära sig skriva "vetenskapligt", träffa en hel massa nya människor och pendla 22 mil om dan är lite skillnad jämfört med att vara hemma och ta hand om barnen . Det viktiga var nog att jag kände mig redo, det hade aldrig gått om barnen varit mindre, nu kan Frida vara på dagis och trivas och få ut nåt av tiden där. För i slutänden är det ändå det som är det viktiga i livet - att barnen mår bra!
Och så alla dessa underbara människor man mött under året, en del av dem träffar jag ofta och andra inte alls ofta eller t o m bara en gång. Ett kärt återseende var min äldsta vän Maria som kom med sin familj i maj och hälsade på, då var det elva långa år sen vi sågs sist. Men alla år bara suddades ut och vi var de gamla vänner vi alltid varit, och i augusti kom de tillbaka igen och nu jädrar ska vi ses oftare än vart elfte år, det har vi lovat varandra! Gastsjön har jag hunnit med också, den platsen har blivit speciell för mig (och många andra) för där har jag träffat så otroligt många fina vänner som jag håller kontakt med via nätet och tänker på ofta, ofta. Det "enda" vi egentligen har gemensamt är vårt intresse för barnen för annars är vi verkligen olika och med helt olika bakgrunder, det leder till jättespännande möten och otroligt intressanta samtal. I juni är det dags för nästa kurningsträff, och gissa om jag tänker vara med ... En hel massa nya vänner har jag fått genom skolan också, det är konstigt hur snabbt man "hittar igen" människor att trivas med och njuta av! Mina kommande tre år känns spännande och roliga och det är mycket tack vare alla mina nya vänner . Och så är jag rik som har familj och släkt som finns här för mig också, min kära gamla mamma som jag pratar med varje dag och som alltid har funnits i bakgrunden för mig och oss, mina svärisar som ställt upp så mycket de orkat när tider tjorvat och vi behövt hjälp, mina syskon som jag tyvärr träffar alltför sällan men varje sommar ses vi iallafall och har kul ihop - till sommaren är det MOI som ska firas tillsammans med Simon som fyller 20! En annan viktig person för mig är svägerskan Mona, det är synd de bor så långt borta (nåja, Gävle är väl inte the end of the world kanske  ) och jag har tjatat på henne i hundra år att hon ska ta sitt pick och pack och flytta hem igen, men än har jag inte lyckats . Nu är de hemma iallafall och alla är nöjda, och idag tror jag vi ska bjuda ner hela högen på lite korvgrillning ute - efter en vecka med minus 20 eller mer är det "bara" femton minus idag och jag lovar att barnen behöver lite utevistelse nu! Så korvgrillning, sparkåkning och snöhögsklättring står på schemat idag, sen får vi se vad nyårsafton har att erbjuda. Paula ska in till Ånge så det blir till att hämta inatt, förmodligen blir det bara jag och Filip vakna då jag inte tror att de små har lust att vara vakna över tolvslaget. Fick höra igår att brorsan Lars-Åke från Frigge kommer med sin familj till momma, jag hoppas vi hinner träffas en sväng!
Och nu, mina vänner, är det dags att fixa frulle till oss alla, för sen ska vi ta vara på årets sista dag och se fram emot ett nytt, fräscht år! Det ska bli SÅ spännande .
Söndag den 27 december -09
Söndagmorgon och minus arton...
Jag känner mig inte så jättesugen på att gå ut till stallet och mata djuren, klockan är inte ens åtta, så jag kurar lite till härinne och passar på att summera julen . Tre dagar har gått sen själva julafton och det stora LUGNET har landat i huset - att julafton är lugn stämmer inte för oss, jag tror det är få som har det så. Man TROR att det ska bli så varje år, men för oss är det juldagen och dagarna efter som är fyllda av julefrid .
I år firade vi jul med min syster och hennes familj, det har vi inte gjort sen vi var i Naggen för säkert femton år sen, då mamma och pappa fortfarande bodde i huset. Alla år sen dess har vi firat i våra egna hem, men i år kom de upp och var här hos oss och det var verkligen hur kul som helst! Nu är deras barn stora (19 och 15 år) så det är lättare för dem att åka än för oss att packa in sex ungar och en miljard klappar och åka till dem, vi får väl åka dit när våra minsta är tonåringar . Mamma var såklart också med, och vi hjäptes åt med maten och åt tidigt, innan Kalle, så att de tomten skulle hinna hit alldeles när Kalle var slut på tv. En bra timing, barnen hann leka med sina nya grejer utan att stupa av utmattning på kvällen och utan att bli överexalterade av för lång väntan. Men det blev ändå lite av ett antiklimax när alla paket skulle öppnas, Alice tjoade och tjöt för varje klapp hon öppnade: åh, en SÅÅÅN HÄÄÄR, titta!!! vad FIIINT! och ögonen var stora som tefat. Frida körde den mer coola stilen och sa inte halvsju, hon iddes inte ens öppna alla presenter . Men alla blev nöjda och glada, både stora och små, och rejält upphettade av julstämning och värmeljus (tror det var närmare 30 grader härinne ) gav vi oss på allt hemlagat godis och kaffe, jag lovar att min LCHF-mage fick en smärre chock. Nu har han vant sig, jag har tagit till mig en av dödssynderna; frosseri, med stor inlevelse  och äter nu allt icke-LCHF med stor inlevelse... Frukosten igår bestod av vörtbröd och varm choklad, mellanmålet blev godis och kvällsmålet Janssons frestelse... hujedamig, januari hägrar och DÅ NI . Undrar just hur många i vårt avlånga land som tänker som jag..? Min 40-årsdag i maj är min morot, då vill jag kunna ha nåt fint på mig som inte är ett tält!
På julaftonskvällen kom Bea och hämtade Rickard och Becka, nu är de så stora att de vill fira julen med sina käraste och det får man helt enkelt vänja sig vid... Men de kom tillbaka hit på juldagen och vi hade en liten minijulafton och delade klappar med både Bea och Agge, sen spelade de Rock Band för hela slanten - det var vår julklapp till hela familjen iår. Vi brukar köpa ett spel varje år som vi kan spela under julhelgen, och jag må säga att Rock Band blev verkligen en hit! Som de spelade, och alla kunde vara med. Men jag är ingen höjdare, det var jättesvårt att få in rätt takt med trummorna. Jag och Filip får smygträna så vi kan fightas med tonåringarna .
Ne, nu måste jag bege mig ut till djuren - inte kan jag övertala Filip om att gå heller då han jobbar. Timingen var ändå bra med hans jobb i år, han är ledig både jul och nyår, förra året jobbade han båda helgerna. Sen blir det frulle, får se om jag kan sno ihop nåt lite nyttigare idag ...
Julafton 2009
 
En riktigt God Jul till alla mina nära och kära och till er alla som läser här!
Onsdag den 23 december -09
Nu är den framme !
Julstämningen, alltså! Den satt hårt inne, men nu är den här och det med råge. Kanske var det bara det att vi inte var alla hemma som fattades, och när Rickard kom hem ikväll så föll pusselbitarna på plats och jag fick ro i kroppen. Kanske kan man tro att ju fler barn man har desto mindre gör det om någon av dem fattas, men jag kan bara prata för min egen del och det stämmer inte i detta hus . Sen är det så underbart ljuvligt att se syskonen ihop, det märks så väl att de vill vara tillsammans och de har så kul ihop. Just nu är de tre stora nere i källaren och spelar Rock Band - årets julklapp till familjen (vi köper ett spel varje år till oss alla) - och det är både gitarr, trummor och sång! Jag visste inte att Oline kunde, men med lite snabba instruktioner från Rebecka spelade hon två låtar innan hon lade sig, jag blev djupt impad! Trodde de tre små skulle protestera mer vid läggningen ikväll när det var så livat och glatt i källaren, men de rusade till sina sängar och gosade ner sig, väl medvetna om att när morgonen kommer är det också julafton!
Jag och Mona var in till Ånge en sväng och handlade det sista idag, några små restklappar blev det och lite mera mat. Trots att vi säkert burit hem tio kassar mat och dryck till i morgon, kom vi inte på nån middagsmat så det blev köpepizza . Det är över ett år sen jag åt det, och jo. Det VAR så gott. Mums, jag pratade inget utan glufsade i mig snabbt och effektivt som om det gällde livet, och sen kändes det som om jag hade en sten i magen... Vi får väl se vad LCHF-maggen säger senare ikväll, börjar känna mig lite lätt uppsvälld redan nu ...
När vi var och handlade idag så tog Filip kidsen och stack upp på skolan för att låta dem rasa av sig lite, det blev ingen utevistelse för dem igår då termometern vägrade bli varmare än minus 20 grader. Idag har det varit 22-23 minus och det är INTE skönt att vara ute då, men de härdade ut en stund så de fick lite frisk luft i sig iallafall. Som det verkar ska kylan hålla i sig, tråkigt men inte mycket man kan göra åt .
Nej, nu ska jag gå ner och lyssna på mina musikaliska barn och se om jag törs prova mig på jag med!
Måndagen den 21 december -09
Dan före dan före dan före dopparedan!
Idag gör jag och småfisarna också, äntligen och till slut, JULLOV! Ska villigt erkänna att det tog emot ganska jättemycket att kliva upp halvfem i morse för att bege mig till Östersund, varje liten cell i kroppen ville stanna i sängen och vakna i lugn och ro, det var NATT och KOLMÖRKT och KALLT... till råga på allt elände hade vi inget kaffe kvar, så ögonen ville liksom inte öppna sig riktigt förrän jag var framme på campen och fick mig en het slurk . Småtjejerna var väl inte heller speciellt sugna på dagis när de visste att storsyskonen redan hade lov, Filip fick "äran" att väcka dem och skjutsa dem i morse, trots att han jobbat hela, långa natten. Så är det när man bor "långt ute i urskogen" som Rickard sa i morse; han och Bea sov här i natt för att kunna låna bilen och åka och julshoppa idag, och han hade INTE sovit klart halvsex när det var dags att åka . Det puttrades en hel del i baksätet in mot Ånge, Rickard har väl aldrig haft ett strålande morgonhumör, om vi säger så .
Som tur var rejsade vår föreläsare på och istället för att åka hem med halvtvåtåget hann jag med halvtolvtåget, och det gör stor skillnad! Hann gå och shoppa lite innan Bea och Rickard var tillbaka med bilen, och när jag kom hem hämtade jag Oline, Alice och Frida hos farmor - faster Mona hade hämtat dem på dagis så de fick kortdag, det hade blivit stort jubel när de såg att det var hon som kom . Men de ville inte alls åka hem, vi fick lov att ta med oss Miranda i pant för att få in dem i bilen, så ikväll har vi en extratjej här! Snart ska de klä granen, bara de har sett julkalendern, så jag laddar lite mentalt för det brukar kunna gå lite livat till... Med en juleskiva på cd-spelaren och lite varm glögg hoppas jag julstämningen ska komma - den är efterlängtad och jag tycker det börjar bli dags nu. Det känns som om mina tankar varit nån helt annanstans och jag har inte hunnit ta till mig att det är jul på G. Förrän nu då, kanske... Nu har jag lagt skolan åt sidan, ryggsäcken är inhängd i garderoben, anteckningarna med den och det enda jag väntar på är svaret från Välfärdstentan. Som vi skulle ha fått idag. Men, näe. Vi får vänta till 28 innan vi får veta, så jag måste bara koppla bort den också. Jädra jobbigt är det att vänta, jag förstår de som får magsår!
Nej, nu kommer Filip hem från Ånge, han har skjutsat Paula till en kompis, så nu ska vi försöka få granen att stå lite rakt innan fyra små tjejer ska ge sig på den .
Hoppas ni alla har julefrid! 
Onsdag den 16 december -09
"Värm vatten i micron!"
Tidigt på morgonen hade jag kommit in på BB för att undersökas då min bebbe inte ville komma ut, och jag hade det ganska mysigt, stämningen var varm och julig och adventsstakarna lös i fönstren. Bredvid mig låg mammor med sina små knyten i baljor bredvid sig, och jag visste att snart var det min tur att ha det så  . Men så byttes den mysiga stämningen, jag låg fjättrad vid en sån här maskin som kontrollerar både hjärtljud och värkarbete. Bebisens hjärtljud hade sjunkit till under 80, det normala är mellan 120-160, och jag insåg att det inte var som det skulle. Då blev jag lite rädd, men alla var väldigt lugna och fina, ingen oro kunde anas. Men när de tog sängen och rullade iväg mig på förlossningen förstod jag ändå att det var rätt brått, och väl på förlossningen kom en sköterska in med en stor påse vatten, ljummet, värmt i just micron. En lång slang fästes på påsen och sen stack de in den där bebisen ska komma ut och hällde in vatten. Min lilla bebbe hade det alldeles för torrt och behövde mer vatten för att må bra, helt enkelt. En spänd tystnad och allt avstannade efter att jag blivit "tankad" och mååånga djupa suckar av lättnad när blippet på maskinen som mäter hjärtslag ökade och hjärtljuden steg till stabila 130 . Strax kom också de efterlängtade (!) värkarna - jo, efter nitton dagar på övertid är det så! - och det gick fort när det väl satte igång. Strax efter sex på eftermiddagen kom så mitt tredje lilla barn, en underbart go, tjock och röd tjej som inte alls var en Ronja som jag tänkt. Fyra kilo tung och en halv meter lång, vilket underverk!
Hon var en Paula, det såg jag direkt, lugn och eftertänksam med ögon så kloka och vänliga. Och idag är det femton år sen jag låg där med lilla knytet som skrämde så innan hon kom fram. Än idag är hennes ögon kloka och vänliga, hon är en underbar dotter och syster, alla trivs i hennes sällskap. Hon har humor och skrattar ofta och gärna, luktar det nångång nybakat härhemma är det oftast Paula som fixat till något smaskigt, gärna med choklad . Får hon inte sova som hon ska blir hon lite butter och tvär, som liten somnade hon oftast innan jag ens hann ut ur rummet när jag lagt henne. Stress är inget för Paula, att lära sig krypa och gå hade hon ingen brådska med. Hon satt mycket hellre och pillade med något, gärna med en mandarin att smaska på under tiden. Hennes goda självförtroende har gjort henne till en lugn, trygg tjej med skinn på näsan, inte rädd för mycket men tar heller inga onödiga risker. Just nu lägger hon ner mycket tid på skolan och funderar på vad hon ska göra till hösten när det är dags för gymnasiet. Jag tror hon kommer att välja rätt, vad det än blir, jag är så glad och tacksam över att Paula föddes in i just vår familj  . Det ska bli spännande att få fortsätta vara en del av hennes liv, nu lämnar hon de yngre tonåren bakom sig och stegen mot vuxenlivet har börjat.
Idag ska vi fira henne; våran älskade Anna Paula Therese!
Tredje advent och Luciamorgon
Elva nätter före juuul!
Tre dagars ledigt har varit en lisa för själen, det kom verkligen välbehövligt. Tentan var en skräckupplevelse, jag var vettskrämd att jag skulle bli helt blank i huvdet när jag fick tjocka luntan med papper, men det började rätt bra med första frågan. Det vara bara det att det var elva frågor till efter den, och de kändes inte fullt lika bra  men jag skrev det jag kunde - och jag skrev på allt - så det är bara att hålla tummar och tår för att det räckte till. Jag satt 1½ timme av de fem tillåtna, har väl aldrig varit nån långsittare på prov och ibland har jag ångrat det. Men risken är att jag bara fnurrar till allt om jag sitter för länge, och ändrar nåt som inte skulle ändras. Efter tentan gick jag, Monkan och Johanna och fikade och pustade ut. Tur att det finns fler snabbskrivare än jag . Det var bara det att när vi satt och började gå igenom tentan så steg paniken för vi insåg hur olika vi svarat så då bestämde vi att tiga om den. Smart, tror jag! Jag stannade kvar ett extra tag så vi hann gå och käka lunch också innan jag for hem till Ringdalen. Lite ångrar jag att jag inte stannade, för Monika fyller fyrtio (idag - HURRA!) och de stack ut och firade henne då på torsdagkväll. Men jag hade nog inte pallat så länge, partymetern är rätt låg för mig just nu. Jag hade väl somnat innan middan . Och så var det ju dagis-Lucia på fredagmorgon, och det vill man ju inte missa!
Frida var dagen till ära tomtenissa, och Alice tärna. Jag tycker nog just dagis-Lucian är roligast av alla lussetåg, för där kan vad som helst hända och det är inte så tillrättalagt. Frida hade ett litet ljus i handen, och en av pojkarna ville SÅ gärna ha det av henne. När han inte fick det så blev han helt förtvivlad och gick och gömde sig bakom ett draperi, medan en annan liten kille helt plötsligt bara tyckte att allt blev för jobbigt och helt enkelt la sig ner och vilade ett tag . Sötnosar! Iallafall steg julstämningstermometern väldigt många grader efter den härliga morgonen, och när vi kom hem tog och julstädade hela köket av bara farten! Tjejerna hängde på, Oline tog toaletten och Alice och Frida städade vitrinskåpet. Det är tur vi hjälps åt . Mitt i städningen ringde goa Bea och frågade om hon och Rickard fick komma hem och gå med på Lucian på skolan på kvällen. Tokfia, ingen blir gladare än jag när de kommer hem, och Filip for in och hämtade dem vid tre. Paula och Bea hjälpte till att fixa till Olines jättekalufs med hår, hon blev så FIN och sen for vi upp på skolan. Luciatåget där var också jätte, jättefint och stort! Efter sammanslagningen med Östavallsskolan är det nästan dubbelt så många barn här på vår skola, och det är så roligt. Det var riktigt knökfullt i gympasalen, många föräldrar och släktingar hade kommit för att se på alla duktiga kids! Filip avslutade kvällen med att hålla i paketauktionen och det var många som budade. Rickard ropade in ett paket åt momma (som "motropare" hade han svärmor Rönne, hon muttrade lite "vem är det som inte vill ge sig..." innan hon insåg att det var Rickard hon ropade mot ) han fick det för en hundring och momma gav ädelt bort paketet till honom. I låg en påse med dinosaurier - oj, vad jag skrattade - det var väl inte riktigt vad han tänk!
Tre trötta tjejer stupade i säng när vi kom hem, och vi andra damp ner i soffan för att se finalen på Idol. Rickard och Bea blev (efter övertalning från mamsen ) kvar över natten och vi hade så mysigt! Mycket välförtjänt vann min favvo; Erik, fast jag gillade verkligen Calle också för den han är, kanske mer än det han gör... Tyckte det var lite synd att Tove inte fick vara med i finalen, men hennes tid kommer förmodligen! Efter Idol var vi så pigga (!) så vi tog fram videokameran och tittade på en massa filmer sen storbarna inte var så stora. Oj, vad roligt det är att se dem, roligt och vemodigt. Tack gode Gud för att filmerna finns, för man glömmer verkligen fort. Trots att jag alltid haft som mål att VARA mycket med mina barn, ha dem hemma så mycket som det bara gått; jag jobbade bara femtio procent när de var små trots att jag rent ekonomiskt nog hade behövt jobba 150 procent , så känns det som om tiden inte räckt till... Jag tycker det är så märkligt att en del verkligen kämpar för att ha barnen borta ifrån sig, jag fattar inte riktigt hur man tänker då..? Det är toppen att dagis finns när man verkligen behöver det men att tro att dagis är en nödvändighet för barnen är helt galet, tycker jag. Ge barnen rätten till familjen och ta vara på tiden med dem, för det går alldeles för fort. Helt plötsligt en dag är de utflugna och då är varje dag man fått med dem som ovärdeliga skatter. Små barnarmar om halsen, sår som ska plåstras om, skratt och bus, sång och kiv, villkorslös kärlek - de dagarna kommer inte igen. Och inga pengar i världen kan ersätta dagarna med barnen om man kan välja.
Nu ska jag samla ihop mina tre små och sticka ut och åka pulka! Det ska bli en härlig dag har jag hört !
Torsdag den 10 december
Klockan är strax sex på morgonen, hela familjen sover som grisar och jag ska sticka nu... en femtimmars salstenta väntar och jag är sjukt nervös. Håll en tumme för mig .
Onsdag den 9 december -09, Annadagen!
|
|
|
|
Jag är en av alla sex Annor i familjen!
|
|
|
Annadagen till ära...
... har jag fått mig en alldeles ny dator . Och det beror på att den gamla kraschade inte mindre än SEX gånger, så tillslut insåg företaget att det blev nog billigare att ge mig en ny, fräsch än att laga och laga i all oändlighet. Så senaste datakraschen är förklaringen till det långa blogguppehållet  och inte ren lathet.
December rusar fram i raketfart, vi har redan avverkat andra advent och på fredag firas Lucia på både dagis och skola. Tur att jag är ledig då, vi har tenta imorrn och sen EN HEL DAGS ledigt . Tentan är hemsk, jag har läst och pluggat men tycker ändå att inget fastnar. Det är en femtimmars salstenta, och jag får handsvett bara jag tänker på den. Det är politik och välfärdsmodeller, och jag lovar att det låter lättare än vad det är. Igår var vi fem stycken som satt och pluggade ihop på skolan, det underlättar verkligen massor - det nån inte fattar fattar nån annan och det är mycket lättare att förstå när man får det förklarat av en "jämlike" och inte genom en bok med krångliga ord eller en föreläsare som är många nivåer högre upp. Efter pluggandet gick vi och käkade kebab på ett riktigt hak och städnerven började rycka när jag satt därinne. Man undrar ju hur en del tänker som driver restauranger! Så efter det var vi tvungen att gå på ett riktigt mysigt café och dricka kaffe (!), så jag var mer än mätt och nöjd när jag satte mig på tåget på väg hem på kvällen.
Glädjande nog verkar Olines oro över skolan ha släppt, vi har pratat så mycket om det och kommit fram till att det är just oron som är största boven i dramat. Jag har amatörat lite KBT / LoA med henne och lärt henne tänka fram glada tankar och roliga dagar och det har funkat bra hittills. (KBT = kognitiv beteendeterapi, man "lär" sig styra tankarna när de skenar iväg åt nåt trist håll, LoA = Law of Attraction, att vi drar till oss det vi tänker på - tänker vi negativt blir det negativ osv...). Själv LoA:r jag för fullt att jag är stenrik och smal men det går lite trögt, minst sagt . Jag kämpar på!
Nu ska jag strax ner och bada tre trallande jäntor, först ska de bara se julkalender - vilken verkar vara en favvo; SupersnabbaSilverSara och StålHenrik, jag har inte hunnit se så många avsnitt. Kanske hinner jag med ikväll!
Och så måste jag säga att tangenterna på den här datorn är en FRÖJD att skriva på, underbart! Så risken är väl att jag sitter här och surfar runt medan ungarna kollar på tv .
Söndag den 29 november -09, första advent
GRATTIS RICKARD!
Idag har min ende son, mitt äldsta barn, blivit svensk mästare och tagit svenskt rekord i bänkpress i sin ålders- och viktklass! I två år har han haft det målet för ögonen, och idag gav allt hans slit resultat och jag är så glad för hans skull. Det är så häftigt att han fixade det, ska jag vara ärlig trodde jag nog inte att det skulle gå, men han bevisar gång på gång att envishet och målmedvetenhet kan räcka precis hur långt som helst. Med den historia Rickard har i bagaget blir det ännu roligare och otroligare att han grejade det här, och jag kan bara ana hur nöjd han känner sig ikväll. Jag började skriva en tråd på AW:s forum för två år sen, och idag fick jag damma av den och berätta fortsättningen:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=13574&highlight=
Vi ska fira honom, men vet inte när - alla hans syrror är otroligt malliga och vi längtar efter att få visa honom det , kanske blir det en smaskig middag nån kväll den här veckan, vi får se!
Förutom att ha varit dönervös för den här tävlingen, som vi missade att se för att några busar brutit sig in och stulit webkamerorna som skulle direktsända på nätet - tävlingen gick i Stockholm, så har vi firat första advent idag. Snön som kom igår kunde absolut inte ha kommit lägligare, det var som värsta cocacolareklamen igårkväll när flingorna dalade så vackert och alla adventsstakar lyste så fint i fönstren. Och det är såpass kallt att snön ligger kvar och ger PRECIS rätt stämning åt första advent! Jag och töserna var in till Ånge på julskyltning idag och spenderade lite pengar på helt onödiga saker som knäck och godis men ungarna tyckte det var kul iallafall, och det är ju det som räknas.
I fredags var jag in med Frida på treårsbesiktning, och hon gick igenom u.a . Hon är så himla rolig den ungen, cool och fokuserad. Efter vägning och mätning skulle hon titta på olika kort och berätta vad de föreställde. Med allvarlig min satt hon på egen stol medan jag och Alice fick sitta en bit ifrån (mamma, jag vill sitta SÄLV!) och sköterskan frågade och Frida svarade: - en bil... en mugg... en vante... osv. När korten lades ner på ett lågt bord framför henne och sköterksan frågade vilken man använde när man skulle dricka pekade Frida med... tån! Haha, så kul hon såg ut, men det gick ju det med. Till slut, efter många frågor från sköterskans håll, avslutar hon med att fråga Frida:
- är det nåt DU vill fråga MIG?
- Jaaa, svarar Frida tydligt
- Jahaa (något förvånad sköterska) vad är det då?
- Jag vill fåga om ja få gå till min mamma nu, säger lillsnuttan med klar stämma . Ja, hon är inte rädd att ta för sig den bruttan, det är ett som är säkert.
Oline däremot har det lite tufft just nu, att vara sex år är inte lätt alla dagar och hon är så orolig över skolan. Det är lite diffust vad det handlar om, men hon tycker det är rörigt och att pojkarna är hårdhänta. Hon har lite svårt att hantera det eftersom hon själv är så oerhört mjuk och försynt, jag tror hon tycker grabbarnas lite vildare lekar är småläskiga. Det är inte så många tjejer i hennes ålder, det är som när storbarna var små, fast tvärtom. Då var det så mycket tjejer och nästan inga pojkar. Konstigt hur det kan bli . Jag har pratat jättemycket med Oline och jag tror det blir bättre, jag är så glad att hon kan sätta ord på sin oro för då kan man också hjälpa. Hon skulle behöva lite Fridakänsla just nu .
Nej, nu är det dags för bingen, imorrn är det skoldag igen och jag är så innerligt trött. Måste vara det här hemska mörkret som man TACK OCH LOV får lysa upp med massor av ljus!
Torsdag den 26 november -09
Hurra!
Efter tre veckors vånda har vi fått tillbaka hemtentorna idag, och jag är så glad så det är inte klokt åt det - jag fick ett B, tusan i mig, det trodde jag aldrig! Betygssystemet på universitet är från A-E, där A är högsta och E är godkänt, sen finns två underkända: FX, då man får komplettera (man kan ha slarvat med något, glömt, gjort några fel, och man kan bara få FX på hemtentor) och så helt undekänd som är F, då får man göra om hela tentan. Min målsättning har hela tiden varit att klara mig, jag är ingen betygsjägare utan vill klara kurserna utan att kugga mig om det går. Så när jag fick tillbaka luntan idag och läste B så fick jag en mild chock, det kändes nästan som om jag skulle svimma. Förmodligen var det för att jag var TOTALT oförberedd på det, det fanns inte i min värld! Hade jag kunnat hjula hade jag nog hjulat mig igenom korridoren så det var nog tur att jag var för feg för att lära mig det när jag var barn ... Ikväll tänker jag suga på den här karamellen, men sen är det bara att hugga i, för om prick två veckor har vi nästa tenta, en femtimmars salstenta om svensk välfärd. Jag kan säga att får jag mer än E på den så ska jag absolut lära mig hjula genom korridoren ! Vi har iallafall bestämt, jag och en hoper härliga kursatjejkompisar, att vi ska ha party efter den tentan - endera för att fira men kanske blir det gravöl. Idag känns det som att det lutar åt det senare. Passande nog så fyller Monika (en av bruttorna) fyrtio på Lucia, så hon kan nog räkna med tjuvstart på firandet in i fyrtiotaggarnas värld!
Till helgen är det första advent, vilket man inte alls kan ana om man tittar ut; regnet öser ner mest varje dag och gräsmattorna är grönare än nånsin, men jag har trotsat vädret och inne lyser ljusstakar och det är tomtar i varje vrå. Otroligt mysigt, det är tur att advent kommer just den här tiden varje år så man inte förgås av mörkret. I helgen är det inte bara advent; lillplutten ska - jaja, han är arton, jag vet - ner och tävla i bänkpress i Stockholm. Jag håller alla mina två tummar för att han ska ta sin drömtitel, svensk mästare, och att allt ska gå bra. Jag har lite svårt att greppa att det är mitt barn, min unge!, som ska göra det. Tänk så sjuk han var som barn, allt ont ha ha måst genomlida, alla hemska mediciner vi var tvungna att ge honom, jag hade aldrig, aldrig kunnat tro att han skulle kunna tävla med sin kropp som "vapen". Jag är så innerligt glad att en av barnläkarna hade rätt i sin profetia: "jag tror Rickards barnreumatism försvinner när han blir större". Jag trodde han sa så för att vara snäll, jag. Men beviset finns: det går att övervinna en kronsik sjukdom! Jag är glad att det beviset är min son.
Jag har iofs inte bara svårt att greppa att Rickard ska tävla, idag när vi satt på seminariet om social exkludering (gäsp...) satt jag och kladdade i mitt block, som vanligt . Så såg jag att jag hade skrivit (bland alla stjärnor och blommor...):
Erik Rickard Sebastian
Anna Rebecka Jennifer
Anna Paula Therése
Anna Oline Mathilda
Anna Alice Cornelia
Anna Frida Filippa
och då var jag tvungen att stanna upp, tänka till. MINA barn! Allihopa! Så många ! Wow ! Jag är nog lite knäpp, va? Men kanske är det så när man lever mitt uppe i det, jag tänker liksom aldrig på hur många vi är, det är ju liksom så det ÄR, så nu när jag är borta på dagarna och får lite perspektiv på det så inser jag ju hur rik jag faktiskt är! Hur kan man önska nåt mer, egentligen? Jag är så rik så det är inte klokt åt det, kanske inte i miljoner på banken, kanske inte i fina kläder eller märkesprylar eller ny bil, inte heller i ett stort hus i ett fint område, men jag är rik som ett troll i kärlek till och från mina barn, min älskling och min familj! I slutänden är det nog det enda som räknas, tror ni inte? Inte ens ett B på hemtentan är värt nåt i jämförelse ...
Puss!
Måndag den 23 november -09
Anna Frida Filippa
Så heter min minsta lilla tös och idag är det på pricken tre år sen hon föddes! Det är länge sen jag hade en treåring utan att ha en bebis också, och jag lovar att jag gör mitt bästa för att suga på karamellen med mitt sista lilla barn.
Frida var på inget sätt planerad, vi var nog rätt överens om att fem barn var ypperligt lagom men som tur var spelade naturen oss ett spratt och gav oss den här härliga tjejen. Graviditeten var jobbig, jag väntade mitt sjätte barn varav de tre senaste graviditeterna kom inom 2½ år, och den foglossning jag hade var hemsk. Jag blev tidigt sjukskriven (tack gode Gud för att reglerna inte var så hårda då som de är nu ) och hade svårt att röra mig, som tur var har jag valt världens bästa pappa till mina barn så jag kunde lugnt fortsätta vara gravid medan han skötte all markservice . Hösten blev lång, mörk och jobbig - men så känns det ofta ändå, utan foglossning, jag hade bara lite mer tid att reflektera över den då... Jag fick göra en vändning i vecka 37 eftersom bebisen (precis som tre av syskonen) lagt sig i säte, och vändningen gick bra. Eftersom jag alltid gått över tiden nitton dagar (det är sant! ) så ställde jag in mig på det den här gången också. Efter ultraljud dagarna innan bf bestämdes det att jag skulle sättas igång senast två dagar efter beräknat datum om bebben inte behagat komma innan dess pga att jag hade så ont och bebisen såg så stor ut.
Såklart kom ingen bebbe av sig själv - min kropp verkar inte vilja släppa ifrån sig barnen självmant, utan det blev in på förlossningen och där gjorde personalen sitt bästa för att starta igång mig . Första dygnet fick jag salvor och tabletter, sen satte de in en ballong som skulle vidga och andra dygnet bidde det stora trumman och droppen åkte fram. Men näe, knappt en värk och inget öppet. Här var en bebis som inte ville komma på kommando . Då skulle hinnorna spräckas, och som de stack innan de fick hål på dem men när de väl lyckades kom rena, rama niagarafallet! Inga värkar, dock... Och mitt i allt vatten som som kom kände jag att bebisen vände sig. Huvudet hamnade på höger sida av min mage, det såg jättekonstigt ut eftersom jag inte hade nåt vatten kvar i magen, hela bebiskroppen var liksom konturerad av min hud! Jag plingade på barnmorskan, men fick till svar att nejdå, ingen fara - ett barn kan inte vända sig när vattnet gått. Men jag envisades och sa att det VISST var så, och med himlande ögon segade hon sig iväg och hämtade farbror doktorn och en ultraljudsapparat.
Jag hade rätt, visst hade busiga bebben vänt sig, rumpan låg så fint i kanalen och det var omjöligt att vända då det knappt var nåt vatten kvar. Och eftersom de inte längre förlöser barn i säte på Sundsvalls sjukhus blev det akutsnitt. Men eftersom både jag och bebisen mådde bra så fick vi vänta två timmar innan snittet, och det var skönt - både jag och Filip hann vänja oss vid tanken och förbereda oss lite mentalt. Nio på kvällen var det så dags att plocka ut liten skrutt som lagt sig på tvären.
Snittet gick jättebra, jag hade bedövning och kände inte ett dugg. Men när jag låg där som uppspikad på ett kors såg jag två sjuksköterskor stå på varsin sida rummet och hålla i långa snören, bakåtlutade ungefär som om de hade dragkamp, med mig i mitten. Jag viskade och frågade Filip vad de gjorde och lite blek om nosen svarade han mig att de höll upp min mage - i varje snöre satt en sårhake och de bände liksom upp mig  för läkaren så att hon skulle komma åt och ta fram bebben. Det gick väldigt fort, och helt plötsligt höll de upp ett litet skrynkeltroll ovanför skynket som var uppspänt framför mitt ansikte och sa "tittut, här är eran bebis!" De berättade inte vilket kön bebisen hade "det får pappa se själv" och gick genast iväg in i ett rum där barnläkare väntade, och Filip fick följa med. Själv låg jag, av förklarliga själ , kvar och kände mig lite "jaha!". Men så hörde jag skriket från rummet och kände i varje por att det var en liten flicka som höjde rösten, jag kände igen ljudet liksom! Och strax kom Filip in med henne till mig, hon var ljuvligt söt och mycket förbannad - ett väldigt gott tecken. Själv började jag i samma stund må otroligt illa och fick nån medicin mot det - och kunde inte på något sätt hålla mig vaken. Hur jag än ville så gick det inte, och jag somnade som en liten gris medan de sydde ihop mig, och sen sov jag mest hela natten. Jag minns att jag vaknade till vid tre, då satt Filip upp och sov över den här lilla plastbyttan som Frida låg i, och hon sov också så gott, så gott som man bara kan göra efter att ha kommit ut i denna världen med buller och bång.
Jag trodde nog aldrig att jag skulle behöva ta kejsarsnitt efter fem vanliga förlossningar, men det är ingen upplevelse jag skulle vilja vara utan såhär i efterhand. Det var väldigt lugnt och fint, alla som var inblandade gjorde verkligen sitt allra bästa för att få den sterila operationen att bli en fin förlossning. Inte heller fick jag några problem att knyta an, vilket jag kanske hade trott, och jag läkte fort och bra. Det är tur att möjligheten finns när små bebisar får för sig att vända sig sådär, eller när andra saker händer som göra att det inte går att föda "normalt".
Och nu idag, om en timme ungefär, är det alltså precis tre år sen hon kom till oss. En gladare och charmigare tjej är svår att hitta, hon är klok som få och har massor med humor. Omgiven av en hel hög med storasyskon lär hon sig allt med blixtens hastighet, både bra och mindre bra saker . Det finns alltid nån som har tid för en liten Frida, och ingen kan motstå när hon lägger sina knubbiga små armar om halsen på en. Dagis går hon på sen i höstas och trivs som fisken i vattnet, hänger med på allt och hela hennes person andas lättsamhet och livslust! Alla blir glada i Fridas sällskap, och jag kan inte tänka mig hur livet skulle ha sett ut om inte naturen så lyckosamt spelat oss ett spratt. Smeknamnen hon har är Fridabullen, Fridabus och Gofrida, och de tre smeknamnen förklarar henne så bra!
Igår firade vi henne med buller och bång, nåja, med bullar och sång . Rickard och Bea kom hem redan på lördag och sov över (första gången sen han flyttade...) och det var så härligt att ha dem hemma. Agge var här hos Becka också, så vi var fullt hus men ojojoj, vad roligt det är! Jag förstår min egen mamma mer och mer, jag tyckte hon var så knasig när jag var ung och vi alla kom hem: "det är så skönt att ha alla hemma under samma tak" och jag tyckte det var trångt och bökigt . Nu tycker jag precis som mamma - jag skulle gärna ha det så jämt! Men efter paketutdelning, tårta, middag och lite slappa for de hem, först Agge och sen Rickard och Bea och då blev det tomt... Det är tur vi snart ska fira Paulas femtonårsdag så det blir lite liv igen .
Nu väntar sen middag för mig och Filip, han har jobbat idag och jag har pluggat en masse, så vi ska ta en middag framför dumburken! Imorrn blir det också pluggning och färdigställande av julen, för till helgen är det första advent. Då ska varenda tomte vara på plats!
Torsdag den 19 november -09
En självklarhet. Eller?!?
Visst är det så att det som är fullständigt självklart för mig inte alls behöver vara det för nån annan och vi har alla olika referensramar inför olika saker och händelser. Men vissa saker kanske ter sig lite mer självklara än andra, och en av de sakerna är nåt så basalt som vindrutetorkare till bilen... Jag och Filip har gjort vår årliga julklappsshoppingresa till Sundsvall med obligatorisk hotellövernattning och shop ´til we drop, typ . Årets julshopping kantades dock av riktigt ruskigt regnoväder, så efter mil av gnäll från mig svängde vi in på Biltema för att köpa nya torkarblad då de gamla bara föste runt regn och skit över rutan och gjorde sikten minst sagt skum. När Filip hoppade in i bilen efter att ha monterat nya, fina blad berättar han att det är "vattenavvisande" blad som nu sitter på. Vattenavvisande? frågade jag dumt... och trodde i min enfald att han skojade med mig. SJÄLVKLART är väl alla vindrutetorkare vattenavvisande! Haha, la jag till. Men näe, det var inget skämt - på kartongen stod med stora bokstäver just VATTENAVVISANDE TORKARBLAD. Då var jag tvungen att skratta (rått) igen: HAHAHAAA, det var tametusan det dummaste jag hört på länge ! Man undrar ju vilket snille som kom på det, liksom. Haha, jag har nog sjuk humor  .
Som sagt, alla (nästan) klappar är inhandlade, börsen ekar tomt (sex barns julklappar och två av dem fyller år såhär innan jul har den effekten ) och det är så skönt att ha det gjort! Båda vi två är galet bra på att handla julklappar måste jag säga, och genom åren har vi blivit ett superteam på det! Och vi har så himla KUL när vi shoppar, skulle lätt kunna förlänga julshoppingen med ett dygn till. I år bodde vi på hotell Ibis, ett billigt, bra hotell mitt inne i stan och så var vi och åt lunch på Beckas skola, Altinska. Så spännande, just den dagen serverade Rebecka lunch och hon var jätteduktig! Jag blev superstolt, hon rörde sig så vant och mjukt bland gästerna, kunde bära massor av tallrikar och glas samtidigt och jag tror hon tycker det är jättekul! Vi åt entrecote, hur gott som helst - eleverna lagar all mat också - och det var så härligt gammaldags miljö med knirrande trägolv. Jag hade ingen aaaning om att den restaurangen fanns, tänk så lite man vet!
Hemma skötte momma och svärmor markservicen när vi var borta, småkidsen hade det så bra och det är skönt att kunna åka iväg och veta att allt funkar tiptop ändå (säger hon med kontrollbehovet ), Men som mamma säger "det är väl ingen konst att ha era ungar, de somnar ju som grisar på kvällen och bråkar aldrig, det är ju bara roligt!". Och sånt är ju alltid kul att höra, trots att jag vet att det är sant .
Ja, det här med självklart; en annan sak som är självklart för mig är att vi i välmående Svedala ska kunna sträcka ut en hjälpande hand mot de som inte är lika välbeställda och som behöver vår hjälp. Framförallt när det gäller barn som är i den sitsen, alla som har egna ungar känner nog så. Eller näe, inte alla, men nästan alla, då. För i Vellinge tycker folk tydligen (enligt pompöse kommunalrådet) att barn ska minsann få klara sig själva, inte ska de då räkna med att få nån hjälp där iallafall. Eller näe, det gäller kanske inte ALLA barn, mer barn som kommer från krig och inte har några föräldrar. DE barnen ska inte innanför kommungränserna. Man tror inte sina öron! Hur dj-a omänsklig kan man bli? Jag är stolt över att vår kommun inte har den inställningen, eller rättare sagt: för mig är det fullkomligt självklart att alla ska hjälpas åt och ta hand om de här stackars ungarna som kommer hit för att söka hjälp och skydd. Och det är sorgligt att diskussionen ens måste komma upp, för hur funkar såna här människor överlag, människor som kan döma barn och utestänga dem? Är det konstigt att våra barn lär sig mobbas? Inte ett dugg, och hade jag varit Vellingebo kan jag LOVA att jag krävt en ändring av herr kommunalråd. Som jag iofs tror redan är till stånd, men han borde inte få sitta kvar  . Här i kommunen vet jag att det letas för fullt för att hitta en så bra miljö som möjligt för de barn som flytt undan krig och elände och dessutom inte har några föräldrar, och jag är säker på att det kommer att bli jättebra. Vi har traditionen att ta hand om flykningar sen förläggningen fanns här, och här är folk mer än villiga att ställa upp och hjälpa till!
Något annat som för mig är självklart är att som vuxen föregå med gott exempel så långt man bara kan, att tänka sig för lite extra och att inte mobbas (såklart!). En människa som fått utstå ren och skär mobbing är Anna Wahlgren. Anna, som har skrivit den fantastiska Barnaboken och ägnat hela sitt liv åt barn och är en av de klokaste kvinnor, människor, jag nånsin träffat får ständigt utstå spe från diverse "experter" i vitrockar. Jag häpnar över hur dessa gubbar (övervägande, ja) som har mycekt liten erfarenhet av barn själva, totalt dömer ut AW bara på grund av att hon är AW . Är inte det tokigt? Jag menar, de orkar inte ens läsa det hon skriver och rakt ställda frågor viftas bort som envisa flugor en sommardag. De bara dundrar på och "fördömer". Ja, sickna fina förebilder dessa män är... Jag skulle kunna skriva spalmil om detta, för det upprör mig å det grövsta, men min kära cybervän Frida har skrivit det så klokt så varför ska jag uppfinna hjulet igen läs o njut:
http://livsrum.egetforum.se/blogg/?p=264&cpage=1#comment-3
Så mycket självklarheter jag fick ur mig nu då lika självklart är det inte att jag ska åka till universitetet imorrn: en föreläsning, fredag, trött, Fridas kalas på söndag... mycket talar för att det blir en hemmapluggardag, har lite att ta igen. Och de senaste dagarnas föreläsningar har varit så jäkla surriga, folk verkar inte fatta att en föreläsning är en föreläsning och inte ett diskussionsseminarium - suck. Många gillar verkligen att höra sin egen röst och "jag har en reflektion" eller "jag tycker att" är rätt enerverande att höra på sjuttielva gånger i följd. Jag är där för att höra föreläsaren prata, inte nån uppmärksamhetstörstande student . Men som sagt - det är en självklarhet för mig och andra tänker inte så .
Lördag den 14 november -09
Jag ser det snöar...
Ni skulle se vad fint det snöar! Flingorna dalar som på värsta julfilmsreklamen, stilla och stämningsfullt. Jag och småflickorna har precis varit ute på promenad med min kära storasyrra som är hemma på besök över helgen, och vi såg ut som snögubbar hela bunten innan vi kom hem. Vi hann med madrassåkning på kullen också, hej vad snabbt det gick! Efter all frisk luft smakade lördagsgottat mums tyckte tre rödrosiga tjejer. Paula har precis kommit in efter en ridtur, men det snöade så mycket att hon fick ont i ögonen... Fortsätter det snöa såhär blir det sparktur imorrn!
Om en stund ska jag hämta Rickard och Bea i Ånge, vi ska alla upp till momma och äta middag. Jag kan bara tänka mig hur mycket mat hon fixat så jag har förvarnat barna om att inte äta nåt innan, middag hos momma kräver tom mage . Synd bara att Filip jobbar, han får komma upp och smaka lite rester när han slutar. Bekvämt att slippa tänka på middagsmat är det iallafall...
Igår hade vi vår minimakeover härhemma, vilket verkligen låter lättare än vad det är... För att jäklas lite extra och inte låta kånkandet och bärandet bli för enkelt, bjöd universum (eller vem det nu är) på en kraschad ruta i källarrummet, det som kom att bli nya tv-rummet. Som tur var kunde glasmästarn fixa det tämligen omgående, så fjortonhundra fattigare och massa värdefulla timmar senare satt rutan på plats igen. Hel! Och sen flyttade, putsade, kånkade, fejade och grejade vi heeela dagen, så lagom till Idol var vi klara! Det blev, utan att malla mig, helt enkelt skitbra . Nu väntar vi bara på schäslongerna från IKEA, beställde dem i veckan och de kommer på måndag, och de ska vi ha i "gamla" TV-rummet, som nu blivit ett allrum utan TV! Planen är en kamin därinne, men just nu räcker inte pengarna till så vi får spara ett tag.
Veckan har varit fylld med skola och ny kurs (välfärdsstat i förändring heter den, är på fem veckor). Inte HELT kul, mycket politik och ekonomi, men grunden behövs förmodligen, så det är bara att bita i. Föreläsningar varje dag, som tur är bara en om dagen då det är ett rätt tungt ämne. Igår syndade jag och höll mig hemma, en av mina kompisar lovade att ta anteckningar åt mig - det är tur man kan hjälpas åt med sånt. Trots allt är det mycket lättare att lära sig av anteckningar än av böcker, visst är det märkligt . Men jag trivs verkligen ändå, och när folk tycker till om att det verkar tufft att åka upp till Östersund för att gå på en föreläsning och sen åka hem igen, svarar jag att vilka har såna arbetstider som jag: tåget dit går vid nio och jag är hemma igen halvtre - rätt fina arbetsdagar . Så jag klagar inte, tvärtom... Och en massa roliga människor träffar jag också, jag känner mig otroligt priviligierad!
Jaha, mer då... vi har ju Idol som går mot final, nu är det fem stycken kvar. Igår åkte Eddie (äntligen!) helt rättvist, han sjunger falskt så skämskudden måste fram . Nästa vecka tror jag det blir Reza som får respass, hon är ingen idol för fem öre. Sjunga kan hon, men resten av idolpaketet har hon inte... Kanske passar hon för nåt annat, musikal eller nåt? Tyvärr blir det nog Mariettes tur efter Reza, och det beror inte på att hon är dålig men tyvärr tror jag hon är lite "för mycket" attityd för svenska folket, och eftersom konkurrensen är bitande i år är det bara små, små skillander som slår ut. Efter henne blir det Calle, samma där... han har nåt litet "idoligt" som fattas och det ger honom tredjeplatsen. Finalen står mellan Erik och Tove, två unga, otroligt talangfulla idoler! Båda har "allt" - röst, look, talang... Jag tycker det är otroligt häftigt att en sextonårig tjej klarar av att leverera som Tove gör, så stabil och säker som värsta veteranen. Hon kan verkligen bli hur stor som helst, bara hon själv kan stoppa den karriären! Och Erik är hennes manlige (pojkige?) motsvarighet, det kommer att vara dagsformen som avgör när det är finaldags. Så - då har oraklet från Ringdalen talat, ska bli spännande att se hur rätt eller fel jag har !
Och nu - nu ska jag ta bilen och hämta mina kära ungdomar!
Fredag 6 november -09
Saknad...
Alla som mist någon nångång vet att saknaden ofta inte kommer förrän det gått ett tag. Och saknad kommer också som i vågor, kanske när man minst anar det, ibland bara en kort stund, flyktigt och andra gånger biter sig saknaden fast och sitter i länge. Den här veckan har varit fylld av stunder av saknad. Först nu börjar jag sakna Brasse riktigt, ofta hör jag honom skälla härute och fler än en gång har jag öppnat dörren för att ropa in honom. Flera gånger har jag skrapat matrester på en tallrik för ställa ner till honom. Men så minns jag, och då slår saknaden till och det gör så ont . För att inte tala om när det är dags att gå ut och gå - jag har (nästan) aldrig gått på promenad utan hund. Och det är väldigt, väldigt ovant. Såklart känns det svårare att sakna när avskedet blev så hastigt och omständigheterna så trista, men nån tvekan om att vi gjorde rätt har jag ändå inte. Brasse var en hund som inte hade mått bra alls av att få sin frihet begränsad, han var en sån som ville och fick skutta lös och trivdes aldrig med att gå i koppel. Men sakna honom kommer vi nog att göra länge, länge. Precis som jag kan sakna mina andra hundar, framförallt Dixie som var väldigt, väldigt klok och speciell. Djurens förhållandevis korta liv är verkligen nackdelen, men nåt man inte får glömma den dagen man köper sin hund, katt eller vad det nu är för ny familjemedlem som är på väg för att dela livet för några år framåt. Barnen saknar också, Frida frågar varje dag efter Brasse och oftast är det när de är på väg ut att leka. Hon är så van att han alltid stod och väntade vid dörren, och döden är inte så lätt att förstå sig på när man är (snart) tre år. Vi pratar om det när barnen vill, och tänder ljus på hans grav, han ligger bakom stallet begravd bredvid Zorro. Jag hoppas de har ett alldeles underbart hundliv däruppe, och kikar ner på oss ibland...
Nån annan jag saknar mer och mer är gossen min. Rickard och Bea har varit sambos ett par månader nu, och först nu börjar det gå upp för mig att han har flyttat. Endera har jag långa kablar eller så funkar man så för att skydda sig själv. Idag hjälpte jag Rebecka att leta fram nya sängkläder och så hittade jag de påslakan som Rickard brukade ha i sängen och då slog saknaden till *PANG* i magen. Och på kvällarna när småbarna har lagt sig brukade Rickard alltid ta med sig en hel hög med mackor och och pålägg och sitta framför TV:n och fika, en mysig stund på dagen då vi hann med att prata och umgås. Men nu är det tomt i hans del av soffan, och det saknar jag verkligen . Helt ego är det, för jag vet ju hur bra han har det med sin Bea, och förnuftet knackar mig på axeln och säger barskt: SKÄRP DIG!!! men i mammahjärtat värker det emellanåt av saknad. Och ändå är det ju det här som är målet; att fostra sitt barn till en vuxen människa som fixar livet utan mamsen, och som fixar det BRA också.
Sen saknar jag pappa lite extra den här tiden på året - han både föddes och dog på hösten, och så är det farsdag på söndag. Jag önskar så ofta att han kunnat fått leva lite längre, fått vara med och träffa mina tre små för jag vet att de hade haft så mycket kul ihop. Förra helgen var det allhelgona och då var vi och tände ljus på minneslunden och alla tre små och Paula fick tända ett varsitt ljus och de vinkade och ropade HEJ HEJ till "poppa". Jag är säker på att han hörde dem!
Och så har vi alla saknat svägerskan och kussarna som for hem efter en veckas höstlov. Värst är det nog för Oline, hon blir så ledsen, så ledsen när Miranda ska åka hem. Sen är hon låg i ett par dagar och nästan sörjer, och inte är det så himla lätt att förstå hur lång tid sju veckor är när man är sex år. För om sju veckor är det jullov och då får vi ses igen!
Men inte har jag bara gått omkring och saknat och hängt med huvudet, det är inte riktigt så jag funkar (som tur är...). Min alldeles första hemtenta är avklarad, och det var lite som att föda barn. Spännande, svettigt, jobbigt och roligt i en enda röra. Jag kunde vakna på nätterna och tänka på hur jag skulle skriva, jag hade svårt att äta för magen var som ett surrande getingbo och jag fick duscha flera gånger om dagen när jag "värkte" fram orden. Att skriva vetenskapligt, med analyser och Gud vet vad, är minsann ingen lätt match. Men när jag skrev ut de nio sidorna kände jag mig rätt mallig - tänk att jag fixade det! Nu vet jag inte hur det gått, det tar tre veckor innan vi får resultatet, men det känns rätt okej. Och på måndag börjar nästa kurs, den är på fem veckor sen blir det en tenta igen. Det är bara att vänja sig ...
För att inte ha alltför tråkigt har jag börjat med en liten minimakeover härhemma - det är tv-rum som ska bli mysrum och mysrum som får bli tv-rum. Ungarna stånkar och stönar men "mamma vet bäst" (hmmm) så jag hoppas det blir bra. Ibland blir jag lite trött på mig själv när jag sätter igång såna här projekt men har jag väl börjat fundera så har jag så svårt att släppa det. Så det är bara att haka på .
Ikväll är jag helt solo, småttingarna sover som grisar och Idol börjar precis. Becka och Paula är ute med kompisar och Filip är på kurs i Göteborg. Eller näe, han är på tåget på väg hem nu, han for i onsdags och kommer hem imorrnbitti. Så där har jag en saknad som snart är över! Men ibland är det nyttigt att sakna lite också . Nu ska jag fokusera på Idolerna och se om mina favvisar (Erik och Tove) håller måttet!
Torsdag den 29 oktober -09
Det känns lite guppigt...
Ni vet - ibland känns det motigt. Just nu känns det så för mig, det som tröstar är gamla floskler; efter regn kommer solsken... utan nätter inga dagar... ja, det måste helt enkelt få vara lite tungt ibland, tror jag. Brasse finns inte längre här, och det känns såklart jättejättetråkigt, jag trodde inte jag skulle sakna honom så. Men jag orkar inte skriva mer om det, ibland måste sår få läka ifred utan att man pillar på skorpan hela tiden. Jag orkar och vill inte heller skriva om en kompis i klassen som blev hastigt sjuk och det gjorde gårdagen på skolan ledsam och tråkig . Jag hoppas verkligen hon mår bra och tankarna är ofta hos henne. Och för att spä på det hela hamnade jag i en diskussion med en annan tjej idag - inte det vill jag skriva om (haha, vilken jä-a blogg ). Men för att sammanfatta de senaste dagarna: det har varit lite tungt.
Idag fick vi också våra hemtentor utdelade. Jag känner mig såhär: 
På onsdag klockan tolv ska den vara inlämnad. Helst skulle jag vilja jobba som attan från nu och fram till lördag-söndag och vara ledig sen i början på veckan, jag gillar inte att ha saker liggande över mig. Kontrollfreak? Ja , och det är inte helt lätt och bra alla gånger. Men jag jobbar på det!
Roligt var iallafall att Rickard och Bea var hem igår, Bea tog sig en ridtur på Docka och Rickard beställde tacos.Tända ljus, mysprat och massa bus med småsyskonen som bara ÄLSKAR när storebrorsan kommer hem! Momma hade velat bjuda på middag, men igår var hon borta hos frissan, så vi var upp idag och käkade hos henne (utan Rickard då, till mommas förtret ). Hon hade gjort smaaaskig älgstek och omelett, korvlåda och massor av goa grönsaker - sicket lyx att få sätta sig vid dukat bord .
Imorrn är det Halloweenpartaj härhemma, vi ska laga fläskfilé och göra lite spökmat till barnen. Pappa skulle ha fyllt 79 år imorgon om han hade fått leva, så vi ska till minneslunden och tända ljus, säkert är det jättefint på kyrkorgården - det brukar vara magiskt där på allhelgona.
Vet ni? Just nu tar jag årets första glögg (jag veeet, ajabaja lchf ) och det är magiskt gott kan jag lova .
Och imorrn... imorrn är en annan dag. Och den ska bli BRA!
(Jo just ja, jag är på sidan 66 i nya "mama" )
Måndagen den 26 oktober -09
Så tråkig avslutning på ett mysigt dygn...
Ibland tar sig livet de där oväntade, ledsamma vändningarna som man helst av allt vill slippa. Tänk om allt bara kunde få vara glatt, mysigt och härligt jämt. Det vet vi ju alla att så är det ju inte, och idag blev vi varse om en sån här tråkig vändning .
Igår packade vi in kidsen, en massa god mat och for till Stensjöarna ( http://www.stensjoarna.se/ ) med svägerskan och hennes barn. Trots grått och slaskigt väder hade vi lika mysigt som vi alltid brukar ha, ungarna sprang ut och in och lekte; varvade bus i skogen med att rita och pyssla. Korv grillades såklart och alla var hungriga som vargar! Senare på kvällen blev ficklamporna framplockade för det blir MÖRKT ute i urskogen utan el, och promenade till dasset blev t o m det ett spännande äventyr. Till slut fick ungarna äntligen lägga sig, de tjatade sig i säng runt sju för det är ju så mysigt att sova i de där gamla våningssängarna . Jag, Mona och Filip (och Victor en stund) satt upp och dryftade både lättsamt och allvarligt i en salig röra, lite gott vin och hemrökt kött gjorde att vi var uppe till midnatt men sen var det skönt att lägga sig och höra regnet smattra mot stugtaket.
I morse (gäsp, tidsomställningen är ett elände när man har småbarn...) väcktes vi av en hoper utsövda, glada ungar som ville ut och åka skridskor på skorna på isgatan som bildats på grusvägen utanför. Så i nattlinnen bar det iväg ut, livet är lätt att leva där ute i bushen! Och så hade det väl kunna få fortsätta? Men mitt under roliga leken, medans vi vuxna röjde ihop för hemfärd, bröts leken av ett illvrål och ledsna tårar - och vi rusade ut för att se lill-Filip stå och gråta med blodig kind. Brasse hade bitit honom. Och tämligen oprovocerat, de äldre barnen berättade att Filip böjt sig fram och tittat Brasse i ögonen och då högg han blixtsnabbt. För oss som är hundvana vet vi att det på hundspråk är detsamma som att bli provocerad och utmanad när man stirrar varandra i ögonen, och därför ska man aldrig göra det mot en hund. Men det kan inte en liten fyraårig kille veta, och har man en hund som ska vara bland barn krävs det att hunden kan vika bort blicken och undvika ett bråk.
Nu har Brasse för andra gången visat att han inte gör det. Vi kan inte alls lita på honom och det betyder att vi inte kan ha honom kvar. Både vårt och hans liv skulle bli tråkigt och ledsamt och vi skulle tvingas stänga in honom och isolera honom från folk, så med stor sorg och ledset hjärta har vi beslutat oss för att han måste avlivas. Det är inget beslut nån hund- eller djurägare nånsin vill tvingas fatta, men ändå måste man det när inget annat val finns. Att ha djur innebär ansvar åt alla håll, och att tvingas fatta beslut som är överdjävligt svåra många gånger. Och det tråkiga i det här fallet är att jag är så arg på Brasse för att han gjorde såhär, inte en känsla jag är speciellt stolt över och något som gör att beslutet känns ännu svårare. För ilska kan lätt tränga undan rationella beslut, men den förnuftiga och sansade delen av mig vet ändå att det här är rätt.
Men jag har lovat mig själv att det blir ingen hund på flera år, och NÄR det blir hund så blir det den ras jag "kan"; collie. Sen. Om några år.
Nu måste vi ta itu med det här, och få sörja Brassebus.
Det är inte lätt alla dagar.
Lördag den 24 oktober -09
Inte direkt nån bloggdrottning
Lite (mycket) pinsamt inser jag att det är en hel massa dagar, nästan veckor, som gått innan jag bloggade sist. Ursäkterna står som spön i backen: datorhaveri (hårddisken pajad IGEN, det är fjärde gången och precis allt jag hade är borta, dubbelsnyft och stamp med foten ) tidsbrist och hjärnsläpp! Men nu är datorn tillbaka, jag har börjat vänja mig vid mitt nya liv som pendlande heltidsstudent både vad gäller tid och hjärnsläpp så jag hoppas det ska bli mer skrivande nu! För det är verkligen ett bra sätt att rensa hjärnan och så är det ju himla kul att kunna kolla tillbaka och minnas. Jag lovade Oline ikväll att ta in mina gamla dagböcker till veckan, jag började skriva redan som sjuåring och skrev varje kväll tills jag blev 14-15 år, och sen har jag hållit på i omgångar. Superduperkul att ha kvar, annars skulle jag knappt minnas nåt alls ...
En av mina favvobloggerskor är Sanna Lundell, hon skriver i mama (och är ihop med mr Persbrandt!) och hon har fått ett bloggpris som heter Guldpennan. Hennes blogg är betydligt bättre uppdaterad än min, och hon skriver så enkelt och roligt och klokt! Sen är det ju lite extra roligt att jag faktiskt blev intervjuad över telefon av henne i våras, hon ville veta hur man fixar läggning och sovning med många barn. Vi pratades vid rätt länge över telefon och det skulle bli en artikel av det hela. Men tiden gick och jag har helt glömt det där, fram tills ikväll då en kär vän via AW:s forum skriver och berättar att NU är artikeln inne i mama! Där ser man, jag har inte läst det själv men måste pysa iväg imorrn och inhandla och läsa och hoppas det blev bra. Spännande !
En annan blogg jag alltid läser är min allra äldsta väns blogg, Maria som jag växte upp med i Naggen och som jag delar så många minnen med. Bloggen är ett toppensätt att följa varandras liv och vara med på ett hörn trots att man inte ses (och nu finns ju facebook också, där har jag hitta många både gamla och nya vänner!). I sin senaset blogg skriver Maria och svinflunsan och vaccinet:
http://minjagirl.blogg.se/
både klokt och tänkvärt och det tycker jag trots att jag inte alls håller med henne men så måste det ju få vara! Vi har valt att avstå vaccinet allihopa, jag var tveksam länge men då vaccinet är såpass oprövat som det är, främst på barn, och då två stycken har dött nu efter att ha fått sin dos så känns det inte tillräckligt tryggt för mig att spruta in det i kroppen. Sen beror det nog också till stor del på att jag ÄR väldigt emot mediciner öht, jag äter knappt alvedon själv och mådde väldigt dåligt under alla år när jag var tvungen att ge Rickard cortison och cellgifter mot reumatismen. Och så fick jag höra att vaccinet KAN framkalla MS, och med tanke på att jag är under utredning för just det så blev det ännu en faktor som vägde över. Idag läste jag också att risken är stor att just svinisen (min förkortning ) med stor sannolikhet kommer att komma tillbaka kanske redan nästa år och har man då vaccinerat sig måste man fortsätta göra det... Det kanske visar sig att jag har helt fel men jag tror varje person måste lita till sin egen magkänsla och göra det som känns rätt. Det är tur det inte finns nåt tvång åt endera hållet.
Men nu vill vi verkligen inte bli sjuka för det är höstlov och jag är ledig tills på onsdag då första hemtentan delas ut. Jag är SJUKT nervös, tänk om jag bara inte fattar vad det är jag ska göra? Vi har haft tre grupparbeten inför det här, för att träna oss på att skriva vetenskapligt, och attans vad svårt det är! Jag som aldrig har haft större problem med att formulera mig i skrift måste helt plötsligt jobba så styrt, inga egna åsikter eller tankar om det man skriver och jag känner att det kommer att ta lång tid att lära om. Men det är bara att kavla upp ärmarna och hugga i, en vecka har vi på oss att få till det...
Svägerskan Mona och hennes tre kottar har kommit hem, det är så roligt att ses igen. Sist var det liksom sommar och supervarmt, nu är det snö / regn / moln / grått / kallt så det blir mycket sitta-och-dricka-kaffe-och-prata tid, vilket såklart är supertrevligt! Ungarna har ju nästan längtat ihjäl sig efter varandra, så de ser vi knappt röken av. Ja, det ska vara Frida och Filip då som slåss om att sitta i fasters / mammas knä . Imorrn åker vi upp till Stensjöarna hela konkarongen, ska bli jätteskönt med ett dygn utan el och bekvämligheter. Skönast är att komma hem sen och duscha och brygga kaffe men ibland måste man lämna det man har en stund för att uppskatta det riktigt!
Nu ska jag lämna datan ifred för att uppskatta soffhörnan, tända ljus och lite tv (team Caroline åkte just ut från körslaget - synd, jag diggar henne...).
Måndag den 12 oktober -09
Sjukhusbesök, skola, snö, skoj och slit!
Ja, veckan som gått går i s:ets tecken om man så vill... Förra vecka var vi på sjukhuset två vändor; en dag var det Oline som var patient och den andra både jag och Filip som fick en fysisk genomgång. Olines eksem har blivit så mycket bättre under sommaren, så det är bar´ å smörj, nattkissningen är väl oförändrat men inte så mycket mer att göra åt förutom att fortsätta med tabletterna (som ju hjälper lite!) och vikten håller sig stabil och jag tror hon håller på att växa i kostymen: tre centimeter längre nu än sist, det är rätt mycket! Jag fick hastigt och lustigt en tid hos neurologen - när man inte tjatar, bönar och ber så händer det plötsligt och otroligt nog tajmades Filips tid på klinfys in samma dag. Vilka odds är det på det? En halvtimmes mellanrum också, jätteskönt när resvägen ligger på dryga timmen... Min neurolog gick igenom hela kroppen igen, allt såg fint ut . Men mina domningar, som jag har jämt, bekymrade henne så det blir en till magnetröntgen. När? Tja, det tar väl nån månad skulle jag tro. Men det gör inte så mycket, jag har gått såhär så länge nu så att nån månad hit eller dit gör ingen skillnad. Filip fick göra ett arbetstest på cykel, men har inte fått höra några resultat ännu. Svettig blev han iallafall . Så nu är både guben och guman testkörda, vi får väl se om vi får godkänt .
I skolan rullar det på, jag klarade min första tenta - HURRAAA!!! Efter den har vi haft det rätt lugnt, just nu läser vi om etik och genus, två stora ämnen. Vi håller på med ett grupparbete om det, och imorrn ska vi träffas och skriva ihop det hela så då kommer jag nog inte hem förrän vid tio på kvällen. Gruppens filosofi är "bättre köra stenhårt en hel dag än dutta lite här och där" . Jag är SÅ nöjd med vår studiegrupp, vi är sex stycken varav tre "äldre" med barn och tre yngre utan, så vi matchar varandra så bra! Jag vet att andra har haft rätt stora samarbetssvårigheter i sina grupper, och det är såklart inte roligt. Trots allt är det rätt mycket tid man tillbringar ihop, och då måste man få gruppen att funka. Så jag hoppas och ber att vi får behålla vår grupp länge, länge.
Det här med genus är ju jätteintressant, låter kanske inte så kul men det är verkligen många olika åsikter om det. Skillnaden på kön och genus är att könet är det vi föds till, den fysiska "biten", och genus är det vi formas till, skillnaden mellan manligt och kvinnligt. Med fem döttrar tycker jag självklart det är viktigt att förstå hur genustänket kan försvåra det faktum att man är tjej. Att tjejer ska vara "snälla och duktiga, rena och fina" medans killar får vara "tuffa, starka, skitiga och framåt". Skillnader i vilken lön man får som vuxen beroende på kön (det har jag själv varit med om! Jag var anställd och en kille kom efter ett år och fick direkt 500,- mer i lön trots att vi hade samma utbildning och jag hade jobbat längre men då bidde jag lite arg och arbetsgivaren fick vackert ge MIG 500,- i månaden...), skillnader i hur vi blir behandlade i vården - överallt märks skillnaden och nästan alltid till kvinnornas nackdel. Jag hoppas och tror att det här förändras hela tiden och att vi snart har det jämställt på riktigt, men att det inte heller blir så att vi måste "förmanliga" oss för att nå dit. Med det menar jag att vi kvinnor måste få klä oss kvinnligt och sminka oss om vi vill det, och ändå räknas! Jag kan iofs tycka att det är lite väl häftigt att klä en liten två-treårig flicka i bikini för en sån liten tjej kan knappast ha ett egenintresse i det, men flera av mina döttrar har varit galet galen i rosa klänningar från unga år - det viktiga är att ge dem alternativ, tycker jag! Köper man prinsesskläder så kan man också köpa polisdressar, köper man kronor kan man köpa svärd. Lill-Frida är 9 gånger av 10 polis när hon leker, medans Alice uteslutande är prinsessa. Grejen är att de har ett val och själva får bestämma. Sen tror jag det är svårare för små killar som vill vara prinsessa och gå i högklackat... Jag minns när jag jobbade på Konsum för hundra år sen, och en liten kille som alltid hade nylonstrumbyxor på huvudet - han låtsades att det var långt, fint hår och skuttade runt med de där strumpbyxorna på huvudet för jämnan, oftast med en Barbie i handen - det härliga var att hans mamma aldrig nånsin sa något om det, trots att omgivningen nog hade kommentarer... Hellre en pojkflicka än en flickpojke, liksom.
Så trots allt fint prat om jämställdhet så tror jag vi har en bra bit på väg, och att det är med de små vi måste börja! Men inte är det lätt, inte!
Annars snurrar det på, det verkar bli en lååång vinter för imorse snöade det så vackert när jag gav mig iväg. Lite motvilligt ska jag väl erkänna att snön är väldigt vacker, jag känner mig lite andäktig när det blir sådär vitt och mjukt ute, jorden liksom bäddas in som ett paket och ska få lite vila fram till våren kommer och ger nytt liv. Och under tiden ska vi hinna fira jul och det ser jag så mycket fram emot! Jag är en äkta juljunkie, det blir värre för varje år som går. Bodde jag i USA skulle förmodligen hela huset vara belamrat med fem miljarder juleljus och tiometers renar på taket , men nu bor vi i Alby och här är vi liiite mer sansade .
Just nu är det väldigt lugnt och stilla, de tre små ska sova hos momma inatt då både jag och Filip ska iväg vid sex imorrnbitti. Så det blir en lugn kväll, tror inte det är nåt på tv ens att se. Annars har höstens alla program dragit igång och jag ser allt möjligt; Bonde söker fru, Desperate Housewives, Idol (Erik är min favvo, tillsammans med Tove! Mina tips inför finalen ), Grey´s Anatomy och snart tror jag Robinson börjar också. Pust! Ni hör ju hur jobbigt jag har det . Jo just ja, ett annat program jag verkligen gillar men tyvärr har missat ett par avsnitt av är Den stora resan, som handlar om tre familjer som åker till tre olika ställen i världen för att bo med folk i deras hembyar i Namibia, Australien respektive Indonesien och det är verkligen superintressant och roligt att se hur de gör för att förstå varandra, se kulturkrockarna och verkligen komma de här människorna inpå livet. Måste kolla om det går att se de missade avsnitten på nätet! En bra idé inför kvällen , så får det bli!
Fredag den 2 oktober -09
Jobbigt med väntan...
Ja, det är jobbigt att gå härhemma och vänta på restultatet från duggan för det känns verkligen inte alls säkert att jag klarat den. Precis när jag hade gjort den (var klar efter ungefär 30 minuter...) så kändes det rätt bra, men när vi träffades utanför och började diskutera så kändes det inte alls lika säkert. Av 40 frågor får vi ha max 15 fel, annars blir det till att göra om . Jag hoppas, hoppas jag slipper det och jag kollar flera gånger om dagen på vårt interna forum (webct) om de lagt ut resulaten. Inatt har jag t o m drömt om det där attans provet. Ännu värre blir det såklart av att jag går hemma och är hängig, jag har liksom så mycket tid över att fundera . Nu på morgonen har jag pratat med två av tjejerna från skolan, de är så gulliga som ringer och kollar så jag lever! De har lovat att ta anteckningar från föreläsningarna så jag inte ska missa så mycket, och tur i oturen verkar det vara rätt lugnt just den här veckan. Bara tvåtimmarspass varje dag, så jag blev väl sjuk vid rätt tillfälle (om man nu kan bli det ).
Igår läste jag det här i Aftonbladet:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/karinahlborg/article5884827.ab
Jag känner mest "det där visste jag väl!" men samtidigt är det ju en STOR nyhet, och jag är förvånad över att den inte hörs mer! Kosten är ju grunden till allt, egentligen, och att lchf-kosten nu blir erkänd internationellt samtidigt som light och fettfritt förkastas är enormt stort. På universitetet har vi läst om forskningens grunder och lärt oss en massa olika begrepp, och det som direkt slår mig är att den här "nyheten" faktiskt är grunden till ett paradigmskifte, och paradigm kan förklaras som en stor sanning: att jorden var platt var en paradigm ända tills Columbus förändrande världsbilden genom att faktiskt berätta att jorden är rund! Okej, liiika omstörtande är väl inte den här nyheten, men jag tycker ändå man kan säga att det är ett stort paradigmskifte på gång vad gäller kosten och vad som är bra och inte bra att stoppa i sig! Jag tänker tillbaka på mina tonår på 80-talet - jag hade väl hellre hängt mig än ätit smör! Och dricka rödmjölk var ungefär lika troligt som att ha platt hår . Det var light och lätt på allt man stoppade i sig, men socker gick liksom bra  . Inte är det väl konstigt att fetman exploderade just under 70 och 80-talen? Och ändå har folk haft så svårt att se sambandet? Det bevisar hur stark vår övertro på auktoriteter är, och hur viktigt det är att ifrågasätta och välja att tro på det som känns rätt!
Just lchf kändes verkligen logiskt och helt rätt när jag läste om det första gången, men ändå har min fetträdsla lurat i bakhuvudet - som gammal viktväktare är man nog än mer fettskrämd än gemene man . Men nu har jag snart lchf:at i ett år och min kropp mår verkligen bra av kosten. Direkt när jag fuskat får jag jätteont i magen och huvudet, så det är bevis nog för mig. Bara det ville synas mer på vågen också, men det kommer nog. Min kropp är jojobantad i tjugo års tid, så den vill nog inte riktigt tro på det jag försöker säga den. Tååålamoood !
Jag antar att vi har fler paradigmskiften att förvänta oss i framtiden, och en annan sanning som gällt sen början på 90-talet och som många i min generation ifrågasätter starkt är att bebisar ska sova på rygg. Alla mina barn har varit magsovare och sovit som små grisar, och till de tre minsta har jag haft larm. Och det har jag gjort för min inre starka övertygelse säger att det är det rätta, även om "rönen" säger att det är farligt. Magläget är inte viktigt "bara" för att sömnen blir så mycket bättre, utan även för den motoriska utvecklingen och hjärnans utveckling. Anna (Wahlgren) skriver massor om det här, och i en krönika från 2007 skriver hon och Hege om hur viktigt magläget är för våra småskruttar:
http://www.annawahlgren.com/index.php/view/svenska/septemberkronika-2007
Ja, så tror jag då och jag tycker det är spännande!
Och till råga på allt så är det nu helt plötsligt OKTOBER! Jag som tycker vi alldeles nyss plockade bort poolen . Tiden rusar fram, och jag börjar känna vittringen av vinter, advent, JUL! Och jag längtar, för det är en härlig tid på året. Har redan köpt en julklapp, och snart är det nog dags för mig och Filip att åka och julhandla "på riktigt". Vi brukar passa på att ta en hotellnatt då, riktigt mysigt! Det är vår start på vintern, och jag antar att det blir i början på november, om vi har skrapat ihop tillräckligt med flis till dess .
Annars mår alla bra härhemma, det är "bara" jag som är sjuk och jag hoppas det så förblir. Igår var Rickard och Bea hem och åt, vilket jubel det blev på de två minsta! Massor av bus, vi åt en smaskig middag (fullt runt bordet, precis som det ska vara - vi hämtade ner momma också) och sen skjutsade vi hem dem på kvällningen. Vi får se om de kommer hem nåt i veckan, Bea ville kanske följa med Paula ut och rida nån dag. Nu börjar det kännas riktigt tomt efter sonen, men jag ser ju hur lycklig han är och det är det som är det viktiga. Men varje dag tackar jag Han Däruppe över att jag begåvats med sex ungar, jag antar att jag hunnit vänja mig vid sista flytten om sisådär 16 år...
Måndag den 28 september -09
-Mamma, gör det ont att dö?
Det frågade Oline mig igår morse, och inte alltid är man beredd på såna här frågor från barnen. Hon har vaknat några nätter nu, velat ha lampan tänd på rummet men inte kunna säga vad som tyngt henne. Men så kom det då fram igår, det var funderingar på döden som legat och gnagt hos henne. Och när man är sex år gungar livet lite, det är inte för inte just den åldern är en av de jobbigaste under ens liv (sen är det väl 14 och på det då 40 - och där är ju jag snart ). Vad gör man då när en sån här fråga kommer? Jag är alltid brutalt ärlig. Är det nåt jag lärt mig genom åren med mina barn så är det att vara ärlig så långt det bara går, och även om ärligheten kan kännas jobbig just när ärligheten ska framföras så är det bättre i längden, det är iallafall min fasta övertygelse. Så vi hade ett långt, djupt samtal om döden, jag och Oline. Jag berättade att jag inte trodde det gör ont att dö, men att man nog kan ha ont innan man dör. Att man heller aldrig säkert kan veta, eftersom det inte finns nån som kan berätta om det. Jag berättade om när jag var med vid min pappas dödsbädd, att han alldeles innan han dog såg så glad och fridfull ut, att han inte alls var rädd eller orolig.
Men allra mest undrade hon över hur det känns för små bebisar, både de som ligger i magen och dör (var har hon snappat upp att det kan hända?) och på de som dör när de kommit fram. Och varför, såklart. Ja, varför dör barn? Jag försökte ge henne den förklaringen som jag själv tror på, även fast den är långt ifrån vetenskaplig men som jag hörde en mamma som förlorat sitt barn berätta... jag tror att vi alla får ett halsband med små pärlor på när vi föds, ett som inte syns men som finns där. Och om halsbandet är kort eller pärlorna tar slut, då är det inte meningen att just det livet ska bli så långt. Men då kommer man tillbaka, och får leva igen som någon annan, tills halsbandet blir just så långt som det ska vara och fyllt med alla pärlor! De som får ett långt, rikt liv har begåvats med ett långt, pärlbestrött halsband... Visst är det en vacker tanke? Jag tycker det, och jag såg att Oline också gillade den. Inatt har hon sovit sin vanliga, goda sömn och hon har inte det där bekymrade uttrycket i sina ögon längre . Det är verkligen stort att få dela barnens tankar, och lite orolig har jag varit över att inte hinna det som vanligt nu när jag börjat plugga. Men skolan ger mig faktiskt mer energi än den tar, och jag känner att jag mår bättre än på länge! Såklart beror det på att kidsen är så pass stora att jag vet att de "klarar sig" utan mig (oumbärlig? jag? ) för det hade aldrig funkat när de varit mindre, det törs jag lova.
Nu har jag min första tenta imorrn, och jag både ser fram emot och bävar - tänk om jag pluggat HELT galet, tänk om jag missar hela ski-en! Som grädde på moset är jag superduperförkyld, har legat som en koldolme hela helgen... Men jag hoppas det gått in ändå, det jag läst.
Tyvärr orkade jag inte med att träffa Filips kussar och faster som var hos svärisarna i helgen, kände mig otroligt osocial - vi var dit och åt sen for jag hem och la mig... Juste va? Jag är lite brydd om det är grissjukan jag fått (f´låt, svininfluensan...) men det är väl egentligen oväsentligt. Sjuk som sjuk, liksom!
Filip är så rar att han skjutsar mig imorrn, för tåget kommer in tjugo i åtta och tentan börjar åtta - och då ska ni bara VETA vilka backar det är upp till campus . Med den här hostan skulle förmodligen mina lungor explodera innan jag var framme (och så kanske jag skulle få en högst ovälkommen anledning att besvara Olines fråga ) men som sagt - darlingen skjutsar mig så kan han passa på att åka och handla höns-häst-kanin-mat!
Nu ska jag fortsätta vila mig i form, och hoppas på att jag får träffa sonen med tjej nåt i veckan. Kanske kan vi locka hem dem med lite god mat ? Fast jag tror båda två är rätt duktiga i köket, så jag får grunna på nåt annat lockbete...
Måndag den 21 september -09
Så har första lilla ungen fällt ut vingarna och lämnat boet...
Idag hände det. Min ende son, mitt äldsta barn, har flyttat hemifrån. Jag är så stolt och glad för hans skull, och lite stolt och glad över mig själv också - det är rätt fantastiskt att få ha varit med och se hur en liten rultig bebis, totalt beroende av mamma, växa upp och bli en ung fin man som går in i vuxenvärlden med lugn, framtidstro och självförtroende. Vilken ynnest att få ha varit en del av hans liv, och nu få glädjas över att allt blev så himla bra! Jag hoppas och tror att han är rustad för livet "out there" och att han och Bea får det helt underbart. Vi for in i kväll (jag, Filip och de fyra minsta) för att hälsa på. Vi tänkte köpa med oss en sodastream i inflyttningspresent men det fanns ingen hemma i affären, så de får den senare. Men vi blev bjudna på saft och kaffe, och de hade det mysigt inflyttningsrörigt - och de såg så lyckliga ut att mitt hjärta värkte av glädje över deras iver och framtidstro. Ett mycket märkligt och lustigt sammantäffande är att det är EXAKT lika lägenhet som min allra första. Jag bodde i samma hus med trappuppgången bredvid. T o m skåpluckorna var desamma som för hundra år sen (nåja, 23 år sen...) och det var samma lukt i trappuppgången. För en stund var jag sexton år och nyss inflyttad, en väldigt konstig känsla ... Jag hoppas att deras första kväll tillsammans blir übermysig, här känns det konstigt och tomt. Inte blir det bättre av att Rebecka är hos Anna i stan, de har bestämt att Becka ska sova där ett par kvällar i veckan för att slippa resa varje dag och istället hjälpa Anna lite med hyran. Så lite i taget är hon också på väg bort, men jag hoppas hennes flytt blir lite mer stegvis .
Så nu har vi "bara" fyra kids hemma, och det ÄR stor skillnad. Alice hade gråtit en skvätt i morse, är man fyra år vill man att alla ska vara kvar hemma för evigt och att alla alltid ska bo ihop. Och hon ville INTE åka hem från Rickard och Bea ikväll, tyckte absolut att hon kunde fått sova kvar. Det tror jag inte hade blivit så poppis hos de unga tu .
Så nu är jag glad över att jag pluggar och har fullt upp, annars skulle jag väl gå här och snyfta och längta efter storbarn, men det hinner jag inte med . Idag hade vi redovisning av första seminarieuppgiften, ett grupparbete där vi skulle redovisa olika teorier inom socialt arbete. Det gick jättebra, många timmars jobb är till ända och nu känns det så skööönt. Nu är det "bara" duggan (en "minitenta") till nästa tisdag, så i morrn ska vi träffas några och plugga tillsammans. Tre dagar på en vecka har vi "ledigt" för att kunna plugga, och jag och flera med mig gör det bäst i grupp där vi kan diskutera och ventilera det som är svårt! Det är så roligt med alla nya människor, en del känner man verkligen att man trivs med från start och andra upptäcker man efter ett tag. Och jag lär mig så mycket om mig själv också i de här mötena - jättespännande!
Förutom pluggandet och barnen blir det inte så mycket tid över, men i helgen var iallafall min kära syrra upp och hälsade på. Hennes son Simon och hans tjej Moa var också med och de bodde hos momma men på fredagen hade vi lite firande för dem härhemma, de förlovade sig i somras och vi har inte setts sen dess. Tyvärr hann inte Rickard med att träffa dem, han hade fullt upp med att bära flyttkartonger . Men Simon går i skola i Härnösand så han kanske kommer nån helg, det är ju ingen Romresa precis!
Och medan allt snurrar på i hundraåttio stärker hösten sitt grepp om oss, dimman på morgnarna är som en vägg och alla löv har färgats i de där härliga orangea och gula tonerna, på dagarna är luften klar och lätt. Barnen börjar redan tjata om snö och tomten . Och efter höstlovet, Oline väntar på kussarna från Gävle, främst Miranda såklart. Deras band är nog lite extra starka, kanske blir de så när det är bara fyra dagar emellan dem? Men fortsätter hösten i den här farten så har vi snart både höstlov och snö, törs jag lova .
Jo, just ja. Brassebusen är kvar, vi har lugnat oss och insett att det nog var en väldigt ledsam olycka. Han är ju egentligen en väldigt snäll och gladlynt liten skit, men jag kommer att vara väldigt försiktig när det kommer andra barn hit. Jag vill INTE vara med om det där igen, hu så hemskt det var!
Nu ska jag gå och ta mig en dusch, tror jag, sen blir det lite tv innan jag somnar hejdlöst fort. Ikväll är det "Svenska Hollywoodfruar" och jag måste bara se fortsättningen på Anna Anka (!) för den människan är verkligen en märklig person. Jag hoppas för allas skull att hon är en fejk, för ingen KAN väl vara så... dum? Eller..? Va..?
Måndagen den 14 september -09
Ska strax iväg.
Har precis varit och lämnat av de tre minsta på dagis / fritids och ska själv åka om en liten stund, har bara en föreläsning idag så det blir i princip upp och vända... Filip har jobbat natt så han sover, så jag har en stund över för mig själv nu.
Usch, igår hände nåt som jag alltid trott jag skulle slippa vara med om - Brasse nafsade ett litet barn i ansiktet, uppe på lekplatsen. Så fullständigt oväntat och jag trodde aldrig han skulle göra nåt sånt, för tåligare hund har jag nog inte varit med om! Lille killen kom springande och kramade om Brasse bakifrån, och jag hann inte med trots att jag hade honom i koppel. Han nafsade blixtsnabbt till honom över kinden och oj vad rädd jag (och mamman!) blev... Det såg ut som om han blivit klöst av tre naglar och han skrek så det ekade, såklart. Brasse skämdes och låg ner, men jag var så jä-a ARG på honom att jag önskade honom död . Hemskt att säga men så kände jag.
Vi gick hem till momma och pojken gick hem, och ingen i familjen kunde fatta vad som hänt. Jag kände bara, och känner, en gnagande känsla i magen: vad ska vi göra? Kan vi ha honom kvar? Kommer det att hända igen? Var det en olycklig engångshändelse? Jag har alltid sagt att man ska inte ha hund om man inte kan lita på den, ffa om man har barn och en massa kompisar som cirkulerar hemma. Jag gick till gossen och mamman igår för att höra efter hur det var, och eftersom hon själv har hundar så tyckte hon inte jag skulle överdramatisera det här - hon hade många gånger varnat sonen för att kasta sig över främmande hundar men han hade inte lyssnat. Och han mådde bra, lite blå på kinden och ARG på dumma vovven var han, men inget mer.
Brasse känner hur jag tänker, det är jag säker på. Han undviker min blick, smyger omkring och då får jag ännu sämre samvete - kan hundar läsa tankar?
Usch, vad svårt det här är...
Nu har jag fått ventilera mig, är det nån som varit med om nåt liknande och hur gjorde ni då?
Fredag den 11 september -09
Får man kalla en veckodagbok för blogg ...
Lite pinsamt är det att blogga en gång i veckan, en blogg ska nog uppdateras helst flera gånger om dagen. Men jag HAR verkligen inte tid, så det får bli som det blir! Jädrar i min låda vad det går fort när man är borta hela dagarna, eller åtminstone halva. Och att hela tiden lära sig nytt, träffa nya människor och resa tjugo mil om dan gör att man somnar per omgående när huvet läggs på kudden. Väldigt ovant efter sju år heltidshemmavarande, men också väldigt väldigt givande och roligt! Oj, vilka intressanta diskussioner och vad kul det är att få skriva och läsa . Jag förstår de som blir fast i pluggandet i evinnerliga tider, det livet är speciellt. Fast i ärlighetens namn är flera av böckerna jag fått hem väldigt svåra och tråkiga, men sånt som "måste" läsas. Det är bara att tugga i sig ...
Igår kom Beckisen hem, det gick inte längre att bo hos pappan. Så trist, jag trodde verkligen de skulle hitta igen varandra, men nu har hon iallafall försökt och det tror jag var bra. Exakt vad som ligger bakom det hastiga uppbrottet vill jag inte nämna här, Becka vill inte det. Rickard följde med henne igår när hon skulle hämta sina saker, det värmer mammahjärtat att de månar så om varandra fast jag vet att det inte var så lätt för honom. Han är verkligen en storebrorsa som tar sitt storebrorsande på största allvar, och han är fruktansvärt mån om alla sina småsyrror - som i sin tur dyrkar honom massor!
Rebecka har, fast hon inte sagt det, funderat mycket och saknat sin pappa och hon var så ledsen över att det inte gick, men att få det att funka praktiskt är inte så lätt som man kunde önska. Jaja, vi får hoppas vi hittar nåt lämpligt boende, och fram till dess får hon pendla. Det går ju det med, fast det blir jobbigt.
Jo just det ja - Rickard har träffat världens gulligaste tjej, hon har tagit hela familjen med storm och vi är så glada för henne! Glad, smart och vacker - där hade han tur som en tok . Hon är ett år äldre än Rickard och läser psykologi på universitetet, så där har jag en pluggkompis . Ikväll har han stuckit dit (hon bor i Fränsta) och sen kommer de nog hit imorrn. Rebecka har åkt till Agge i Ljunga, hon blir nog där hela helgen. Tänk att de har stadigt sällskap båda mina äldsta, familjen växer !
Igår blev jag plötsligt ledig, då en av föreläsarna fått förhinder och det var väl tur det. När jag kom hem (med morrontåget, då jag sovit över hos Per på natten) så for Filip direkt på vårdcentralen. Han hade så ont i bröstet och hade haft i ett dygn (DET hade han inte berättat, tjurstöveln ) och på VC tog de EKG och sen blev det snabbt beslut om att skicka honom i ambulans till stan . Så hela dagen igår gick vi omkring härhemma och oroade oss och väntade på svar, men sent omsider visade det sig att det INTE var hjärtat, men inte VAD det var heller. Så inatt kom han hem, trött men lugnad. Uschiamej vad läskigt det var, tänk om det hade varit en infarkt! En tankeställare fick han sig allt vad gäller blodtrycksmedicinen som han fuskat hejvilt med, det första han gjorde i morse var att ringa och beställa nytt recept. Sent ska syndarn vakna . Han har fortfarande lite ont, men kanske det är nån muskelinflammation? Han skulle egentligen ut och jobba natten i natt, men blir hemma och det känns skönt. Vi kan slappa och glo på tv, det är Idol och nåt nytt äventyrsprogram på fyran, jag antar att det blir det. Paula är hemma och är sjuk, så det blir väl hon som håller i kontrollen... Hon kom hem igår och snorade och frös, kanske är det svinisen som hittat hit? Då kan vi nog se fram emot en hel hög sjuka ungar framöver, och jag har bestämt att vi inte ska vaccinera oss. Alla jag känner, utan undantag, har blivit jättesjuka av flunsavaccinet förut och jag tycker det känns rätt meningslöst att vaccinera sig då . Så vi håller andan och hoppas att vi har tumme med flunsaguden .
Idag är det ju också den ödesmättade elfte september och som tur är har inget hänt. Den oron känner jag alltid det här datumet, det finns så många knasiga människor som kan få för sig saker och ting. Men som sagt, dagen har varit väldigt lugn, hösten ligger i luften - det är lite krispigt och kyligt även när solen värmer och ljuset är lite vassare. Massor med löv har trillat ner på gräsmattan som VÄGRAR sluta växa... Nu har tiden kommit då jag förlikat mig med att sommaren är slut på allvar och hösten är här - och då kan jag också njuta! Nu väntar en tid utan en massa kryp, mygg och knott, klar luft och strumpor på fötterna! Mycket mys .
Nu närmast väntar tre små tjejer på puss, kram och pip innan de ska somna - sen väntar en soffhörna och tvkväll!
Mys .
Lördag den 5 september -09
Många mil i kroppen!
Första dagen på hela veckan då jag får vara hemma tjatar jag iväg familjen på shoppingtur till Sundsvall men största anledningen var att få träffa Rebecka en stund. Hon stannar över helgen för att gå på inflyttningsfest hos Anna, och både hon och vi saknar varandra. Inte trivs hon så bra hos sin pappa heller, tycker att han försöker leka "pappa" lite väl mycket och det är nog några år försent... Men jag försöker peppa henne att ge det lite mer tid, de känner verkligen inte varandra längre. Vi får se hur det går, kanske måste vi börja leta nåt annat åt henne snart... Småtjejerna blev jätteglada när jag sa att vi skulle träffa Becka, men det blev en hektisk förmiddag och inte så mycket tid som vi ville. Fick några skor köpta (diggar Skopunkten, ta tre betala för två - toppen med sex barn!) och så lunch sen ÖB där vi hamstrade shampo, balsam och sånt. En liten sväng på systemet fick Filip ta, jag ska på vinlotteri ikväll och måste ha med mig vinsterna sen sist. Ska bli kul att träffa "tjejerna" igen, är ett tag sen nu.
Men hemresan framkallade nästan migrän, ljudnivån i bilen var VÄLDIGT hög, och de tio milen kändes VÄLDIGT långa men nu är vi hemma iallafall, och alla har gått iväg och varvat ner på egna platser... Jag hamnar såklart här vid datorn när jag ska vila .
Min första skolvecka har varit rätt hektisk. Milt sagt. Men vad KUL det är, jag känner verkligen långt in i magen att det här är helt rätt! Det jag oroat mig mest för, resorna, funkar verkligen hur bra som helst. På morgonen har jag en timme på mig att vakna, läsa tidningen och senare kunna plugga på om det behövs. Och på hemvägen har jag en timme på mig att varva ner, läsa kvällstidningen och njuta av lugnet. Liiite oroar jag mig för vintern och att köra bilen till tåget på morgonen, men det löser sig det med!
Utbildningen verkar tuff. Inte tu tal om annat. Vi har redan fått våra första seminarieuppgifter som ska lämnas in den 29 den här månaden, och den ska vi göra i våra studiegrupper vi har blivit placerade i. Vi är sex i varje grupp och i min är det jag, två tjejer till i min ålder (med barn) och tre yngre tjejer. Skönt att ha någon jämnårig, för det är rätt stor skillnad på att plugga när man har familj och när man har bara sig själv att tänka på.
Första dagen träffade jag en jättetrevlig tjej, några år äldre än jag själv och med fyra barn, men tyvärr hamnade hon i den andra klassen. Hon är också pendlare och det är skönt att ha nån som förstår hur det är att ha "dubbla" liv, men vi träffas rätt mycket ändå och snackar. En annan trevlig bekantskap (bland många!) är en tjej som är lika gammal som mig och som har MS... kändes lite som att ödet fört oss samman, för hon KAN verkligen MS och har haft det sen hon var 19 år. Urpigg och fräsch, dock ser hon illa. Känns skönt att ha en "expert" att fråga när man har funderingar!
Några föreläsningar har vi hunnit med, men det har inte varit så allvarligt såhär i början - de yngre studenterna har fullt sjå att hinna med alla kårupptåg och fester och jag tror alla är medvetna om att första veckorna handlar mycket om att lära känna varandra och ha skoj! Men jag är rätt glad över att inte behöva vara ute och partaja hela nätterna - HUR skulle jag då orka? Jag som är som överkörd av tåget varje kväll ...
Till veckan som kommer ska jag stanna en natt i Östersund, som tur är har jag lillebror som bor där! Vi ska ha grupparbete till sent på kvällen och sen börjar vi tidigt dagen efter så det känns rätt meningslöst att åka hem emellan.
Det har gått jättebra för barnen att ha mig borta (om jag nu hade inbillat mig nåt annat ) och de stora märker inte ens av det eftersom jag hinner hem för dem på dagarna. De små tycker nog det är lite konstigt när jag inte är hemma på morgonen, åker redan vid sex härhemifrån, och Filip tycker såklart det är konstigt att jag är borta - men allt flyter på över förväntan och tjejerna verkligen älskar dagis, så de blev lite småsura när de fick höra att det inte blev nåt dagis till veckan eftersom Filip är ledig då... Och DET känns skönt, för det tillsammans med resorna har varit det som oroat mig mest. Och alla böcker har jag inte fått tag i så imorrn måste jag göra en insats och beställa de som fattas. De två viktigaste har jag fått tag i begagande men sen fattas det väl sisådär 8-10 stycken... Tur internet finns!
Näe, nu ska jag fixa lite innan jag ska iväg !
Söndag den 30 augusti -09
|
|
|
|
Här är jag, Oline, med vår fina kanin Lillan!
|
|
|
Taaadamm... nedräkningen har börjat...
Och pluggnerverna börjar sätta in; "jag fixar inte detta, hur ska jag kunna, jag är för gammal..." sånt där meningslöst katastroftänk som inte leder till nåt alls. Men ikväll har jag suttit och kollat igenom alla papper, tågtider, scheman och kartor (kontrollfreaket i mig ) så nu känns det lite bättre. På tisdag kör det igång, men det verkar bara vara info och sen får vi åka hem. Skönt! Fast på sätt och vis vill jag köra igång på allvar nu, sätta tänderna i nån bok och ha en tenta framför mig. Jag kan inte vara kloka ...
Idag har jag haft en sån där dag då jag bara inte gjort nåt alls, har nog sovit flera timmar sammanlagt. Det som händer då är att jag blir som kola i huvudet och ännu tröttare. Ingen bra piggelinmedicin, alltså . Men man kan och ska väl inte vara på topp alla dagar? Återhämtning låter bättre än lathet . Så jag har återhämtat mig idag, från vad vet jag inte men alltid finns det väl något? Det ska vara bingon jag var på igår då; jag, momma och svärmor for till Ljunga på bilbingo. Åh, herregud, som vi skrattade - momma halvdöv och hörde fel mest hela tiden "va? sa de 37?" "näe mamma, de sa 72!!!" (inte en siffra rätt ) och då skrev Rönne både 72 och 37 , ja herregud, sicken cirkus! Till försvar ska sägas att det var väldigt dåligt ljud, rundgång och eko, så vi var rätt lättade när det var över och vi fick åka hem. Fattiga men med tränade skrattmuskler .
Annars har veckan gått i ett flygande fläng. Frida är färdiginskolad på dagis, och DET har verkligen gått hur bra som helst! Sista tre dagarna var hon där själv, näe inte själv - Alice var med henne såklart, och det var BARA kul, hon är en kavat böna som tar för sig och har starka åsikter . Oline kommer hem varje dag och är så GLAD, det enda hon saknar är läxor . Hon vet inte vad hon önskar sig, hon . Och Becka har gjort sin första vecka i stan, det har gått mycket bättre än vad hon trodde, jag är så glad över det! Det enda är väl att hon tycker det är lite jobbigt att bo hos sin pappa, de har många år och sår att reparera... I fredags när hon kom hem blev det stora kramkalaset, och hon tillbringade största delen av tiden hemma med sina småsyrror. Som de njöt !
Nu ska jag ta och ha söndagsmys: bilagorna från kvällstidingarna ska läsas, det är nåt jag och Filip har gjort varje söndagkväll sen vi träffades! Från början löste vi "röda tråden" tillsammans men så kläckte han ur sig nån dumhet en gång (jag minns inte ens vad det var ) och (dum)-tjurig som jag är sa jag då: "jag ska ALDRIG göra den med dig igen" och jag står vid mitt ord - Han brukar själv ligga och lösa den och så försöker han luuura mig ("du - var ligger xxx nånstans?") och tror att jag ska lockas med igen - men den gubben går inte!
Annars längtar jag efter att läsa nån riktigt bra bok, är så less på deckare och har inte hittat nåt riktigt bra. Fast nu kanske jag inte hinner med nån skönlitteratur framöver...
Har gjort en lista på facebook över de böcker som betytt mest för mig (hittills).
-Barnaboken av Anna Wahlgren (förändrade mitt föräldaliv!)
-Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson
-Svarta Hingstenserien av Alex Haley (jag läste alla hästböcker som fanns som liten, Svarta Hingsten var favoriten)
-Vargskinnettriologin av Kerstin Ekman (underbara! vilket språk!)
-Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates
-All världens hundraser - okänd (kunde ALLA raser i den, över 300, som barn!)
-Den långa flykten av Rickard Adams (annorlunda bok om kaniner)
-Ängeln på sjunde trappsteget av Frank mcCourt
-Hollywoodfruar av Jackie Collins (läste den som ung tonåring och både förfärades och njöt och skämdes;-)
-Mommo av Anna Wahlgren (vilken självbiografi! vilket liv!)
-Hemligheten av Rhonda Byrne (mer känd som The Secret, en väldigt speciell bok...)
-Ett barn blir till av Lennart Nilsson (den har jag läst varje gång jag varit gravid, vilka bilder!)
-Utvandrarna av Vilhelm Moberg
Många godbitar! Alla rekommenderas varmt!
Måndag den 24 augusti -09
Hon fattas oss...
Min äldsta dotter, mitt älskade yrväder, har börjat i Sundsvall på gymnasiet och i söndags for hon. Det är så tomt och jag bara går och väntar på henne härhemma, det är ingen enkel sak att se barnen växa upp och bli självständiga. Trots att det är det som är målet med hela resan så gråter mammahjärtat när alla ungar i flocken inte är hemma ...
Rebecka själv har tjatat om att "äntligen få flytta" sen minst ett par år tillbaka, för Alby har minsann inte varit en plats för en tonåring. Men när dagen närmade sig med stormsteg insåg även hon att det verkligen var allvar och då slog alla tvivel in, då ville hon inte och DÅ kan jag lova att det var svårt att peppa och hålla attityden uppe! Allrahelst hade jag velat bekräfta oron och sagt att SÅKLART ska du stanna hemma och bo här och gå nån linje du inte vill gå i Ånge, men det kunde jag såklart inte göra... Och det är det svåra med att vara förälder - att ge ungarna de puffar i rumpan de behöver, men de själva förstår inte hur viktig puffarna är just då. Det är de gångerna man som förälder får användning av sin erfarenhet och måste vara den som visar vägen.
Och idag när hon ringde hem var allt "skiiitbra" och "det kommer att gå hur bra som helst!". En stor oro har också varit det plötsliga samboendet med hennes pappa, en pappa hon knappt haft nån kontakt alls med de senaste åren. Men han verkar tycka det är roligt att få lära känna sin dotter igen, och att hon behöver läka kontakten med sin far är jag fullständigt övertygad om. Så allt har en mening, precis som jag alltid tänker när saker sker som känns lite eller mycket jobbiga...
Alla som ska börja sina skolor har så gjort det, alla utom jag . En vecka till får jag på mig att gruva mig, men det känns skönt att kidsen hinner komma in i rutinerna och komma igång. Fridas inskolning går som på räls, så där är jag helt lugn. Vi har verkligen världens bästa dagis, stress och oro finns inte innanför de väggarna! Bara de fick lite större och roligare lokaler vore det helt perfekt men det blir nog kanske det också. Som sagt så trivs hon som fisken i vattnet och är inte alls rädd att göra sin röst hörd eller säga ifrån om det är något, Frida har skinn på lilla uppnäsan och ett gott självförtroende! Och så har hon kära storasyrran som håller båda sina vakande ögon över henne, helt plötsligt har Alice gått från att vara ett småbarn till en stortjej på dagis - det händer mycket på en sommar .
Oline fixar allt från skolbuss på morgonen till taxin hem på eftermiddan helt själv, och hon fullkomligt älskar sin förskola! Varje dag hon kommer hem så utbrister hon "jag har haft det så BRAAA idag", slår ut med armarna och bara ler . Jag är så glad över det, det finns nog inget som skulle göra mig mer ledsen än att nåt av barnen inte skulle trivas i skolan. Jo, det gör det såklart, men jag vill så gärna att de ska få med sig bra minnen från skoltiden, precis som jag själv fick. För när man har barn så återupplever man sin egen barndom och alla olika åldrar - har man då som jag barn i alla möjiga åldrar så har man många olika möjligheter att minnas tillbaka och jämföra...
Jag minns t ex när jag flyttade när jag var sexton för att gå gymnasiet. SOM jag hade längtat och sett fram emot det, och SOM jag grät första kvällen... Och så snabbt jag insåg hur svårt det var att bo själv, att vara ensam på kvällarna och fixa allt på egen hand. Men så himla bra det var också, jag fick bli vuxen och jag och mamma blev vänner - och just i den ålder kan jag säga att jag var ganska trött på min mamma "som inte fattade nånting" (ungefär som Becka tänker om mig nu, kan jag tro ). Så jag återupplever min barndom lite nu och då, minns tillbaka - en del grejer med glädje och leende på läpparna och andra minnen är såklart inte fullt så hjärevarma... Men det är händelserna som formar oss alla till de vi är och blir i det här lotteriet som kallas livet!
Så lite skakigt är det härhemma just nu, mycket som händer och själv är jag både förväntansfull och orolig. Såklart sätter det sig i kroppen också, att jag haft två svåra migränanfall senaste veckan beror säkerligen på lite inneboende stress OCH dumheter som att glo in i solen utan solbrillor. Vissa saker lär man sig liksom aldrig hur många läxor man än får... Så igår, när jag skulle skjutsa Becka till tåget mot stan, då låg jag halvblind och oförmögen att röra mig. Som tur var kunde kära svärfar skjutsa (mitt i friidrotts-VM...) då Filip jobbade. Men nu är det slut på skjutsandet av svärisarna för ett tag, då de sålt bilen idag! Vi får skjutsa dem istället .
Nej, nu har jag sprungit emellan och kollat på Extreme Home Makover och snyftat som en tok (jag svullar i tv-gråtning när jag är solo, Filip jobbar natt ) så nu måste jag återställa vätskebalansen och dricka lite vatten. Det är lite mysigt nu med hösten (jodå, det är höst) och man kan sitta inne och glo på "bra" tv-program med gott samvete. Det allra mest spännande för nu är Bachelorette, jag tror finalen är på onsdag... Det är med skräckblandad förtjusning jag följer den serien, och har man börjat se dem måste man liksom se hur det går ...
Nej - mot vattenkranen!
Torsdag den 20 augusti -09
...så blev jag ensam då...
Ja, det är nu inte så dramatiskt som det kan låta; det är just nu jag är ensam och att vara ensam klockan halvtio på förmidda´n i detta huset hör inte till vanligheterna .
Anledningen? Skol och dagisdags, igår kickade höstterminen igång för alla barn och Frida skolas in för fullt på dagis. Idag är det pappsens tur att vara med henne, jag antar att han är hemma snart. Det har gått både upp och ner för henne, vi trodde nog att det skulle vara raka rör men några "mamma-kom-hiiit"-gråtattacker har hon haft. Igår började dock Alice och då gick allt mycket bättre, storasyrran är liksom tryggheten  . Oline har ju börjar förskoleklassen nu, hon tycker det är SÅ SÅ roligt och i morse fick hon åka skolbuss också! Jag åkte med henne, det är mycket med busskort och kliva på och av och... sen blir det taxi hem på eftermidda´n, och jag ser hur hon växer av att göra nya spännande saker. Kul att ha barn här på skolan igen, det är några år sen Paula slutade - nu går hon sitt sista år på högstadiet . Men nu är man inne i "småskolesvängen" igen för rätt många år framåt - det hade jag väl aldrig kunnat tro!
Mina pluggnerver börjar också ge sig tillkänna, en vecka till innan det drar igång. Giv mig styrka ! Jag har planerat, kollat tider, scheman... jag vill gärna ha koll på det mesta innan det drar igång TROTS att jag vet att det blir helt annorlunda när man väl börjar. Men det lugnar mina nerver lite att åtminstone låtsas att jag har koll . Rebecka är nog också lite pirrig, på måndag börjar hon i Sundsvall. Eftersom det kom lite (!) hastigt på har vi inte hittat nåt boende åt henne (nej, det GÅR inte att hyra en lägenhet för flera tusen... ) så jag höll på att dratta på ändan när hon själv föreslog sin PAPPA som hyresvärd! De två som knappt haft nån kontakt alls senaste åren... Men hon tog och ringde honom och han blev jätteglad (tror jag det!) och nu ska hon börja med att bo hos dem tills hon hittar nåt annat. Jag håller alla mina tummar för att det ska funka, för hon behöver ha kontakt med honom. Min fasta övertygelse har alltid varit att "allt sker av en anledning" och så tror jag om detta också. Så i helgen går flyttlasset för henne, lilla, stora tjejen...
Annars deklarerar hösten sitt intåg mer och mer för var dag, med lite hjälp på traven av oss själva. Igår åt vi surströmming och DET om något är ett hösttecken. Gott som tusan men ack sån chock lilla (nåja...) magen fick. Både potatis och bröd, det var länge sen LCHF-kroppen fick i sig sånt. Men det är omjöligt att äta surströmming med andra tillbehör (coleslaw fetaostsallad ni hör ju...).
Annars märks hösten av på det viset att det är varmt bara när solen är framme, själva luften är kylig och lite rå. Vindarna fläktar inte sådär skönt utan ger tuppskinn, och marken blir liksom aldrig riktigt torr. Blommorna i lådorna ser spretiga och höstiga ut och t o m myggorna är sega . Ännu har inte löven börjat skifta färg, men jag antar att det bara handlar om dagar nu. Just den här tiden, i brytningen mellan sommar och höst, tycker jag det känns sorgligt och vemodigt. För sommaren är något jag längtar efter från nyår ungefär, förväntningarna är verkligen skyhöga och ALLT ska hinnas med. Vilket såklart aldrig görs, och all sol som inte kom - ja, summeringen av sommaren blir oftast lite ledsam,tyvärr. Trots att jag tycker att sommaren varit fantastisk på många sätt med alla vänner och släktingar man träffat, med all god mat och barnens alla roliga äventyr, med all vila och allt pyssel så känns det trist att det är över (aldrig är man nöjd, liksom ). När sen hösten väl kommer på allvar, då älskar jag den! Den är kravlös och luften är lätt att andas, man FÅR vara inne även om solen skiner och det ÄR mysigt när det regnar. Och när mörkret är som mest kompakt och hösten övergår i vinter, ja - då får man pynta till advent! Så jo, jag gillar hösten när den väl bestämt sig för att komma, men jag sörjer sommaren när den ännu biter sig fast i höstsvansen och inte riktigt vill släppa taget.
Nu måste jag ta mig i lilla kragen och göra nån nytta medans jag är solo, det finns tvätt att hänga, sängar att bädda, ett golv att dammsuga och en bänk att torka.
Jo, just ja! Tänkte att jag skulle lägga in en text här om numerologi - jag tycker ju sånt är roligt, jag . Jag har ärligen stulit detta av min kära cyber OCH äkta-vän Jannika, jag är rätt säker på att hon inte misstycker ...
Räkna och läs! (jag är en femma )
Hur blir år 2009 för dig enligt numerologin?
Slå ihop alla dina siffror i ditt födelsedatum tillsammans med årets som enkelsiffror. Om du är född 12 mars slår du ihop de siffrorna med det nya årets: 1+2+3+2+0+0+9=17=1+7=8 Din årssiffra är åtta.
1:a Ettans år står för nystart och ett år för sådd även om skördetiden dröjer. Det är tid att starta nya projekt, att vidga horisonterna och tillåta dig att se saker på nya sätt. Det här året ska du lyssna mer på din inre röst än på andra och din viljestyrka och ditt mod kommer att sättas på prov. Planera och ta vara på de möjligheter som dyker upp men bli inte för impulsiv. Rikta din målmedvetenhet och din energi. Relationer kan bli turbulenta eftersom året utvecklar din vilja och styrka. Arbets- och bostadsmässiga förändringar är troliga. Våren är en bra tid att se över dina vanor och din hälsa. Nyckelord: FÖRSÖK, MOD
2:a Tvåans år har en helt annan energi än ettans. Nu gäller det att ha tålamod så att det du startade upp förra året får tid att mogna. All kunskap du tillägnar dig det här året kommer att komma dig till godo framöver. Våga prioritera och välja bort, det här är ett år för känslomässig utveckling mer än något annat. Betoningen ligger på samarbete, diplomatisk förmåga och relationer. Du kan komma att utveckla värdefulla kontakter och kontrakt 2009 men arbeta inte aktivt för att skaffa dem utan låt dem komma till dig. Tygla din otålighet om du tycker saker utvecklas för långsamt. Ligg lågt och avvakta. Nyckelord: TÅLAMOD.
3:a Under treans år kan du få respons/utdelning på det som du startade år ett. Det här är ett kreativt och socialt år och du ska kliva fram i rampljuset, synas, höras och ta plats. Använd din fantasi och din uttrycksförmåga i både text och tal. Har du kreativa talanger är det en bra tid att visa upp dem för en mindre eller större publik. Öppna dig för omvärlden. Se upp med överdriven oro och låt bli att splittra din energi på allt för många saker, lite självdiciplin kan behövas men annars är årets energi lättsam och glädjerik. Det kan också bli ett romantiskt år och resor för nöjes skull blir lyckade. Nyckelord: HUMOR, KREATIVITET.
4:a Fyrans år innebär arbete, plikt och förberedelser. Livets praktiska sidor blir framträdande. Se över dina rutiner – främjar de din utveckling och din hälsa? Annars är det läge att långsamt börja bygga en ny stabil grund så du kan använda hela din kapacitet fullt ut. När du lägger grunden får du se upp så du inte fastnar i det fyrkantiga som är årets energi. Använd fyran men låt dig inte uppslukas av det praktiska. Det du hållit för sant kan komma att prövas. Det kommer att krävas arbete och ansvar av dig. Det här är inte rätt år att chansa eller spekulera och du ska lägga vikt vid detaljerna. Nyckelord: PLANERING, ANSVAR.
5:a Femmans år står för förändring, frihet och personliga utmaningar. Det brukar kunna bli ett stimulerande år, ibland lite väl stimulerande. Du kan komma att känna dig rastlös och det är ett bra år för alla sorters resor, inre likväl som yttre. Kanske upptäcker du nya sätt att tänka och leva på? Året bjuder också på en hel del frestelser så glöm inte bort att använda både hjärna och hjärta innan du gör dina val. Ta chansen när den kommer – avancera, utöka, gå framåt men bränn inga broar. Nyckelord: FRIHET, FÖRÄNDRING
6:a Sexans år är hemmet och familjens. Din längtan efter att få rota dig och vila bland de som känner dig kan bli tydlig. Du får träna dig på att se din roll i den sociala struktur du lever i och ditt ansvar ökar för de omkring dig. Kanske får du nya samhällsuppgifter? Hem, relationer, vänner och arbete tar upp din tid och om det känns betungande eller roligt avgörs av din inställning. Det är mycket möjligt att du kommer att hamna i rådgivande och hjälpande sammanhang men ta inte på dig mer än du klarar av. Undvik att bli martyr, var istället tydlig med vad du klarar av. Att hushålla både med engagemang och pengar är årets läxa. Ta hand om din kropp. Var tolerant och använd din intuition. Har du ingen fast relation är det här ett bra år att finna en livskamrat. De som lever i en relation får möjlighet att fördjupa den. Nyckelord: EKONOMI, HJÄLPSAMHET, FAMILJ.
7:a Sjuans år är ett sabbatsår. Nu är det tid för introspektion, självanalys och kopplingen mellan din inre och yttre värld. Försök få tid i ensamhet till reflektion och eftertanke och träna på att må bra bara med dig själv. Årets energi vill få dig att fundera över dina mål och din motivation. Kroppen har inte samma energi det här året och även om du inte tycker dig kunna slå av på takten kommer du att tvingas göra det. Det här är en bra tid att studera och forska men undvik att forcera händelser, det leder bara till besvikelse. Oväntade chanser kan dyka upp. Om du tar det försiktigt kan det bli ett lyckosamt år ekonomiskt och i slutet av året kommer du att se mer klart på dig själv och din omvärld. Nyckelord: EFTERTANKE, LUGN.
8:a Åttans år präglas av en strävan efter balans. Låt förnuftet styra över känslorna och använd din drivkraft klokt. Planera stort och organisera väl så kommer du att nå framgång. Håll dig till fakta och slösa inte energi på tomt prat. Det här är ett handlingens år och karriären eller affärsmässiga förbindelser kan få sig ett lyft men se upp så att ditt driv inte gör att du hamnar i konflikt med auktoriteter. Du kommer att få träna på att handskas med pengar och din karaktärsstyrka och ambition kommer att sättas på prov. Se till att expandera inom de områden du tror på, det kommer att ge utdelning. Nyckelord: ORGANISATION, BALANS
9:a Med nians år sluts cirkeln. Detta är ett år för avslut och sammanfattning. Det är dags att rensa upp bland allt onödigt du samlat på dig och sortera ut det som är värdefullt. Släpp taget om allt som inte känns viktigt för dig. Ansträng dig för att se objektivt på både yrkesmässiga och personliga förhållanden. Du kommer att få träna din tolerans och vidsynthet och att öppna ditt sinne för det som är annorlunda. Var förberedd på nya vindar, de kommer att blåsa in i ditt liv. Många blir mer känsliga och mottagliga under nians år och det är en utmärkt vibration för alla sorters konstnärer. Nyckelord: AVSLUT, TOLERANS
Fredag den 14 augusti -09
Var sak har sin tid!
Vi har skapat en ny, fin tradiotion jag och Filip! Förra året åkte vi till Helsingfors på tvånätterskryssning, förra helgen for vi till Tallin på tvånätterskryss. Aldrig ser man så många ungar som leker, och aldrig längtar man så mycket efter sina egna barn som då, men det är väldigt skönt och nödvändigt att få vara "bara" vi två också ibland! Sitta länge och äta, prata till punkt, dricka drinkar och göra sig lite fin för varandra. Som grädde på moset var Tallin en mycket positiv upplevelse, jättevacker blandning av gammalt och nytt med en spännande historia. Vi gjorde som äkta turister och tog sightseeingturen - bekvämt och mycket roligare än att läsa pappersguider ... Lite shopping blev det också, såklart, och vi skrattade när vi insåg att vi nästan undantagslöst handlat till "alla andra" och knappt inget till oss själva. Men SÅ kul det var att komma hem med lite presenter till alla barnen och barnvakterna (momma och svärmor har hjälpts åt med ungar och djur!). Det är verkligen mycket roligare att ge än att få, jag längtar redan till julhandlingen ...
Här är bilder från resan:
http://www.sexbarnsmamma.se/16219808
I och med att vi kom hem tog sommaren slut, iallafall tillfälligtvis. Högsommarvärmen är bytt mot nordanvindar och kalla morgnar - solen skiner men luften är krispig och kall. Iofs gillar jag hösten, men i år känns det lite mer vemodigt än vanligt att sommaren tar slut. Vet inte varför, kanske är det för att det ligger stora förändringar framför oss? Rebecka flyttar hemifrån för gymnasiet i sta´n och jag är inte dummaren än att jag förstår att hon inte kommer att flytta hem mer , Rickard går sitt sista år i gymnasiet och Paula sitt sista år i grundskolan. Kanske flyttar båda de nästa höst och då har jag helt plötsligt bara TRE barn hemma... Frida ska börja dagis på måndag och Oline börjar nollan (jag veeet att det heter förskoleklass ) medans Alice har två år kvar på dagis ännu. Själv börjar jag skolan första september efter SJU ÅR som hemmamamma. Och ska pendla över tjugo mil om dan. Som tur är ska Filip fortsätta jobba skift, men visst känns det jättepirrigt över att få vardan att funka, speciellt när alla är vana att ha mig hemma jämt... Det känns som ett nytt, stort steg tas i livet och det är väl alltid lite läskigt med förändringar..? Läskigt men kul .
Just idag känner jag mig mest trött, har haft några såna där skruttdagar och det känns ju inte alltför kul såhär nära inpå skolan... Igår var jag till vårdcentralen, blev lite orolig när jag skurade golvet innan vi for till Tallin och helt plötsligt gjorde det sjukt ont nedanför höger pekfinger och så svällde det upp och blev alldeles blått. En propp! Dagarna som följde blev den mörkare blå, sen lila och sist röd innan den försvann men efter det fick jag sån jäkla muskelvärk i armarna så igår ringde jag och fick komma. En jättetrevlig läkare som inte gjorde mig klokare och det är jag ju van. Men jag skulle börja äta både B3-vitamin och zink, så får vi se. Jaja, är rätt van att min kropp inte vill det huvudet vill men det är läskigt när det kommer nya symptom som jag inte känner igen. Idag har jag unnat mig en långvila (läs: sömn i två timmar ) innan Filip ska ut och jobba natt, den första efter semestern. Egentligen var det väl han som skulle behöva den luren, men han fick sovmorron i morse istället .
Så ikväll är jag förhoppningsvis lite piggelin, det blir väl tv med stortjejerna - om det nu finns nåt att se? Mycket skit på sommaren, repriser på repriser... Nu ska middan fixas, sen tror jag det blir en prommis. Behöver lite syre till hjärnan .
Fredag den 7 augusti -09
Vilken comeback!
Och nu pratar jag inte om nån gammal sportnisse som ska klämma det sista ur stenen utan om SOMMAREN som kommit tillbaka och det med besked! Oj, vilken värme och söderhavskänsla, helt underbart. Idag har vi inte varit inne många sekunder utan verkligen tagit tillvara på värmen. Vi började med att åka till dammen med småtjejerna och Brasse och bada, sen for Filip hem och hämtade båten så puttrade vi i den hem för ännu mer bad i poolen och lite solning för mamma . Till sist kroknade jag och Frida och somnade i soffan en stund (vi är inte VANA denna värme!) och när vi vaknade var Filip i full färd med att fixa middag; grillat såklart! Både svärisarna och momma kom ner och vi har suttit ute och njutit av maten, men till slut började kidsen gäspa... Nu sitter jag här vid datorn och väntar på en läskande sommardrink och grunnar på om det kan bli just så mycket bättre än så här ... näe, jag tror inte det! En dag att spara i minnenas skafferi och plocka fram när det är trettio minus ute och snöstorm .
Det var så skönt att sommaren återvände, för ett tag kändes det verkligen som om den var slut! Mona, Victor och Filip for hem till Gävle i början på veckan och det brukar liksom betyda att skolorna ska börja och lata dagar byts mot tidiga morgnar och mer mörker. Men det är ju ännu ett par veckor kvar som vi kan njuta av. Och Miranda blev kvar, till stor glädje för våra småtjejer, de har hängt ihop som ler och långhalm hela sommaren. Snacka om tighta kussar! Ikväll hängde Oline med farmor och farfar hem, och igår var det Alice. Tänk så bekymmerslöst och underbart ett barnaliv kan få vara!
I helgen kom min kära vän Maria med sambo Micke och dotter Elvira hit och redan då började vi märka av ett väderomslag. Lite höstkänning blev det dock när vi beslutade oss för att äta kräftor på lördagskvällen, och det typiska augustimörkret kom som gäst. Vi tände massor av ljus och hade det så jädra kul - som grande finale på kvällen drog vi igång singstarspelet och sjöng så det nästan blev syrebrist i källaren . Maria, som till en börja inte alls skulle sjunga visade sig vara tonsäker som få och vann och vann och vann... Mona, som brukar vinna, gjorde sitt bästa för att klå uppstickaren men vid två fick vi inse att det var vit flagg som gällde. Då hade Paula gett upp för länge sen (vad är det MED ungdomen ?) och likaså vår gubbar. Nog kändes det på sönda´n att vi nattslarvat och att man inte är 20 år längre... Men ack så kul vi hade, jag tror vi ska se till att kräfskiva härhemma blir en tradition (MED singstar förstås!).
En glädjande nyhet är också att Rebecka kommit in på gymnasiet; hotell och restaurang i Sundsvall. Kanske inte hennes drömlinje, men hon kommer ifrån Ånge och jag tror hon kommer att hitta sin grej där. Nu gäller det "bara" att fixa boende, och det är inte det lättaste... hennes bästa vän har dock fått tag i en etta så jag hoppas de kan bli sambos om vi inte hittar nåt annat. Men jag är fullt förvissad om att det ordnar sig, det gör det alltid.
Paula har stuckit iväg till kusse Julia i Uppsala, hon åkte tåg igår (första gången själv!). De har det såklart hur kul som helst, igår hade de varit och sett Timbuktu och ikväll skulle de på kräftskiva. Sen antar jag att det blir megamycket bad, killar och fnitter däremellan precis som det ska vara!
Och Rickard skjutsade jag till tåget ikväll, han skulle med några kompisar till Sundsvall där det är Drakbåtsfestival (tror jag det heter...). Han är så väl värd lite ledighet för oj vad han har jobbat i sommar. Kanske blir det jobb nästa vecka också, men jag hoppas nästan han får vara lite ledig. Axelskrället krånglar ju för honom, och han var ner två dagar till stan på en vecka för att röntga; både magnet och vanlig röntgen. Så nu väntar vi på svar och hoppas verkligen att det "bara" är en träningsskada...
Nu ska jag gå och sätta mig med Filip på uteplatsen och spela nåt spel, han har semester i en vecka till och det gäller att ta tillvara på dagar och kvällar. Speciellt de här underbara!
Onsdag den 29 juli -09
Handlar det verkligen om att härda ut?
Igår läste jag ett inlägg på ett föräldraforum där mamman som skrev beklagade sig över sina barn, 6 och 8 år, som bara bråkade och slogs. Då svarade henne en annan mamma ungefär såhär: tyvärr, tyvärr finns inget du kan göra åt saken, det är en prövning att vara förälder och det gäller att försöka härda ut i arton år innan man slipper ansvaret...
Jag blev så fruktansvärt ledsen när jag läste vad hon skrivit, för inte är det väl så det ska vara att vara förälder? Vad är det som gått snett när föräldrar börjar tänka så, när de faktiskt önskar bort ens egna barns barndom?
Tyvärr verkar det vara fullt legitimt och normalt att gnälla och beklaga sig över sina barn; de sover för lite, äter för lite, äter för mycket, kräver för mycket, slåss, är lata, uppkäftiga, skitiga, ledsna, skrikiga, envisa. De ska säljas på blocket (jo, skämt - jag vet...) de ska lämnas på dagis så tidigt som möjligt så att föräldrarna kan förverkliga sig själva, de ska vara tysta och rena. Men betänk - inte en enda gång har barnen faktiskt bett om att få komma. De är här för att vi vuxna ville det, inte kom de för att djävlas med oss. Och det talas så mycket om föräldars rätt till ditten och datten, men väldigt lite om barnens rätt till respekt och kärlek från dem som borde ge dem det villkorslöst: deras egna föräldrar.
Det föräldrar gnäller mest över när barnen är små är nog att de sover så dåligt. Mammor hinner inte duscha, äta och absolut inte ha ett samliv eftersom det ligger ett barn (eller flera) i sängen. Och det går såklart ut över barnen, den irritationen går inte att gömma. För att klargöra: jag är fullständigt för samsovning om alla gillar det! Är både barn och föräldrar nöjda med det så fine, men då ska man heller inte klaga! För inte tänker väl sig de föräldrar som gnäller över att deras lilla skrutt som ligger mellan dem i sängen på natten att lilla skrutten självmant ska krypa iväg till spjälsängen och lägga sig nöjt att sova? Lika lite som ett hungrigt spädbarn krälar till kylen för att hämta mat... Lär man barnet att sova i mamma och pappa-sängen så gör barnet det, svårare och lättare än så är det ju inte .
Det jag retar mig på är att det är så väldigt lätt att gnälla och stjälpa över ansvaret på sina barn, mycket lättare än att faktiskt ta sitt föräldraansvar och göra något åt det som är besvärligt. Det måste liksom inte vara en pina att vara förälder! Jag tycker man är skyldig sina barn och sig själv att se till att det är bästa tiden i ens liv. Och det gör sig inte själv, det kräver tid och kärlek. Vilja. Glädje. Visst är det bra mycket enklare att avfärda ett syskonbråk med jaja, de är syskon - låt dem bråka, de löser det där själva, jag och min brorsa slogs jämt när vi var små... istället för att med tid och engagemang visa och lära barnen att man inte alls måste eller ska slåss "bara för att" man är syskon!
Och visst tusan är det lätt att gnälla över sömnlösa nätter och liiida, för det är ju "så det ska vara första året" när man har barn. Jaså? Jag har lärt mina barn att sova själva från dag ett, och utan nattamat från fyra månader. Det har jag gjort för att jag vill orka vara en bra mamma dagtid, och för att mina barn ska orka vara glada, pigga barn på dagen. Men visst - det kräver att man är en aktiv förälder, som inte lägger över ansvaret på nånannan.
Jösses vad präktig jag kan låta men jag tycker inte det viktiga är att man alltid gör precis det absolut rätta, för mig är det viktigt att jag försöker göra det som är rätt. Jag vill inte en enda sekund tänka att de här åren när jag fostrar och ser mina barn växa upp - de åren har jag härdat ut! Nej, jag njuter verkligen. Vilken enorm gåva jag fått, vilket ansvar och HUR spännande är det inte att få vara med?!? Jag har en gosse som är myndig nu, och jag tycker (egoistiskt nog) att det är så sorgligt att han står med en fot ute i den "andra världen" nu, på väg bort och faktist vuxen. Men samtidigt som jag tycker det är sorgligt så är det otroligt häftigt också - han, som var så knubbig, blyg, rar - han är en ung man nu. Jag kan bara hoppas och be att hans och mina tösers liv ska bli så bra som bara är möjligt. I arton år har jag ansvarat över honom, är inte det en oerhört vacker gåva?
Tänk om vi istället för att gnälla över våra barn varje dag talade om för dem hur mycket vi verkligen älskar dem, att få dem att känna sig viktiga, behövda och stärka dem. Göra dem redo för dagen då de ska ut och leva vuxenlivet på vingliga ben - för den dagen kommer fortare än man i sin vildaste fantasi kan tro. Och då är det för sent att göra allt det där, och man kan inte ta tillbaka ord man ångrar.
Förutom att retat upp mig på vad obetänksamma (hoppas jag!) föräldrar skriver om på nätet så har senaste veckan varit fylld av härliga möten med underbara människor! Den här sommaren har jag verkligen fått träffa en hel massa nya vänner, och det har berikat mitt liv. En del är människor som jag träffat "igen" som min svägerska Mona t ex, hon och jag har träffats nästan varje dag och hon känns mer som en syster nu . Det kommer att bli väldigt tomt när de reser hemåt igen, och barnen kommer säkerligen att gråta floder... Tänk vilken tur de har om haft kussekompisar hela sommaren! En tur till Gastsjön hann jag med i helgen också, jag tog med småtjejerna och for dit. Vi hade en lite norrlandsträff, och alla hade med sig barnen. Anna är verkligen en makalös kvinna som öppnar sitt hem och bjuder på både sig själv, mat och husrum för alla dessa männskor. Men oj, vad kul vi har när vi ses . Otroligt så många fina vänner jag fått genom Anna och hennes forum, jag är så glad över det. Nu när vi sov där stannade Sussi (som var där sist) och hennes dotter och Jannika som också hade med sig sin tös. Jannika är astrolog och gjorde horoskop åt mig när jag fyllde 38. Två underbara vänner som jag inte hade träffat utan internet, och nu känner jag dem som två av mina närmsta vänner...
Sen hade vi besök av Filips kusse Fredrik med familj också, och hans tjej var också en sån där rar människa som jag direkt kände att jag trivdes med! Jag är säker på att vi kommer att ses fler gånger, förhoppningsvis lite tätare än vart tionde år .
Och kanske, kanske kommer äldstevännen Maria och hennes familj upp i helgen, vi har pratat lite om det. Vi måste passa på nu innan skolor och jobb börjar. Filip har turen att gå på semester nu på fredag, och jag tror minsann att solen kommer då också! Han brukar ha tumme med vädret när han är ledig.
Nu ska jag och kidsen fixa lite middag, de har badat i poolen och då blir de så huuungriga
Tisdag den 21 juli -09
Alltså. Man SKA ju inte klaga. Egentligen.
Ett typiskt I-landsproblem känner jag. Vadå? Jo, vädret. För vi HAR ju allt man behöver; mat, tak över huvudet, rent vatten i obegränsad mängd direkt ur kranen, kläder, tvättmaskin, diskmaskin, skor, sängar, värme... men liktförbaskat så blir jag så trött och less när vädret är så här enahanda grått, blött och solfattigt. I nio månader går man och längtar och ser fram emot sommaren med SOL (!) och värme, och så blir det såhär! Så fastän jag vet att jag ska vara, borde vara, nöjd så gnäller jag ändå . Så. Det kändes skönt! Tänk om det kunde hjälpa också .
Att fördriva dagarna i detta regnelände är inte det lättaste, tack Gode Gud för tv, dvd, datorer och skivor! Men till slut måste bara barnen ut och luftas. Själv kan jag sitta under taket på bron och dricka kaffe medans de rusar av sig överskottsenergin som bubblar i kroppen. Trots bristen på sommarväder så har de kämpat på så bra i simskolan; Oline simmade femtio meter på djupt vatten igår och är klar med järnmärket nu (tokduktigt!), Alice har tagit de tre första märkena och kussen Miranda simmade utan hjälp idag - tänk vilka framsteg de gjort på de här veckorna! På fredag är det avslutning och då blir det dyrt för mamma när alla märken ska lösas ut .
Hade tänkt skriva lite om mina tankar vilken betydelse det har vart i syskonskaran man är född, men... jag orkar inte. Med Bolibompa på tv:n, mörkret utanför och regnet som vräker ner är det liksom som uppgjort för mamsen att slänga sig i soffan och ta en powernap så det får bli de funderingarna en annan dag!
Fredag den 17 juli -09
Låt det aldrig ta slut...
Konsten att uppskatta det man har just när man har det är inte alltid så lätt, jag tror vi människor har en konstig förmåga att alltid vänta på det som ska komma, vi planerar och ser framåt så till den milda grad att vi missar det som är NU. Just NU. Som nu, när sommaren är här i sin fullaste prakt - då är det för varmt / kallt / soligt / regnigt / molnigt osv... Men ikväll kan jag säga att jag verkligen njutit till fullo av sommaren, jag har försökt insupa varje litet sommarminne och sparat det till kalla vinterdagar. Inte helt lätt, men jag har verkligen försökt! Vi har haft en toppenkväll med grillning, skratt, nöjda barn som stoppat ner bruna ben i svala sängar och sen har jag och Mona druckit gott vin och avhandlat klokheter i sommarkväll! Kan det bli bättre ?
Hela veckan har varit somrig och bra (somrig på ett svenskt sätt med mycket åska och mycket värme, lite regn och så ) och alla batterier känns laddade nu. Filips faster Ulla från Avesta och hennes ursöta barnbarn har varit hos svärisarna så det har blivit grillning med dem flera kvällar, det har varit simskola och kusse Miranda har sovit här några nätter då Mona och Victor for hem till Gävle en sväng. Det har badats, fikats, lekts, slappats och gömt sig för åskväder på hög nivå . Och jag har fått hem scheman och papper till högskolan, jag känner mig sjukt peppad! Det ska bli urkul, jag känner att det här är helt rätt. Men kanske har anspänningen blivit lite för mycket ändå, idag har jag haft knallhuvudvärk och jag tror det kan vara alla funderingar på hur vi ska fixa det här rent praktiskt... men det får gå!
Jo, jag har satt in lite nya kort här på sidan:
http://www.sexbarnsmamma.se/16219805
Den här "Om jag fick leva..." dök upp i mitt huvud idag, jag vet inte vem som skrev den ifrån början - jag vet att många säger sig vara upphovsman / kvinna till den, men vem som än skrivit den är den tänkvärd:
Om jag fick leva om mitt liv igen
Jag skulle våga göra fler misstag nästa gång.
Jag skulle slappna av och ta det lugnt.
Jag skulle vara tokigare än jag varit i det här livet.
Jag skulle ta färre saker på allvar.
Jag skulle ta fler chanser.
Jag skulle bestiga fler berg och simma i fler floder.
Jag skulle äta mer glass och mindre bönor.
Jag kanske skulle ha fler verkliga problem,
men färre inbillade.
För jag är en av dem som lever förnuftigt och klokt timme efter timme, dag efter dag. Visst har jag haft mina ögonblick, men om jag fick leva om igen, skulle jag ha fler.
Jag skulle faktiskt försöka att inte ha annat än ögonblick, det ena efter det andra, istället för att planera så många år i förväg, varje dag.
Jag är en av de människor som aldrig åker någonstans utan att ta med termometer, varmvattenflaska, regnrock och fallskärm.
Om jag fick leva om mitt liv igen, skulle jag resa med mindre packning.
Jag skulle börja gå barfota tidigare på våren och fortsätta till senare på hösten.
Jag skulle dansa mer.
Jag skulle åka fler karuseller.
Jag skulle plocka fler tusenskönor.
Men. Det kan jag inte...
Lördag den 11 juli -09
Är lite förvånad
Och varför då då? Jo, jag vaknade i morse av att det inte regnade. För jäsiken vad det har regnat, snart en vecka i sträck och vibbarna från översvämningsåret 2000, det år vi flyttade in här i huset, har varit påtagliga. Inte så mycket störtregn, utan mer ett eländigt strilande, nästan som dimma, dygnet runt. Och massor med moln som gör att det känns som om man går omkring i ständig skymning. Det är sååå tråkigt, och jag vill gärna, gärna ha värmeböljan tillbaka! Vi som t o m köpte en ny fläkt när vi var till stan häromda´n, vete tusan om det var så bra affär ...
Vi köpte något annat också! En ny familjemedlem; franska väduren Lillan Svartnos - en sexton veckors ursöt kanintjej. Just nu är hon ute i stora kaninhagen, jag var ut förut och skulle ta in henne ett tag men jisses vad jag skrämde henne. Hon ilade ner i en håla (grävd av Lillan d. ä) snabb som den kanin hon är. Måste ta det lite varligare nästa gång jag går dit . Docka (hästen) är jättenyfiken och går och nosar och frustar utanför, jag tror hon saknar sin gamla kaninkompis jättemycket. Så jag hoppas de blir bästa vänner de här två också!
I veckan har brorsdöttrarna Ida och Anna och Annas lille Elias varit här (hos momma) och hälsat på. Vädret har som sagt inte visat sig från sin bästa sida (tvärtom...) så det har inte varit så mycket utelek som Elias hade önskat, tror jag men det är tur det finns regnkläder och gummistövlar. Han var en riktig liten bondpojk och hade nog velat vara ute i stallet hela tiden om han fick. Trots det eländiga vädret (som jag tjatar ) så har Oline tagit märke på simskolan! Hon simmade sina första tio meter alldeles själv, och är SÅ stolt! Alice är lite avis, men det blir säkerligen baddaren för henne till veckan. Jag tycker de borde få nån sorts tapperhetsmedalj bara av att kunna bada när regnet vräker ner och det är 16 grader i vattnet *brrr*...
Jo, just det - jag har ju för sjutton kommit in på högskolan ! Blev antagen i första gallringen, det känns jättebra. Så den 27 augusti börjar jag socionomutbildningen och slipper grunna på vad jag ska göra de närmsta tre åren. Känns urpirrigt och roligt, och lite oroligt. Tänk om jag inte klarar det? Jo, jag måste, det finns inget annat. Så nu gäller det att verkligen njuta av den sista 1½ månadens ledighet, och ladda alla batterier som finns.
Nu tror jag det är dags att sätta på lite förmiddagskaffe, kära svärmor kommer nog ner en sväng. De (svärisarna) kom hem igår efter en vecka hos svärmors släkt i Norge. Mona och Victor sticker till Gävle idag, så jag antar att de andra två kidsen vill komma och leka. Och så kommer Filips faster och hennes barnbarn upp från Avesta idag - det är en jäkla ruljans på folk - precis som det ska vara på sommaren! Det är BARA lilla solen som saknas, och den kan man ju inte alls råda över...
Söndag den 5 juli -09
Så var det gjort då!
Firandet av min käre storebror Benka för femtio fyllda år, och firandet av min ende son Rickard för hans nyss fyllda 18. Vår årliga syskonträff i Naggen är över och nog är jag lite mör i kroppen och knoppen . Jag tror bilderna får tala sitt eget tydliga språk, har lagt in en hel del här, se och njut :
http://www.sexbarnsmamma.se/16219807
Vi hade iallafall jätteroligt, så mycket skratt, god mat, sol (!) och värme under ett dygn! Men det känns lite vemodigt att det är ett helt år till nästa gång... Roligt var det att få veta att då finns en ny liten människa med - Anna (Benkas äldsta dotter) och hennes Jens ska ge Elias ett litet syskon i januari! Släkten växer och växer... vi får hoppas att alla vi andra får hålla oss friska och pigga så nästa års träff blir lika rolig. Härhemma höll kära svägerskan Mona ställningarna, hon och barnen har varit hus och djurvakt, det var så skönt att åka iväg och veta att hon fixade allt. Jag tror hon blev lite betuddad i lantlivet, stadsmänniska som hon är, får se till att låta henne husvakta lite mer så kanske hon flyttar uppöver ...
Lagom till vi kom hem idag tog värmen paus, nu har det regnat och är riktigt svalt. Det känns lite som att svära i kyrkan när jag säger att det är skönt, men det ÄR det - tänk att få sova en natt utan att fundera på vart man ska ta vägen! Men imorrn får solen gärna komma tillbaka, då ska vi på simskola och DET är inte kul om det regnar .
Filip, stackarn, jobbar nattskift inatt. Hans semester är slut för nu, så nu väntar fyra veckors jobb (ja, ledig emellanåt är han såklart!) och det känns ju lite tråkigt.
Nu orkar jag inte med att sitta här längre, ska sträcka ut mig i soffan (herregud vilka I-landsproblem jag har!!!) och glo på lite tv innan jag lägger mig och läser söndagsbilagorna!
|
|
 |
|
|
|